det vigtiga Capuas, affall från Rom. Ihärdigt fullföljde H. sin plan att söndra bundsförvandterna från Rom och lät icke af framgången förmå sig att försöka ett fruktlöst anfall på staden sjelf. Romarna åter uppbjödo alla sina krafter att möta faran; alla voro fast beslutna att kämpa till det yttersta. Också började lyckan vända sig. H. fick ej de väntade förstärkningarna. Han ingick förbund med Macedonien, men det gagnade honom föga; vigtigare var biståndet från Syracusae, men å andra sidan utvecklade romarna en förvånande kraft. De hade antagligen 200,000 man under vapen. Dugliga fältherrar, såsom Marcellus, hämmade H:s rörelser. Snart eröfrade romarna Syracusae och senare Capua. Nu var Rom öfverlägset. H. hoppades på förstärkning från Spanien. Den kom ändtligen genom hans broder Hasdrubal, men denne blef öfverrumplad och slagen vid Metaurus, i Umbrien, 207. Under tiden hade kriget i Spanien tagit en för Karthago ofördelaktig vändning, i det att den romerske befälhafvaren derstädes, den unge Publius Cornelius Scipio, intagit större delen af Karthagos besittningar. Då han 204 öfvergått till Afrika och hotade Karthago, hemkallades H. från Italien, der han hållit sig qvar i Bruttiernas land, och förlorade 202 slaget vid Zama. Sedan fanns ingen annan utväg än att söka fred, och denna beviljades på hårda vilkor, 201. Derefter började för H. en ny tid. Stor i freden som i kriget, egnade han sig åt de inre förhållandena, införde en demokratisk styrelse, ordnade finanserna och sökte genom kloka mått och steg upphjelpa staten från det betryck, i hvilket den kommit. Karthago började redan hemta sig, då H., af politiska motståndare i Rom anklagad för stämplingar, måste för att ej blifva utlemnad till romarna, rädda sig med flykten. Han begaf sig till konung Antiochos i Syrien och bistod honom med sina råd, då denne inlät sig i strid med Rom. Antiochos begagnade sig dock ej tillräckligt af H:s erfarna biträde, och snart blef han slagen, 190. H. flydde då till Kreta och derifrån till konung Prusias i Bithynien, men då ett romerskt sändebud förmådde Prusias att lemna honom i romarnas händer, tog han, beredd på faran, gift och fann så döden, antagligen 183 f. Kr. R. Tdh. Hannibal, Ehrenreich, medaljör, föddes i Stockholm 1678. Fadern, Martinus H., var konterfejare derstädes och lefde ännu 1704. H. blef elev af Arvid Karlsteen och biträdde honom i hans arbeten, men utförde inga sjelfständiga sådana under sin vistelse i fäderneslandet. Han lemnade detta för alltid 1704 och gick följande året i hertigens af Braunschweig tjenst. För dennes räkning utförde han en mängd vackra arbeten, liksom han arbetade äfven för konung Fredrik I af Preussen, kurfursten af Köln, landtgrefven af Hessen-Darmstadt, staden Hamburg m. fl., emedan han ansågs som en af sin tids bättre medaljörer. Han afled som myntmästare i Klausthal 1741. -- H:s son Martin Konrad H. vistades tre år i Sverige som lärjunge af Hedlinger, återvände 1737 och var 1741-- 58 stämpelskärare i Klausthal. -rn. Hannibalsfejden l. Balsefejden kallades kriget mellan Sverige och Danmark 1644--45 i gränslandskapen mot Norge. Namnet togs af danske befälhafvaren Sehesteds dopnamn Hannibal. Hannibalsfejden sammandrogs i allmogens mun till Balsefejden. Hannikainen, Petter, finsk skriftställare, född i Sääminge socken i Finland d. 24 Aug. 1813, blef student 1833, egnade sig från 1835 åt landtmäteriet och nämndes 1857 till kommissionslandtmätare i Viborgs län, hvarifrån han 1866 transporterades till enahanda befattning i Nylands län. H. har förvärfvat sig ett namn inom finska literaturen såsom både tidningsman och vitter författare. Hans tidning Kanava (Kanalen), som utkom i Viborg 1845--47, var det första äfven för den bildade allmänheten afsedda samt politiska och sociala frågor behandlande blad, som utkommit på finska. Sedermera redigerade H. landtbrukstidningen "Lukemisia maamiehille" (Läsning för landtmän; 1849--50) samt flere andra periodiska skrifter, af hvilka dock ingen lefde någon längre tid. I dessa har han offentliggjort de flesta af sina vittra skrifter, bland hvilka må nämnas Silmänkääntäjä (Taskspelaren; 1847), ett af de tidigaste alstren af den finska dramatiken. För finska teatern har han skrifvit ett par originalpjeser och dessutom till finskan öfversatt några dramatiska arbeten samt Rambauds "Histoire de Russie". R. T-dt. Hanno. 1. H., med tillnamnet sjöfararen, gjorde, möjligen 510 f. Kr., en upptäcktsresa till sjös längs Afrikas vestra kust för att utvidga Karthagos handelsförbindelser och grundlägga kolonier. Hans resebeskrifniag öfversattes tidigt på grekiska; denna öfversättning finnes ännu i behåll. -- 2. H., med tillnamnet den store, ståthållare i Libyen omkring 240 f. Kr., synes genom hårdhet hafva föranledt libyernas affall i legosoldaternas krig. Han var befälhafvare mot de upproriske, men måste snart dela befälet med Hamilkar Barkas, som sedan ensam förde detsamma. H. blef från den stunden en hätsk fiende till Hamilkar och hans ätt samt tillhörde fredspartiet i Karthago. R. Tdh. Hanno den helige. Se Anno. Hannover [-åfer]. 1. Provins i nordvestra delen af konungariket Preussen, vid Nordsjön, mellan Elbe i ö. och Nederländerna i v. På södra sidan, mellan prov. Westfalen och Sachsen, är gränslinien mycket oregelbunden och området, förnämligast genom inskjutande flikar af Braunschweig, styckadt i flere smärre delar. Å andra sidan innesluter H., utom Bremen och några smärre distrikt, tillhörande Braunschweig och Hamburg, storhertigdömet Oldenburg, som från Nordsjökusten sänker sig nästan tvärs igenom provinsen och klyfver densamma i tvänne delar, hvilka sammanhänga genom en endast 6 km. bred landremsa. Till H. höra ytterligare Jadeområdet på oldenburgska kusten samt några af de frisiska öarna. Till sin storlek, 38,424,8 qvkm., är H. den tredje i ordningen af rikets provinser. -- H. är öfvervägande lågland. Berglandet, som omfattar icke fullt 1/5 af arealen, är