sålunda påskynda dennas nedgående. Ånghamrarna hafva den fördelen framför vattenhamrarna

Anghammare. att man genom olika insläppning af ånga i cylindern under olika tidsmoment har fullständigt i sin hand att noggrant reglera såväl restens höjd som slagets styrka, så att man t. ex. med den största hammare kan åstadkomma ett ytterst lätt slag, om så önskas. Olägenheterna åter äro, att genom den ständiga skakningen de till cylindern ledande ångrören lätt rubbas, samt att jernet i pistonstången genom de upprepade stötarna småningom förändrar textur och slutligen brister. Då man emellertid genom ånghamrarna blifvit i tillfälle att hvar som hälst, oberoende af tillgång på vattenkraft, upprätta hammarverk, och då på många ställen ångans produktion genom tillgodogörande af det s. k. förlorade värmet ej förorsakar någon särskild kostnad, har användandet af ånghammare blifvit mycket allmänt, och fördelarna af lätthandterlighet och ringa utrymme äro så stora, att det till och med ej är ovanligt att få se sådana äfven vid verk, der vattenkraft finnes att tillgå. Den största hittills uppsatta ånghammare, hvars hammarblock väger 80 tons, finnes vid Creuzot i Frankrike. Sveriges största ånghammare, vägande 15 tons, är uppställd vid Sandvikens bessemerverk i Gestrikland. -- 2. Magnetisk hammare, fys., en inrättning hvarigenom den galvaniska strömmen hastigt afbrytes och slutes. Den består vanligen af en elektromagnet med ett lätt ankare, hållet af en stålfjäder mot en kontakt. När kontakten slutes, kommer strömmen i verksamhet, och ankaret attraheras från kontakten till magneten. Derigenom afbrytes strömmen, elektromagneten demagnetiseras och ankaret föres af fjädern åter mot kontakten, hvilket sålunda oupphörligt förnyas. Om elektromagneten är belägen ofvanför hammaren och kontakten under densamma, kan fjäderkraften ersättas med tyngden. Under olika former användas sådana sjelfafbrytare, t. ex. vid induktionsapparater, elektriska ringledningar m. m. 1. C. A. D. 2. L. A. F. Hammaren (malleus) i örat, anat., ett af de tre små, rörligt uppfästa ben, som å ömse sidor i menniskans och däggdjurens trumhåla (mellanörat) företrädesvis bilda ljudvågornas ledningsbana från trumhinnan till ovala fönstret och genom detta till innerörat, hvarest dessa vågor sedan ledas vidare till hör-nervens här befintliga ändorgan (hår- eller hörcellerna). Detta ben, hvilket liksom de båda andra (städet och stigbygeln) sedan gammalt fått sitt namn på grund af att dess form ansågs något likna en hammares, är det yttersta af de tre benen och är delvis, med sitt s. k. skaft (manubrium), fäst invid trumhinnans insida. G. R. Hammarfilt. Se Filt. Hammargar. Se Gara. Hammarhajar Zygaena Cuv., zool., ett slägte bland hajfiskarna, hvilket än hänföres till en egen familj, än till fam. Carchariidae. Dithörande fiskar igenkännas lätt på hufvudets egendomliga form, som är ensam stående i hela fiskklassen. Hufvudet är nämligen bredt, plattadt samt på sidorna framtill utdraget till en lob på hvardera sidan, hvarigenom det får likhet med hufvudet på en hammare; i spetsen af loberna sitta ögonen. Den mest bekanta bland de fem kända arterna af slägtet är hammarhajen (Z. malleus Cuv.), som förekommer i nästan alla tropiska och subtropiska haf. I Medelhafvet är han allmän och förekommer äfven i Atlanten ända upp till franska och engelska kusterna, der han dock är sällsynt. Han är glupsk och rofgirig liksom öfriga hajar. Färgen är ofvan brun, undertill ljusare. Han blifver omkr. 3 m. lång. R. L. Hammarhemtningen. Se Thryms qvida. Hammarhjul, det vattenhjul, hvarmed en vattenhammare (se Hammare 1) drifves. Alltefter vattenfallets höjd äro hammarhjulen, liksom andra vattenhjul, inrättade för underfall, bröstfall eller öfverfall (se Vattenhjul). I anseende till den hastiga gång, som erfordras för hammarhjulen, kan man i allmänhet ej med dem uttaga så stor effekt som med andra, långsammare gående vattenhjul. I synnerhet är detta förhållandet vid de tillfällen, då hammaren skall sättas i gång, då mycket mera vatten måste påsläppas än som sedermera erfordras för att underhålla hammarens regelbundna gång. Axeln till dessa hjul, den s. k. hjulstocken, måste hafva mycket grofva dimensioner i anseende till den starka påkänning. för hvilken den är utsatt under hammarens gång. (Jfr Hjulstock.) C. A. D. Hammarinus, Samuel Benedicti, prest, född i Ofvansjö i Gestrikland (födelseår okändt), blef student i Upsala 1620, prestvigdes 1629 och blef 1630 komminister i Klara församling i Stockholm. 1638 författade och försvarade han en disputation: De mundo samt blef fil. magister 1639. År 1640 utnämndes han till rektor vid Stockholms storskola, blef 1642 hofpredikant, 1647 öfverhofpredikant och kyrkoherde i Klara församling samt 1649 tillika pastor i Bromma. Han var riksdagsman 1643, 1650 och 1660. År 1663 afsattes han från sina presterliga befattningar derför att han -- som först upptäckte, att en hans piga i Bromma prestgård i ett anfall af svagsinthet hängt sig --