Vid 1830 års riksdag anvisades en fond af högst 3 mill. rdr b:co för att användas till handelns och den större rörelsens främjande genom utlåning mot hypotek uti enskildes löpande förskrifningar och accepterade invisningar. Längre fram ökades denna fond, och det bestämdes, att ur densamma äfven inrikes vexlar skulle få diskonteras och kassakreditiv beviljas. Fonden fördelades i vissa proportioner mellan de olika lånekontoren. Genom 1858 års bankoreglemente förenades med handels- och näringsdiskonten andra utlåningsfonder, dess belopp fastställdes till 11,325,000 rdr rmt, och det bestämdes, att den skulle användas utom till ofvan angifna ändamål äfven till utlåning mot hypotek af aktier och publika papper och af vågförda effekter. Derjämte bestämdes, att de medel, som genom bankens upp- och afskrifnings- samt depositionsrörelse blefvo tillgängliga, skulle på samma sätt användas. I 1866 års och senare reglementen var denna fond ej upptagen till något bestämdt belopp. Från och med 1872 försvinner slutligen benämningen handels- och näringsdiskonten ur bankoreglementena. D. D. Handels- och sjöfartsfonden, statsr., en särskild tillgång, som K. M:t eger att, oberoende af riksdagen, sjelfständigt disponera. Denna fond afsåg ursprungligen bestridande af utomordentliga utgifter till handelns och sjöfartens skydd genom konvojer. Tillgångar hafva blifvit beredda genom en särskild "tullförhöjning", som, efter franska revolutionskrigens utbrott, ålades utgående och inkommande varor genom k. kung. d. 2 Febr. 1797. Denna författning supplerades och efterträddes af andra författningar under åren 1798, 1799, 1800, 1802, 1803 och afsåg dels handelns skydd i allmänhet, dels särskildt mot barbareskstaterna. Förvaltningen af de inflytande medlen öfverläts åt det 1797 återupplifvade konvojkommissariatet. Den ofvannämnda afgiften påbjöds efter öfverenskommelse med handelssocieteterna och under förklaring att den framdeles skulle upphöra. Detta skedde dock ej. Den skildes 1799 från tulltaxan och benämndes sedermera konvojafgift. Den 13 April 1825 utfärdades ny taxa på konvojafgifter. Sedan Frankrike 1830 eröfrat Algeriet och injagat fruktan hos sjöröfvarestaterna, erkändes utgifterna för sjöfartens skydd vara mindre, till följd hvaraf lindringar medgåfvos genom k. kung. d. 10 Sept. 1831 och d. 27 April 1833. I k. kung. d. 27 Febr. 1835 stadgades, att konvojafgift å utgående varor skulle tills vidare upphöra, och i enlighet med k. kung. d. 19 Juni s. å. sattes afgiften å inkommande varor till 10 proc. af tullbeloppet, förändrades namnet derå till handels- och sjöfartsafgift och anslogs öfverskottet till svenska sjöfartens befordrande. Vid 1856--58 årens riksdag beslöts, att denna afgift såsom särskild beskattningstitel skulle upphöra och innefattas i den tullsats, som i tulltaxan bestämdes, hvaremot ersättning till fonden skulle af tullmedlen gäldas till ett årligt belopp af minst 750,000 rdr rmt, samt att, då tullinkomsterna i brutto öfverstege 15 millioner rdr rmt, fonden jämväl skulle på öfverskjutande tullbeloppet alltid erhålla 5 proc. Vid bestämmande af detta ersättningsbelopp afsågs bl. a., att i bredd med handelns och sjöfartens betydligare tillväxt man genom understöd ur fonden borde sättas i tillfälle att vidtaga åtgärder eller uppmuntra företag, som främjade handelns och sjöfartens utveckling. Efter hemställan af ständerna vid 1860 års riksdag förordnades genom k. br. d. 15 Nov. 1867, att konvojkommissariatets verksamhet såsom särskildt ämbetsverk skulle med samma års stat upphöra, samt att handels- och sjöfartsfondens kontanta medel skulle öfverlemnas till statskontoret. Sedan K. M:t i proposition den 5 Jan. 1869 förklarat sig vilja afstå från det till fonden ingående bidrag från tullmedlen mot det att riksdagen öfvertoge de förpligtelser, för hvilka utgifter voro på fonden anvisade till ett belopp af i rundt tal 670,000 rdr rmt, och sedan riksdagen dertill lemnat bifall, äro fondens tillgångar inskränkta till fondens utlånta kapital samt de räntemedel, som derför inflyta, äfvensom en särskild inkomst af Nya Trollhätte kanalbolag till minst 15,000 kr. Fondens kapitaltillgång uppgick 1879 till något öfver 2,400,000 kr. och dess årliga inkomst till 110,000 kr. Med denna fonds tillhjelp har regeringen satts i tillfälle att på mångahanda sätt främja Sveriges handel och kommunikationer. Telegrafinrättningen har denna fond att tacka för sin tillkomst. Flere enskilda jernvägar och kanalföretag hafva derifrån erhållit understöd i form af lån eller anslag. De anslag, som erfordrades för aflösning af Öresunds- och Schelde-tullen voro på denna fond anvisade; och utan de tillgångar denna fond beredt skulle måhända sjöexpeditioner, sjökarteväsendet, lifräddningsanstalter, handelsflottans pensionsväsende, som nu äro öfverflyttade på riksstaten, ej ännu varit hugnade med anslag till nu bestämda belopp. H. L. R. Handels- och sjöfartsnämnd, Stockholms stads, består, enl. k. instr. d. 24 Sept. 1867, af 12 ledamöter, som stadsfullmäktige inom eller utom sig för hvarje år utse. Nämnden eger antaga stadsmäklare, skeppsklarerare och notarii publici, vid tillsättande af dispaschör yttra sig om den sökandes lämplighet, äfvensom vaka öfver gällande författningars efterlefnad i afseende å nämnda personers tjensteutöfning. Nämnden har äfven att utlåta sig beträffande sökande till lediga svenska och norska konsulsbefattningar samt att, i frågor angående handel och sjöfart, afgifva yttrande, der sådant infordras af K. M:t eller annan offentlig myndighet, stadsfullmäktige eller deras beredningsutskott. Dessutom öfvervakar nämnden ordningens upprätthållande inom Stockholms börs, i hvilket afseende den utser tre kommitterade, som, i enlighet med af nämnden meddelade föreskrifter, dervid utöfva den närmare tillsynen. -- I enlighet med hvad för Stockholm är stadgadt skall, jämlikt mäklareordningen d. 25 Oktober 1872, handels- och sjöfartsnämnd tillsättas äfven i öfriga städer, der mäklare finnas. Ledamöterna i denna nämnd utses, till ett antal af minst 7 och högst 12, af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga för viss tid, ej öfverstigande två år. A. D. H.