förekommer hos barn, som förut varit friska, och som börja skona ett ben, utan att klaga öfver någon viss smärtande punkt, ja utan att känna någon smärta alls. Om de på samma gång liksom släpa benet efter sig och på en gång sätta hela foten till marken, kan man vara tämligen viss på att en börjande höftsjuka föreligger, och dervid gäller det. nästan mera än någonsin annars, att genast råda bot. -- 2. Bland husdjuren förekommer haltning oftast hos hästar, och då detta fel är i ringa grad för handen, kan det vara svårt att bestämma på hvilket ben djuret haltar. För att utröna detta låter man rida hästen i traf på hård eller stenlagd mark samt både uppför och utför en backe. Hästar, som hafva fel i frambenen, halta mera, då de gå utför än uppför en backe, under det vid fel i bakbenen ett motsatt förhållande eger rum. Vid lidanden i hofven -- hvilka förekomma till ojämförligt större antal än i öfriga delar af extremiteterna -- är denna ofta varmare än öfrige hofvar hos djuret, och vid tryck med en hoftång eller med en särskildt för hofundersökningar inrättad s. k. visitertång visar djuret genom ryckningar i benet tecken till smärta. Jfr Stengalla, Sömstick, Spiktramp. 1. Rsr. 2. C. A. L. Haltomys 1. Öckenspringråttor, zool., kunna anses såsom typ för familjen springråttor (Dipodoidae) bland gnagarna. De igenkännas derpå att öfverkäkens framtänder hafva en långsgående fåra på midten och att framför öfverkäkens trenne kindtänder stundom finnes ännu en liten tand. Bakfötterna äro omkring sex gånger så långa som framfötterna (emedan skenbenet liksom mellanfoten är förlängd) och hafva tre tår, hvilka vanligen ega blott två leder, som äro rörliga endast i en riktning. Framfötterna äro mycket korta och hållas tätt intill kroppen under språnget, hvarvid djuren beröra jorden blott med yttersta spetsen af tårnas klobärande led. Alla sinnesorgan äro, såsom hos öckeninnevånare i allmänhet, starkt utvecklade; öronen äro stora och gleshåriga, ögonen stora och lifliga, näsborrarna stora och vida. Halsen är synnerligen kort och föga rörlig. -- Öckenspringråttan l. djerboan, H. (Dipus) aegyptiacus, blir 17 cm. lång och har en svans (tofsen oberäknad) af 21 cm. längd, är ofvan gråaktigt sandfärgad och svartspräcklig, under hvit, med en bred, hvit strimma på låren. Svansen är ofvan blekgul, under hvitaktig och försedd med hvit, i spetsen svart tofs. Denna springråtta är utbredd öfver största delen af nordöstra Afrika och vestra Asien. Hon bebor torra, öde landsträckor och träffas stundom i stora flockar på ställen, som äro bevuxna med alfa-gräs. Der gräfver hon sig vidt förgrenade, men föga djupa gångar, i hvilka hon gömmer sig vid ringaste fara. Oaktadt öckenspringråttan är ett äkta nattdjur, leker hon likväl stundom utanför sin håla midt i den brännande middagssolens hetta. Araberna äta gerna hennes kött och fånga henne derför medelst nät, hvari djuren utjagas ur sina gömslen. I fångenskap visa de icke den ringaste rädsla, utan blifva genast förtroliga med menniskan. C. R. S. Halvard. Se Hallvard. Halymenia Ag., bot., ett algslägte, som bildar typen för en egen grupp, Halymenieae, hörande till Ceramieae bland Florideae l. rödalgerna. Jfr Florideae. O. T. S. Halys, grekernas benämning på floden Kisil Irmak i Mindre Asien, fordom det lydiska rikets östra gräns. Halysites, kedjekorall, paleont., fossilt korallslägte, hvars polyparium består af långa rörformiga celler, som ej beröra hvarandra på alla sidor, utan äro ordnade i rader såsom länkarna i en kedja. Dessa kedjor hafva ett mer eller mindre oregelbundet slingrande förlopp och bilda ett nätverk, som har olika utseende hos olika arter. Sjelfva cellerna hafva starkare eller svagare radierande listor (septa), och det inre är afdeladt genom horisontala bottnar (tabulae). Alla med denna senare karakter försedda koraller hafva förut sammanförts till en grupp (Zoantharia tabulata), men i senare tider har det visats, icke minst genom prof. Lindströms undersökningar, att denna grupp ej är naturlig, utan att hit räknade slägten böra fördelas på de familjer, med hvilka de i sin allmänna organisation öfverensstämma. Så föres numera H. till Tubiporidae (orgelkorallerna), Heliolithes till Helioporidae och Favosites till Poritidae. H. förekommer hufvudsakligen i öfversiluriska systemet, och ett par arter (H. labyrinthica och H. escharoides) äro allmänna på Gotland. B. L-n. Halöre kallas i flere sagor en under den tidigare medeltiden mycket besökt marknadsplats vid Öresund, hvilket fick sitt namn efter densamma. Man har i allmänhet antagit, att H. var samma udde, på hvilken Helsingör sedermera byggdes -- en åsigt, som icke blifvit undanträngd af flere forskares antagande att H. var ursprunget till Köpenhamn. C. R. Ham [amm], stad i franska depart. Somme, i en kärrtrakt vid floden Somme. Omkr. 3,200 innev. Slott (grundadt före 10:de årh. och sedermera flere gånger ombygdt och utvidgadt), hvilket ofta användts till statsfängelse och bl. a. hyst Jeanne d'Arc, Ludvig af Bourbon, Karl X:s sista ministrar, Louis Napoléon (1840--46), Cavaignac, Changarnier och Lamoricière. Ham (Cham), Noahs yngste son, framställes i 1 Mosebok (10: 6--20) och 1 Krön. b. (1: 4, 8) såsom representant för de söder om hebréerna boende folken liksom Jafet för de nordliga och Sem för de i midten mellan båda boende (hebréerna och de med dem beslägtade stammarna). Såsom H:s söner nämnas Kusch (Etiopien), Mizrajim (Egypten), Kanaan (Palestinas urinnevånare) och Put (som nyare forskare anse beteckna folken på Röda hafvets östra kust). Kanaaniternas groft sinliga tänke- och åskådningssätt, den dödliga fiendskap, som rådde mellan dem och Israel samt deras undanträngande och underkufvande af israeliterna hafva fått ett uttryck i berättelsen om huru H. "såg sin faders blygd och sade det sina bröder" (1 Mosebok 9: 20--27) samt huru Noak derför förbannade hans son Kanaan och dömde honom att blifva "en träl under alla trälar bland hans bröder". Jfr Hamiter.