småningom med rolen en mängd stereotypa åtbörder och vitsar, hvilka i århundraden begagnats. Andra med H. likartade figurer äro neapolitanernas "Policinello", fransmännens "Crispin", holländarnas "Pickelhäring", tyskarnas "Hanswurst" m. fl. -- Två af figurerna i en cambiolek kallas H. (på svenska skämtsamt "kille"). Harlem. Se Haarlem. Harless. 1. Johann Christian Friedrich, tysk läkare, var son af den såsom filolog bekante professorn vid Erlangens universitet Gottlieb Christoph H. (f. 1738, d. 1815) och föddes 1773. Han blef 1794 medicine doktor och 1796 e. o. professor i Erlangen, ordinarie professor och meddirektör för medicinska kliniken derstädes 1814 samt medicine professor i Bonn 1818. Död 1853. H. utöfvade vid sidan af en vidsträckt praktik stor författareverksamhet. Mest betydande äro hans arbeten i medicinens historia, åt hvilken han egnade sig med förkärlek. Derjämte utgaf han skrifter i praktisk medicin och inlade såsom medredaktör i flere medicinska tidskrifter stora förtjenster. Med seghet fasthöll han vid de gamla åsigterna inom medicinen och förmådde icke följa med den nya tidens väldiga omgestaltning af densamma. Bland hans skrifter må nämnas Historia physiologiae sanguinis antiquissimae (1794); Geschichte der hirn- und nervenlehre (1801); Handbuch der ärztlichen klinik (1817--26); Die sämmtlichen heilquellen und kurbäder des südlichen und mittlern Europa, Westasiens und Nordafrikas (1846--48) och Opera minora academica (1815). -- 2. Emil H., den föregåendes brorson, fysiolog, f. 1820, blef e. o. professor i fysiologi i München 1849 och ordinarie professor dersammastädes 1857. Död 1862. H. offentliggjorde en mängd specialundersökningar inom fysiologi, anatomi och histologi, bland hvilka märkas Ueber muskelirritabilität (1851), Molekulare vorgänge in der nervensubstanz (1858--61), Zur innern mechanik der muskelzuckung (1862) äfvensom en vidlyftig lärobok i plastisk anatomi, Lehrbuch der plastischen anatomie (1856--58) och Populäre vorlesungen aus dem gebiete der physiologie und psychologie (1851). R. T-dt. Harless, Gottlieb Christoph Adolf von, tysk teolog, f. 1806, studerade i Erlangen och sedan i Halle, der Tholucks inflytande blef afgörande för hans religiösa utveckling. 1836 blef han professor i moral och teologisk encyklopedi vid universitetet i Erlangen och inträdde 1840 såsom universitetets representant i bajerska ständerkammaren. Genom sin kraftiga opposition mot ministern Abels ultramontana politik miste han sin professur 1845 och utnämndes i stället till konsistorialråd i Baireuth. S. å. kallades han till professor i Leipzig och utnämndes 1847 derjämte till pastor vid Nikolaikyrkan derstädes. 1850 blef han öfverhofpredikant, geheimekyrkoråd och vicepresident för landskonsistoriet i Dresden. 1852 återkom han till Bajern såsom president för det lutherska öfverkonsistoriet i München. Mot slutet af sitt lif blef H. blind. Han dog 1879. -- H:s religiösa och teologiska ståndpunkt var den gammalluthersk- ortodoxa. Han bekämpade energiskt den ultramontana katolicismen, hvarje tanke på en union mellan den lutherska och reformerta kyrkan samt rationalismen på 1840--50-talet. Hans verksamhet i Sachsen (1845--52) betecknar en vändpunkt i den kyrkliga utvecklingen derstädes -- rationalismens tillbakaträngande och ortodoxiens seger: H. sökte i sin skrift Die glaubwürdigkeit der evangelischen geschichte (1836) gendrifva D. F. Strauss' kritik, en uppgift, som han visade sig föga vuxen. Mot jesuiternas moral skref han Jesuitenspiegel (1839). För den lutherska läran om sakramenten kämpade han i sitt tillsammans med Harnack utgifna arbete Die kirchlich-religiöse bedeutung der reinen lehre von den gnadenmitteln (1869). Mot de rationalistiska sträfvandena riktade han sitt Votum über die eidliche verpflichtung der protestantischen geistlichen auf die kirchliche symbole (1846). Han utgaf dessutom bl. a. Kommentar über den brief Pauli an die Epheser (1834; 2:dra uppl. 1858), Die christliche ethik (1842; 7:de uppl. 1875; "Christlig ethik", 1852), en samling predikningar under titeln Sonntagsweihe (1846--54; 2:dra uppl. 1859--60) och ett sjelfbiografiskt arbete, Bruchstücke aus dem leben eines süddeutschen theologen (1873--75). Harley [harli], Robert, grefve af Oxford. Se Oxford. Harlingen. Se Haarlingen. Harlingson, Samuel Gustaf, prest, vitterlekare, född i Vikingstads församling i Östergötland d. 10 April 1740, blef student i Upsala 1760 och filos. magister 1767. Efter att under loppet af tjugo år hafva tjenstgjort vid Linköpings konsistorium och derunder utöfvat stort inflytande både på stifts- och skolstyrelsen, utnämndes han 1792 till lektor, prestvigdes 1798 och blef s. å. kyrkoherde i Landeryd. 1803 erhöll han professors titel och blef 1809 teol. doktor. S. å. var han riksdagsman för sitt stift, och förut ansedd såsom andlig vältalare, gjorde han sig i denna egenskap bemärkt äfven såsom politisk talare. Död i Stockholm d. 21 Mars 1810. Af hans vitterhetsförsök äro Ode öfver det olyckliga lifvet och Camillas korg tryckta i "Vitterhetsnöjen", utgifna af sällskapet "Utile Dulci". Dessutom äro ganska många af hans tillfällighetsstycken särskildt utgifna. Bland dessa kunna nämnas de för sin qvickhet fordom mycket bekanta Aesculapii bref till den store Carl von Linné (1772) och Bref till Carl Brunkman (1778). Såsom lärare vid Linköpings gymnasium anses H. hafva varit den, som mest verkade till estetisk väckelse hos ungdomen, en lifaktighet, som sedan gjorde, att kärntruppen inom "Nya skolan" bildades just af östgötar. Harlösa, socken i Malmöhus län. Frosta härad. Arealen 3,695 har. 1,601 innev. (1880). H. bildar jämte Hammarlunda ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Frosta kontrakt. Harmattan, en het östanvind, som blåser periodiskt 3 till 4 gånger hvarje årstid vid vestra kusten af norra Afrika. Den herskar företrädesvis i Dec., Jan. och Febr., vanligen blott en dag i sänder, sällan 5--6 dagar å rad, och