bibelöfversättning och i fornhögtyskan i bet. af skara, hop, särskildt krigarefölje, och i angelsachsiskan, under formen hôs, i bet. af sluten förening. I Syd-Tyskland träffas formerna hans, hanse redan år 799 i bet. af förening af köpmän, gille, hvaraf hansgraf, handelsgrefve, och hanshus, som i förra hälften af 12:te årh. användes i England i bet. gille. Hansa hetecknar äfven afgift för handel och enskildes penningebidrag för delaktighet i en köpmansförening. Men ordets verldshistoriska betydelse är den af politisk förening mellan nordtyska köpstäder med ändamål att skydda deras handel hemma och borta, att upprätthålla handelsfrihet och, om möjligt, monopol företrädesvis i Europas norra stater, England, Skandinavien, Ryssland, samt på fredlig väg bilägga inbördes tvister. Man har velat se hansans första rot i ett förbund mellan Hamburg och Lybeck (1241) med ändamål att hålla öppen och säker handelsväg genom Holstein samt bestraffa fredsbrott inom deras respektive områden, men liknande fördrag hade redan förut ingåtts mellan tyska städer, som sedan upptagits i hansan. Kort derefter slöt Lybeck förbund med de vendiska städerna för att stäfja sjöröfveriet, och ungefär samtidigt slöto sig de vestfaliska städerna tillsammans i liknande syfte. Under 14:de årh. slöto sig såväl dessa som de sachsiska, preussiska, livländska och holländska städerna närmare till det vendiska förbundet, som derefter kom att omfatta alla nordtyska handelsstäder af någon betydenhet. Hansans utveckling återspeglas klart i handelsfördragen. Före 13:de årh., då Visby var den förnämsta staden i Östersjön, var det denna svenska stad, som fick sig handelsrättigheter meddelade i Tyskland, England och Ryssland. Under 13:de årh. erhöllo enskilda tyska städer, såsom Lybeck, Hamburg, Riga, handelsprivilegier i Sverige och det öfriga Skandinavien, ehuru ännu alltjämt med betingad ömsesidighet i rättigheter, men i 14:de årh. uppträdde hansan såsom en helhet. Sålunda var det den tyska hansan, hvilken 1343 för första gången såsom en politisk enhet underhandlade med Magnus Eriksson och erhöll vidsträckta privilegier i Norge. Det var dock först Visbys eröfring (1361) af Valdemar Atterdag, som samlade hansestäderna till en stor gemensam kraftansträngning, hvilken med ens bragte förbundet på höjden af politisk betydenhet och handelsmakt i Norden. Till följd af förbundets art måste hansan vara en fredsälskande makt; och hon inlät sig icke häller i krig, förrän hennes handelsprivilegier stodo i ögonskenlig fara eller några lockande fördelas för handeln med stor sannolikhet kunde vinnas på denna väg. Hon uppträdde första gången såsom krigförande makt mot Norge, då de vendiska städerna tillika med Riga och tyskarna i Visby tvungo konung Erik Magnusson att bekräfta och utvidga de af hans fader åt de tyske köpmännen förunnade handelsrättigheterna (1285). Sedermera gjorde Erik Menveds (d. 1319) öfvermakt och den samtida norske konungen Håkans (d. 1319) kraftiga regering ett kort afbrott i de uppåtsträfvande hansestädernas ekonomiska öfvervälde i Norden, men under den följande inre förvirringen i Danmark och den svensk-norske konungen Magnus Erikssons ekonomiska betryck och mångahanda svårigheter grundade de för århundraden sitt skandinaviska handelsvälde. De båda följande århundradenas nordiska historia är också till väsentlig del historien om kampen mot hansestäderna och om de nordiska rikenas successiva frigörelse från deras välde. Redan under Margareta fann man i denna strid ett stöd inom hansan sjelf, ty då de mecklenburgska städerna Wismar och Rostock utsände sina röfvareflottor på Östersjön för att understödja konung Albrekt, måste hansestäderna sluta sig till unionsstiftarinnan och således styrka unionsverket, som i och för sig var dem obehagligt, enär hafvets säkerhet för dem måste vara den närmaste och angelägnaste uppgiften. Under Erik af Pommern slöt sig en hel grupp af hansestäder, näml. de holländska, till hans parti (1423), och från den tiden kunde man alltid i en strid mot hansan påräkna ett stöd inom den gamla hansan sjelf. Vid denna tid började nämligen de olika städernas skilda intressen göra sig alltmera gällande. De holländska städerna ville icke underordna sig Lybecks anspråk att vara stapelort för östersjöhandeln, utan seglade direkt till Ryssland och Sverige, och de preussiska städerna seglade likaledes direkt till England och Nederländerna. Den uppblomstrande furstemakten drog också allt trängre kretsar kring städernas sjelfbestämningsrätt och dref dem en efter annan ut ur förbundet, hvilket de i sjelfva verket ofta nog hade upphört att tillhöra såsom verksamma medlemmar, medan man ännu finner deras namn representerade på hansedagen. De holländska städerna blefvo indragna under den burgundiska furstemakten, de preussiska kommo i beroende af Polen, och de tyska uppstäderna hade omkr. 1500 till större delen råkat i ett så starkt beroende af sina herrar (grefvar, hertigar, biskopar etc.), att hanseförbundet knappast var något mera än ett namn, om också en eller annan stad fortfor att upptagas som medlem af detsamma. Vid samma tid hade de stora upptäckterna gifvit handeln en ny riktning, som med ens gaf landen vid Vesterhafvet en öfvervägande betydelse för varubytet och gjorde de vendiska städernas bålda anspråk på monopol och stapelrätt allt mera orimliga. Dertill kom att de nordiska rikena vid samma tid började samla sina krafter, så att de ej längre behöfde fördraga det tyska handelstvånget. I Ryssland gjorde Novgorods införlifvande i det moskovitiska riket (1478) ett hastigt slut på hanseaternas välde. Deras kontor i Novgorod stängdes 1494. Omkring 100 år senare gick det dem på samma sätt i England. Hvad de skandinaviska rikena angår, måste städerna redan under konung Hans betala för sina privilegier i Danmark (1512); och ehuru Gustaf Vasa måste gifva dem en förödmjukande bekräftelse på deras privilegier (1523), blef dock detta af föga praktisk betydelse, då dessa privilegier voro alltför orimliga för att kunna af ett kraftigt uppblomstrande rike fördragas, och då dessutom Lybeck kort