moder, som efter långvarig ofruktsamhet födde denne sin förste son och invigde honom till en Jehovahs nasir alltifrån barndomen (1 Sam. b. 1 kap.). Henne tillskrifvas en skön lofsång (1 Sam. b. 2: 1--10), hvilken dock sannolikt tillhör konungatiden och varit afsedd att förhärliga någon seger öfver fienden. -- 2) Tobias' hustru af stammen Naftali (Tob. b. 1: 9, m. fl. ställen). -- 3) Raguels hustru (Tob. b. 7: 2, enligt en läsart, som följts i Luthers och den svenska bibelöfversättn., enligt den vanliga läsarten Edna). -- 4) Fanuels dotter af stammen Asser, enligt Lukas ev. en profetissa, som jämte Simeon i templet med tacksägelse till Gud helsade den nyfödde Jesus såsom den blifvande Messias (Luk. 2: 36). Hanna. 1. Biflod till March (Morava) i Mähren. -- 2. Området kring denna flod, ett mycket bördigt slättland (omkr. 1,550 qvkm.), bebos af hannakerna, en tsjechisk folkstam, som anser sig härstamma från Mährens urinnevånare. De tala en egen dialekt samt hafva äfven i seder och drägt bevarat åtskilliga egendomligheter. Hannaker. Se Hanna 2. Hannas, socken i Kristianstads län, Ingelstads härad. Arealen 727 har. 436 innev. (1880). Annex till Hammenhög, Lunds stift, Ingelstads kontrakt. Hannas, öfversteprest. Se Annas. Hannay [hänne], James, engelsk skriftställare, f. 1827, ingick vid 13 års ålder vid k. flottan, men tog afsked 1845 för att helt och hållet egna sig åt literaturen. Utom bidrag till tidskrifter, särskildt till "Punch", har han skrifvit: Biscuits and grog, personal reminiscences and sketches by Percival Plug (1848), A claret cup, further reminiscences and sketches of Percival Plug (s. å.), Hearts are trumps (1849), King Dobbs, sketches in ultramarine (s. å.), romanen Singleton Fontenoy (1850), Sand and shells (1854), skisser ur sjölifvet, romanen Eustace Conyers (1855), Essays from the Quarterly Review (1861), Three hundred years of a Norman house (1867) samt åtskilliga kritiska och literärhistoriska arbeten. 1860--64 utgaf han "Edinburgh Courant" och 1868 utnämndes han till engelsk konsul i Barcelona. Död 1873. Hanne, Johann Wilhelm, tysk protestantisk teolog, f. 1813, blef 1861 professor i teologi i Greifswald. Bland hans många skrifter märkas: Bekenntnisse oder drei bücher vom glauben (2:dra uppl. 1865). Die idee der absoluten persönlichkeit (1861--62; 2:dra uppl. 1865), Anti-Hengstenberg (1866), Geist des christenthums (1867), Die christliche kirche nach ihrer stellung und aufgabe im reiche der sittlichkeit (1868) och Die kirche im neuen reich (1871). Hannibal [hännibäl], stad i nord-amerikanska staten Missouri, på högra stranden af Mississippi. 11,074 innev. (1880). Liflig handel med trävaror, tobak, fläsk och mjöl. Hannibal, namn på flere framstående karthaginenser. Tre med detta namn deltogo i det första puniska kriget (264--241 f. Kr.). Framför alla frejdad är dock Hannibal, Hamilkar Barkas' äldste son, Roms farligaste fiende. Redan såsom 9- à 10-årig gosse följde han sin fader till Spanien och skall vid detta tillfälle, såsom sägnen förmäler, svurit en dyr ed att alltid vara fiende till Rom. Under sin fader och sedermera under dennes måg Hasdrubal lärde han krigets konst. Han var utrustad med öfverlägsna kropps- och själsegenskaper, mäktig af de största ansträngningar och försakelser, tapper, slug och rådig samt genom hela sin personlighet i stånd att herska öfver dem, som kommo i beröring med honom. Af romarna har han blifvit beskylld för grymhet och trolöshet, men dessa beskyllningar sakna fog, så till vida som H. ingalunda var i dessa hänseenden mera klandervärd än andra härförare. Afund och nationalhat hafva sökt vanställa hans bild, men i trots deraf framstår han icke blott som en af de största fältherrar i historien, utan äfven som en af forntidens starkaste andar. -- H. gjorde till sitt lifs uppgift att bryta Roms makt. Det andra puniska kriget, som af honom framkallades, var också mindre en kamp emellan Rom och Karthago än emellan Rom och H. Ar 220 f. Kr. sattes H. till befälhafvare öfver karthaginensiska hären i Spanien och angrep året derefter Roms bundsförvandt, staden Saguntum, som efter 8 månader intogs. Rom fordrade upprättelse i Karthago; den nekades, och då förklarade Rom krig. H. beslöt att landvägen öfvergå till Italien. Hans afsigt var att i norra Italien locka gallerna till att resa sig samt derefter, under intrycket af de framgångar han hoppades vinna, förleda Roms bundsförvandter till affall och sålunda spränga det fast hopfogade italienska statsförbundet. Planen misslyckades, emedan Rom hade alltför starkt grundat sitt välde, i synnerhet i Latium, och emedan H. blef för svagt understödd från hemlandet för att i längden kunna bryta motståndet i ett land, der (romerska) fästningar lågo öfverallt kringspridda. Men man kan ej neka H. det erkännandet att han gjorde allt hvad i mensklig förmåga stod att vinna målet. -- 218 f. Kr. tågade H. med en välrustad här öfver Pyrenéerna till Rhône, som han öfvergick, i trots af gallernas motstånd, samt tog vägen åt Alperna. Hvar han öfvergick dessa är omtvistadt. Vanligen antages det hafva skett vid Lilla S:t Bernhard; lika troligt är dock, att det skedde vid Mont Cenis. Äfven nämnas Mont Genèvre och trakten nära Monte Viso. Öfverstigandet var förenadt med stora svårigheter och kostade H. en god del af hans här. Efter tåget öfver bergen möttes han af den romerske konsuln Scipio, som blef slagen vid Ticinus. Kort derefter vann han en ny seger vid Trebia, hvilken hade till följd, att gallerna reste sig. 217 gick han öfver Apenninerna och slog i grund romarna vid sjön Trasimenus, i Etrurien. Den nye romerske fältherren, Qvintus Fabius Maximus, följde en annan taktik än de förre anförarna och undvek alla fältslag, men bevakade noga H:s rörelser. Denne drog sig åt söder och vann 216 det afgörande slaget vid Cannae, i Apulien, der Roms 86,000 man starka här blef nästan tillintetgjord. Följden af slaget vid Cannae var södra Italiens, särskildt