framkalla en kris framgår deraf att låg räntefot och tryckta tider ofta sammanträffa, utan att detta framkallar någon lifaktighet. -- Äfven på sjelfva krisens förlopp inverka penninge- och kreditförhållandena. Krisen leder nämligen till inskränkning af krediten, denna inskränkning går ofta, i synnerhet om krisen öfvergår till panik, till öfverdrift, och derigenom stegras krisens intensitet. Äfven här äro sedelbankernas görande och låtande af betydelse. Det blir nu i synnerhet deras uppgift att medelst ökad sedelutgifning lindra följderna af denna öfverdrifna inskränkning af krediten, en uppgift, som enligt regeln endast kan väl fyllas af en stor centralbank, hvars sedlar äfven under krisen åtnjuta allmänhetens fulla förtroende, och som kan öka sin sedelutgifning utan att minska detta förtroende. Följderna af dessa, här i deras allmänna drag skildrade, handelskriser äro ej blott i ekonomiskt, utan äfven i socialt och sedligt hänseende skadliga. De innebära ej endast förstöring af kapital och arbete; de öka äfven afståndet mellan fattiga och rika, emedan det är medel- och arbetsklassen, som mest lida af dem. De bidraga äfven att i allt större och större kretsar sprida smaken för att genom spekulationer o. d. utan egentligt arbete förvärfva förmögenhet, äfven om detta förvärf skulle förutsätta åtgöranden, som af vanlig moral måste betecknas såsom bedrägliga. 1870-talets kriser erbjuda alltför många bevis derpå. -- Dessa menliga följder hafva naturligtvis framkallat många förslag till förekommande af dylika katastrofer. De af dessa, som gå ut på att staten skall direkt ingripa i och ordna näringslifvet eller delar deraf, äro å ena sidan ej af åsyftad verkan, å den andra vanligen i andra afseenden särdeles skadliga. Andra åter, såsom lagbestämmelser med afseende å aktiebolags- och sedelbanksväsendet m. m., kunna visserligen mildra, men ej förekomma kriser, ty de undanrödja ej dessas vigtigaste orsaker. I synnerhet visa sig dessa medel svaga i de land, der spekulationsmanien vunnit stor spridning. -- Handelskriser hafva allt sedan början af 1800-talet uppträdt ganska ofta och med stor regelbundenhet. Att deraf, såsom skett, sluta till att de nödvändigt måste uppträda med en sådan regelbundenhet är dock förhastadt. De svåraste af dessa kriser inträffade 1857 och 1873. Jfr Wirth: "Geschichte der handelskrisen"; Roscher: "Zur lehre von den absatzkrisen" i "Ansichten der volkswirthschaft" och Cl. Juglar: "Les crises commerciales". D. D. Handels- och ekonomi-kollegium. Genom k. förordn. ang. Stockholms stads styrelse d. 12 Dec. 1672 blefvo flere af de magistraten tillhörande judiciella och ekonomiska ärenden fördelade emellan fyra kollegier, hvart och ett med sin borgmästare i spetsen, nämligen Justitiekollegium, som hade tillsynen öfver rättegångsväsendet, Politikollegium, som handhade politiväsendet, hvartill äfven hörde att förekomma öfverflöd i lefnadssätt, dryckenskap och tiggeri, samt utöfvade tillsyn öfver brandväsendet, kyrkor, skolor och hospital m. m., Handelskollegium, som hade med handeln och köpenskapen att beställa äfvensom med ärenden rörande seglationen, stadens uppbörd och inkomster, samt Ämbetskollegium, under hvilket lydde byggnadsväsendet samt manufakturerna. Politi- och ämbetskollegierna förenades genom k. br. d. 19 Juni 1821 till ett ämbetsverk, Politie-, ämbets- och byggnings-kollegium, som skulle hafva att handlägga alla ärenden, hvilka enligt fabriks- och handtverksordningen tillhörde magistraten, äfvensom de, hvilka förut upptagits af hallrätten i Stockholm, samt frågor rörande gatuläggningen, brandväsendet och minuthandeln med bränvin, utöfva uppsigt öfver stadens indelning, tomtreglering och bebyggande, verkställa husesyner och besigtningar å kronans hus samt värdering å konkursmassors och utmätta fastigheter, utfärda taxor m. m. Med detta kollegium sammanslogs sedermera, enl. k. skrifv. d. 21 Dec. 1849, Handelskollegium under gemensam benämning Handels- och ekonomi-kollegium, hvilket öfvertog bestyret med nyssnämnda angelägenheter jämte Handelskollegiets åligganden, till hvilka hörde handläggningen af de ärenden, som enligt Handelsordningen tillkommo Magistraten i Stockholm, äfvensom frågor om burskåp i handel och vinnande af handelsrättighet m. m. samt närmaste tillsyn öfver kronouppbördsverket i Stockholm. Sedan genom inrättande af Fattigvårdsstyrelse, Drätsel- och Inqvarteringskommissioner samt Byggnadsnämnd m. m. en del göromål redan förut frångått Handels- och ekonomi-kollegium, indrogs detsamma, jämte Handels-borgmästareämbetet, genom k. skrifv. d. 15 Okt. 1880. På Öfverståthållareämbetet öfverflyttades då de frågor, som röra kronouppbördsverket, äfvensom de, hvilka afse idkande af handel och fabriker, handtverk och andra handteringar; på magistraten öfverflyttades ansökningar om burskaps vinnande och uppsägning jämte frågor rörande förlagsinteckningar. A. D. H. Handels- och finansexpeditionen, en statsexpedition, som enl. kansliordn. d. 1 Juli 1773 utbröts ur Inrikes civilexpeditionen och omfattade de ärenden, som angingo myntväsendet, penningerörelsen, bankoverket, extraordinarie inkomster och utgifter, manufakturer, handel, sjöfart och saltsjöfiskerier. Den stod under den bekante Johan Liljencrantz såsom statssekreterare. Denna befattning indrogs år 1793, men återupptogs, då efter införandet af det nya statsskicket kansliordn. af d. 23 Okt. 1809 utfärdades. Bland de statssekreterare, som under den följande tiden, till dess vid departements-styrelsens införande, 1840, hit hörande ärenden öfverflyttades dels till civil-, dels till finansdepartementets expedition, stodo i spetsen för denna vigtiga förvaltningsgren må nämnas Hans Järta, G. F. Wirsén, A. G. Mörner och C. D. Skogman (1821--38). J. H. Handels- och manufakturdeputationen. Se Deputation. Handels- och näringsdiskonten, bankt., en mellan 1830 och 1872 bruklig benämning på en af Sveriges riksbanks fonder för bestridande af utlånings- och diskonteringsrörelse (se Diskont).