vigtiga bestämmelser, afsedda att befästa alla de tre nordiska rikenas inre sjelfständighet. Den 18 Maj 1483 kröntes H. i Köpenhamn samt d. 20 Juli s. å. i Trondhjem, och d. 7 Sept. erkändes han på ett möte i Kalmar af det svenska riksrådet som konung i Sverige. Men Sten Sture förstod att hela fjorton år förhala konungens tronbestigning. Då hans moder, Dorotea af Brandenburg, af förkärlek för den yngre brodern Fredrik (sedermera konung Fredrik I) sökte skaffa denne herradömet i Slesvig och Holstein, valde ständerna d. 12 Dec. 1482 bägge bröderna till hertigar, och det bestämdes, att endast den lägre förvaltningen skulle handhafvas af hvar och en hertig för sig, under det att bägge gemensamt skulle utöfva den egentliga styrelsen tillsammans med ständerna. Då Fredrik blef myndig (1490), företogs delningen, hvarvid H. fick den segebergska delen (mellersta Slesvig och mellersta Holstein), Fredrik den gottorpska (norra och södra Slesvig samt östra Holstein). Då i Sverige en brytning uppstod (1497) mellan Sten Sture och de andre stormännen, beslöt H. att göra sin rätt gällande med vapenmakt och drog till Sverige samt slog dalkarlarna vid Rotebro d. 28 Sept. och Sten Sture sjelf, som gjort ett utfall från Stockholm. Den 11 Okt. s. å. höll H. sitt intåg i Stockholm, kröntes d. 26 Nov. och fick sin son Kristian vald till tronföljare. H. sökte genom försonlighet och hänsynsfullhet mot stormännen att framkalla en vänligare stämning mot Danmark samt fick af Sten Sture bestämda löften om trohet. Förlitande sig derpå, gjorde han i Febr. 1500 tillsammans med sin broder ett försök att underkufva Ditmarsken, men led vid Hemmingstedt ett fullständigt nederlag, och följden deraf blef att uppror året derefter utbröto i Norge och Sverige. Det norska undertrycktes med stor stränghet af H:s son, prins Kristian. I Sverige var ställningen farligare. Tre dagar innan H. med sin flotta kom till undsättning, hade hans sista fäste derstädes, det af hans gemål, Kristina, tappert försvarade Stockholms slott, nödgats gifva sig (Maj 1502). Nya underhandlingar öppnades med Sten Sture och efter hans död (1503) med den nye riksföreståndaren, Svante Sture, men ledde ej till något resultat. 1507 började kriget på nytt, utmärkt af danskarnas härjningar på Sveriges kuster. Då hansestäderna och i synnerhet lybeckarna icke ville respektera en 1507 ingången öfvercnskommelse att afbryta all samfärdsel med svenskarna, sträckte sig kriget äfven till dem (1510). De företogo fruktansvärda härjningar på Danmarks öar och kuster, men sedan lybeckarna sommaren 1511 lidit ett betydande nederlag vid Bornholm, slöto de fred i April 1512 och lemnade svenskarna åt sig sjelfva. Den 20 Febr. 1513 afled H. i Ålborg. -- H. var en verksam och klok konung, flitig och arbetsam i sin inre styrelse, försigtig och fredsvänlig i den yttre politiken, men modig och fast såväl i underhandlingar som i strid, när det gällde att häfda hvad han ansåg som sin rätt. Han skapade den danska flottan samt sökte på allt sätt inskränka hansestädernas rättigheter och försvaga deras inflytande i norden. Han var ädelmodig mot sina fiender och gifmild mot sina vänner, qvick och glad i umgänget samt enkel till sina lefnadsvanor. Till språk och tänkesätt var han dansk. Han prisas allmänt som redlig och rättsinnig i sin vandel, ehuru han gjorde sig skyldig till enstaka handlingar, (t. ex. afrättningen af räntmästaren Anders, som säkerligen var oskyldig; deltagandet i mordet på rikshofmästaren Povl Laxmand, Juni 1502), framsprungna ur misstänksamhet och våldsamhet, som måhända hade sin rot i en melankoli, liknande den, hvaraf sonen i ännu högre grad led. Äfven väckte det förargelse att han 1501--10 stod i brottsligt förhållande till en dansk adelsdam, Edle Jernskjäg, hvilken blef gift med Torben Bilde, lehnsmand på Vordingborg. Med sin drottning, Kristina af Sachsen (f. 1461, d. 1521), hade han sönerna Kristian (sedermera Kristian II) och Franciscus (f. 1497, d. 1511) samt en dotter, Elisabet, sedermera kurfurstinna af Brandenburg. E. Ebg. 2. H., prins, konung Kristian II:s och drottning Elisabets äldsta barn, den föregåendes sonson, föddes i Köpenhamn d. 21 Febr. 1518. Då Stockholms slott 1520 uppgafs af Kristina Gyllenstierna till Kristian II, ställdes "slottslofven" först till konungen och efter hans död till prins H. (d. 7 Sept. s. å.). 1523 måste H. följa sina föräldrar på deras flykt från Köpenhamn till Nederländerna. Då Kristian II 1531--32 gjorde försök att återvinna sina kronor, blef H. af ärkebiskop Olof i Trondhjem och de sunnanfjällske rådsherrarna på ett möte i Oslo formligen erkänd som arfvinge till Norges krona (d. 5 Jan. 1532). Kort tid derefter afled han i Regensburg (d. 11 Aug. s. å.). 3. H. den äldre, hertig af Slesvig och Holstein, konung Fredrik I:s näst äldste son, kusin till Kristian II, f. 1521, utsågs efter faderns död, 1533, af de katolske biskoparna till konung i Danmark, men de adlige herrarna föredrogo den äldre brodern, Kristian (Kristian III). Vid hertigdömenas delning 1544 erhöll H. den haderslevska delen, hvilken utom norra Slesvig omfattade bl. a. Rendsborg och Femern. Han deltog i tåget mot Ditmarsken 1559 och fick sin del af landet. Död, ogift, d. 2 Okt. 1580. 4. H. den yngre, hertig af Slesvig och Holstein, konung Kristian III:s son, den föregåendes brorson, född d. 25 Mars 1545, fick 1564 af sin broder Fredrik några mindre delar af Slesvig och Holstein (Sönderborg, Nordborg, Plön m. m.), ehuru utan egentlig furstemakt, och 1582 tillika klostret Ry, hvarest han 1587 uppförde slottet Glücksborg. Död d. 9 Okt. 1622. H. var två gånger gift och hade tjugotre barn (11 söner och 12 döttrar) samt blef derigenom stiftare af de många sönderborgska linierna, hvilka alla efter hand utdött, med undantag af den augustenborgska och den yngre glücksborgska (egentl. beckska), hvarifrån det nuvarande danska konungahuset härstammar. E. Ebg. Hansa (T. Hanse) en förening mellan åtskilliga nordtyska köpstäder. Ordet hansa förekommer redan i Ulfilas gotiska