klassens pension erfordras att hafva aflagt sjökaptensexamen af andra eller styrmansexamen af 1:sta klassen och hafva fört fartyg till utrikes ort eller på grund af styrmansbref hafva fört fartyg i fart bortom Skagen och Lindesnäs. För erhållande af pension i första klassen måste man hafva aflagt sjöofficersexamen eller sjökaptensexamen af 1:sta klassen och hafva såsom befälhafvare fört fartyg utrikes. -- Antalet pensionstagare är (1882) 173 i första, 160 andra, 205 i tredje och 388 i fjerde klassen, med en årlig pensioneringssumma af 90,660 kronor. Anstalten började utbetala pensioner först 1869; de till denna tid från 1864 influtna medel, 24,000 kr. årligen, användes till att bilda den s. k. Förvaltningskostnadsfonden, f. n. på 162,266 kr., från hvilken årligen -- en följd af de små administrationskostnaderna -- bidrag till pensionsfonden kunna lemnas. Anstaltens ordinarie årliga anslag äro 1) 24,000 kr., som direkt utbetalas af tullmedlen och motsvara den s. k. föringen l. utrikes ifrån kommande skeppsbesättningars rättighet till ersättning från tullmedlen för mistningen af deras gamla privilegium att tullfritt införa varor till ett visst belopp, 2) 25,000 kr. i bidrag från Handels- och sjöfartsfonden och 3) 25,000 kr. af allmänna medel Beloppet af ersättningen för föringen bestämdes 1864 till 24,000 kr., men derjämte stadgades, att det skulle ökas med 1,000 kr. för hvarje fullt 5,000-tal utöfver 120,000 läster, hvarmed lästetalet å till utrikes sjöfart begagnade fartyg kunde komma att tillväxa. 1882 utgjorde tillägget, beräknadt efter uppgifter för år 1880, 24,000 kr., eller lika mycket som ursprungliga ersättningsbeloppet, hvadan ordinarie statsbidraget utgjort 98,000 kr. Anslaget till anstalten är uppfördt på 7:de hufvudtiteln med ett förslagsanslag på 78,000 kr. -- De ordinarie pensionsrummen bestämdes till 100 i de tre första klasserna och 600 i fjerde klassen. Under årens lopp har pensionsfondens tillväxt möjliggjort inrättande af ytterligare 23 ordinarie rum i hvardera af de tre första klasserna och 138 i fjerde klassen. Pensionsfonden uppgår f. n. (1882) till 550,800 kr. Som af fjerde klassens 738 pensionsrum endast 388 äro upptagna, hafva medel från fjerde klassen användts till pensionering af till pension i de 3 första klasserna berättigade. Anstalten förvaltas af en direktion (ordförande och 2 ledamöter), tillsatt af K. M:t. J. E. D. Handelsfördrag (T. handelsverträge, Fr. traités de commerce, Eng. treaties of commerce), polit. ekon., särskilda öfverenskommelser stater emellan med hänsyn till deras handelsförhållanden. Redan i forntiden gjorde sig gällande behofvet af fördrag mellan särskilda stater, som med hvarandra hade handelsgemenskap. Kartaginenserna slöto sådana fördrag såväl med etruskerna som med romarna. Under medeltiden och början af nyare tiden var det de italienska köpmansstaterna Venezia och Genua i södern och Hansan i norden, som företrädesvis förmedlade handel och varubyte samt för detta ändamål hade behof att ingå handelsfördrag. De italienska staterna slöto sådana med orienten och medelhafslanden, hansestäderna åter med Ryssland, Sverige, Danmark, Tyskland och England. Så ingick Sverige under Gustaf I handelsfördrag med Lybeck, en bland de mäktigaste hansestäderna. Från 15:de årh. blefvo dylika fördrag ganska allmänna och utgjorde vanligen klausuler i de fredsfördrag, som tid efter annan slötos de särskilda staterna emellan. Efter freden i Utrecht 1713 började man mera allmänt skilja handelsfördragen från de politiska fördragen. Till en början innefattade dylika fördrag vanligen uteslutande rättighet för den ena af de fördragsslutande staterna att med den andra drifva handel, såsom förhållandet var mellan hansestäderna och de nordiska rikena. Sedermera omfattade dessa fördrag rättighet för den ena statens undersåtar att i den andra staten idka handel, deras rättighet att der förvärfva egendom, de vilkor, under hvilka de eller deras rättsinnehafvare kunde till det andra landet öfverflytta den i det främmande landet förvärfvade egendomen, de afgifter den ena eller andra statens undersåter hade att vid varuförsel till den andra och vid handels idkande derstädes erlägga m. m. Med afseende på de afgifter, som genom handelsfördragen bestämdes för handeln särskilda stater emellan, slöto sig sjöfartsfördragen nära till handelsfördragen, enär vilkoren i de senare ofta voro beroende på de förmåner, som sjöfarten, denna vigtiga vehikel för handeln, visste att betinga sig. Vanligen voro dessa afgifter beroende af det slags fartyg, på hvilka varuförseln skedde (se Halffri), och detta fick allt större betydelse i samma mån som handeln, ifrån att uteslutande begagna sig af den handlande nationens egna fartyg, tog en mera kosmopolitisk karakter genom att för sig använda äfven främmande nationers fartyg. I vår tid hafva handelsfördragen såväl som sjöfartsfördragen fått en allt större betydelse och ett väsentligt inflytande äfven på landens egna ekonomiska lagstiftning. Numera finnas dylika fördrag afslutade mellan de flesta civiliserade nationer samt äfven mellan dessa å ena sidan och sådana land som Kina och Japan å den andra. I stället för att handelsfördragen fordom tillförsäkrade en särskild gynnad nation uteslutande handelsrätt eller sådan rätt under andra och större förmåner än andra medtäflande nationer (differentialtullsystemet), är det numera vanligt, att åt hvarje fördragsslutande makt tillförsäkras samma rätt som åt de mest gynnade nationer. Fördragen grunda sig numera på reciprocitet de fördragsslutande makterna emellan, så att dessa ömsesidigt förbinda sig att mot vissa bestämda tullafgifter insläppa de varor, hvilka i det ena landet företrädesvis utgöra föremål för export, till det andra, och de medgifva hvarandras undersåtar fri rätt till handel, utan att derför pålägga dem högre afgifter än landets egna handlande. Äfven sjöfartsfördragen hafva utvecklat sig derhän att de numera allmänt innehålla, att de fördragsslutande makternas fartyg icke skola i de respektive landen vara underkastade andra eller större afgifter än landets egna