bönder genom Kristian III:s handfästning, 1536. Sedermera ansågs i hals- och handrätten äfven ingå befogenhet att benåda från lifsstraff. Den norska adeln lyckades ej att tillförsäkra sig en dylik hals- och handrätt på sina sätesgårdar förr än genom Kristian IV:s privilegier 1646. Adelns hals- och handrätt erkändes äfven uti Kristian V:s lagar, men dess utöfning skulle hållas inom lagens gränser. Under senare delen af 1700-talet och början af 1800-talet infördes ganska väsentliga inskränkningar i denna adelns rätt, som slutligen helt och hållet upphörde med det fria samhällsskickets införande i Norge 1814 och i Danmark 1848. (Jfr Birk, Birkeret.) -- I Sverige lyckades adeln aldrig att allmänt förvärfva någon dylik rätt. Grefvarnas och friherrarnas jurisdiktion sträckte sig visserligen till ådömande af lifsstraff, men konungen innehade benådningsrätten och var alltid domare i högsta instans. Och den domsrätt eller rättare husdisciplin, som adeln under sina välmaktsdagar i allmänhet ägde att utöfva öfver egna tjenare, kunde ej göras gällande med tillämpning af strängare straff än en månads fängelse vid vatten och bröd. (Se Gårdsrätt.) Innehafvare af enskilda gods och gårdar ansågos emellertid genom särskilda privilegier vara tillförsäkrade domsrätt öfver sina underhafvande jämväl i lifssaker. Så utöfvade sedan gammalt egarena af Engsö hals- och handrätt; Bergqvara hade sin borgrätt (bekräftad 1649), som jämväl ansågs kunna döma till dödsstraff; åt Braheslägten beviljades 1654 en lika vidsträckt jurisdiktion och halsrätt öfver landbönder och undersåtar å Visingsö, som egarena af Engsö njöto. Liksom emellertid Karl XI redan tidigare hade afskaffat adelns gårdsrätt samt grefvarnas och friherrarnas särskilda jurisdiktion, så upphäfde han äfven genom resolution 1691 och 1692 den enskilda jurisdiktion, som ansågs tillkomma egarena af dessa gods. Och då medgifvandet åt den skånska adeln i Malmö recess 1662, att den skulle få behålla sin rättighet till "hals och hand", helt visst icke gällde längre än till dess svensk lag och rätt i de nyförvärfvade landskapen infördes, så hade dermed hals- och handrätten i Sverige förlorat all betydelse. K. H. B. Halsted, fordom kloster på Låland, Nörre härad, sannolikt tillhörigt Augustin-orden, och måhända stiftadt af Erik Plogpennings dotter Jutta, som 1284 fick det genom byte af Erik Glipping. Efter reformationen indrogs det till kronan och förlänades till adelsmän. 1719 utbytte Fredrik IV det mot baroniet Juellinge på Själland, hvarefter H. fick namnet Juellinge. Hals-vener, anat., de blodådror (vener), som, enkla eller greniga, framgå på halsen, dels på djupet, dels tätt under huden, i hvilket senare fall de såsom blekblå strimmor äro synliga hos finhylta. Alla föra de blodet från hufvudet eller halsen till hjertat. G. v. D. Halt. 1. Krigsv., hvila eller tillfälligt stillastående af en marscherande trupp. Sker en längre halt, kopplas gevären och aftagas renslarna samt, vid de ridande vapenslagen, vattnas och fodras hästarna. Ungefär på 1/2 timme efter marschens början brukar den första korta halten göras, den första större deremot, vid en 3 mils dagsmarsch, göres sedan halfva vägen tillryggalägga. Vid all marsch är regeln att så litet som möjligt göra halt. -- Halt! kommandoord för att afbryta en trupps rörelse. Det föregås vanligtvis af ordet afdelning eller af namnet (t. ex. sqvadron) på den styrka, som föres. -- Halt! anropningsord af en post vid fästning, läger eller vakt eller af en patrull, då någon vill passera in eller ut genom postkedjan eller möter. Sedan den passerande eller mötande stannat, tillropas han med orden Hvem der? -- 2. Ridk. Vid ridning sker halt derigenom att hästen först "samlas", så att hans tyngd öfverflyttat från framdelen till bakdelen, hvarefter, sedan hästen stannat, ryttaren gifver efter med handen och håller skänklarna färdiga att hindra hästen taga något steg tillbaka samt söker förmå honom att genom framfötternas framställande åter lika fördela sin tyngd på fram- och bakdel. -- 3. Metallurg., den qvantitet af en metall, som innehålles uti en malm, malmblandning eller legering. Den metallhalt, som erfordras för att en malm skall vara värd att bearbetas, vexlar högst betydligt i förhållande till den ingående metallens värde. Så t. ex. kan guldmalm vara värd att bearbetas vid en guldhalt af 0,01 proc., silfvermalm vid en silfverhalt af 0,2 proc., kopparmalm vid en kopparhalt af 2 proc. o. s. v., under det jernmalm måste hålla åtminstone några och tjugo proc. för att vara arbetsvärd. Äfven fluktuerande pris på metallen och lokala förhållanden inverka högst betydligt på en malms brytvärdhet. Så kan t. ex. inom stenkolsdistrikten en malm med endast 25 proc. jernhalt med fördel försmältas, under det i Sverige till följd af höga träkolspris knappt nog en malm med 35 proc. jernhalt kan användas. Så vidt möjligt är, söker man vid svenska masugnar genom blandning af olika malmer erhålla en beskickning (se d. o.), hvars jernhalt uppgår till omkring 50 proc. Ehuru väl jernmalm finnes med ända till 72 proc. jernhalt, undviker man dock att hålla beskickningen rikare än 60 proc., emedan annars för litet slagg skulle bildas för att skydda tackjernet för blästerns oxiderande inverkan. 1. 2. H. W. W. 3. C. A. D. Haltica. Se Jordloppa. Haltning. 1. Otaliga äro de orsaker, som störa regelmässigheten af en menniskas eller ett djurs gång. Hvarje sjukdom, som medför en ömmande punkt på någon del af de undre extremiteterna, från en liten liktorn till de värsta åkommor, gör att kroppens tyngd, då den för ett ögonblick skall uppbäras af endast detta ben, blir relativt för stark, och den sjuke skyndar sig att komma ifrån svårigheten genom att så litet och så kortvarigt som möjligt taga benet i anspråk. Samma verkan hafva hvarje förändring af ett bens form, synnerligast hvad längden angår, hvarje styfhet i en ledgång, hvarje försvagande af nervernas kraft, ifrån en vanlig "domning" till mer eller mindre fullständiga förlamningar, o. s. v. I dessa fall är haltandet ej förenadt med eller beroende af någon smärta. På en form af haltande bör ett alldeles särskildt afseende fästas, på den nämligen, som