uppdrifver ett dammoln, så tätt, att endast midt på dagen några strålar af den rödfärgade solen kunna tränga igenom. En karakteristisk egenskap hos denna vind är dess ytterliga torrhet, hvaraf både växter, djur och menniskor lida. De senare besväras af torrhet i halsen, huden fjällar sig och andedrägten försvåras. För att skydda sig pläga negrerna smörja sin kropp med fett eller talg, hvilket gifvit upphof till vindens namn (af aberrahman, blåsa, och tan, fett, talg). Harmenopulos, Konstantinos, berömd grekisk lärd, f. omkr. 1320; d. omkr. 1380 i Konstantinopel, var rådsherre hos kejsarna Johan Kantakuzenos och Johan Palaeologus samt derefter domare i Tessalonika. Han författade bl. a. Promptuarium juris (senaste uppl. 1872), hvilket delvis ligger till grund för den i Grekland nu gällande civillagen. Harmens, Gustaf, läkare, född i Stockholm d. 4 Nov. 1699, egnade sig först åt medicinska studier, derefter åt juridiken och inskrefs i kansliet samt blef 1721 kanslist i sundhetskommissionen. Då vaknade åter hos honom den gamla hågen för läkarevetenskapen. Han lemnade 1722 sin tjenst och studerade medicin i Holland, Frankrike, England, Tyskland och Italien under åren 1722--26 och 1727--31. Efter att hafva blifvit medicine doktor i Harderwijk utnämndes han 1732 till e. o. professor i Lund och blef derstädes 1735 ordinarie medicine professor. 1771 tog han afsked och dog i Lund d. 18 Nov. 1774. H. utöfvade en ganska betydande författareverksamhet. De flesta alstren af sin lärda flit nedlade han i 42 akademiska disputationer, hvilka behandla såväl rent medicinska som fysikaliska, kemiska och naturalhistoriska frågor. Dessutom utgaf han några parentationstal samt Föreläsningar om jordens fruktbarhet och grunden till åkerbruket (1758). R. T-dt. Harmensen l. Harmsen. Se Arminius, J. Harmodios och Aristogeiton (Lat. Harmodius och Aristogiton), Grek. hist., två athenare, hvilka genom att mörda envåldsherskaren Hipparchos (514 f. Kr.) blefvo ansedda såsom fäderneslandets befriare, ehuru mordet i sjelfva verket var framkalladt af enskild hämd. Efter döden dyrkades de såsom heroer, och ärestoder af koppar restes åt dem nära uppgången till borgen. A. M. A. Harmoni (Fr. harmonie, Grek. harmonia af harmozein, sammanpassa), öfverensstämmelse, samstämmighet.-- 1. Filos., den enhet, som råder inom ett helt, hvars moment stå i full samstämmighet med hvarandra. Denna fulla samstämmighet innebär, att momenten, långt ifrån att hämma eller inskränka hvarandra, tvärtom äro för hvarandra nödvändiga, hvilket å sin sida hänvisar på ett ursprungligt inre sammanhang dem emellan. Inom ett fullständigt harmoniskt helt kan ingen del saknas eller ens tänkas annorlunda än den är, utan att harmonien rubbas. -- Någon grad af harmoni måste finnas inom hvarje organiskt helt. Men af en fullt harmonisk form är det sinliga ej mäktigt. Endast den osinliga verkligheten kan ega en sådan (se Reel enhet). -- 2. Musikt., a) hos de gamle grekerna, tonskala, ordnad tonföljd; b) i nyare musiken, ackord (se d. o.); c) i inskränktare mening, konsonant ackord, treklang. -- 3. Teol. Se Evangelieharmoni. 1. L. H. Å. 2. A. L. Harmonia, Grekisk hjeltes., en dotter af Ares och Afrodite (enligt en annan saga af Zevs och Elektra), var förmäld med Kadmos, Thebes mytiske grundläggare, hvilken såsom brudgåfva förärade henne ett af Hefaistos förfärdigadt, olycksbringande halsband. Långt efter Harmonias död (eller förvandling till en orm) skänktes halsbandet af Polyneikes till Erifyle, mot vilkor att hon skulle öfvertala sin gemål, Amfiaraos, till deltagande i "de sju furstarnas" härfärd mot Thebe. Under detta tåg fann Amfiaraos sin död, och med anledning deraf mördades Erifyle af sin egen son Alkmaion. Halsbandet öfvergick sedan till Alfesiboia (eller Arsinoë) och till Kallirrhoë, Alkmaions gemåler, alltjämt orsakande olyckor, split och mord, till dess det slutligen af Alkmaions söner deponerades bland tempelskatterna i Delfi. Men dess olycksbringande art röjde sig å nyo, då under det s. k. "tredje heliga kriget" (357--346 f. Kr.) fokierna slogo under sig det delfiska templets skatter och dermed beredde sin egen undergång. A. M. A. Harmonia praestabilita. Se Leibniz. Harmoniera (Fr. harmonier), stämma öfverens, passa tillsammans. Harmonik. Se Harmonilära. Harmonika (se Harmoni), musikt., gemensamt namn på flere slags musikaliska instrument, dock vanligast identiskt med glasharmonika, såsom benämning på ett, antagligen af irländaren Puckeridge uppfunnet instrument, hvars toner alstrades genom fingrarnas gnidning mot olika stämda glasklockor. Större utbredning vann detta instrument genom B. Franklin (1763), hvilken fäste samtliga glasklockorna vid en gemensam axel, som genom en trampinrättning sattes i rotation, hvarvid klockornas kanter vidrördes med fuktade fingrar. Virtuoser på glasharmonika voro Marianne Davis, Marianne Kirchgässner, Dussik m. fl. Mozart, Naumann, Beethoven komponerade stycken för glasharmonika. Emedan gnidningen mot fingrarna i hög grad angriper den spelandes nerver, var man tidigt betänkt på att frambringa tonen dels genom stråke (Mazzuchi), dels -- i den s. k. klavérharmonikan -- genom tangenter (Frick, Hessel, Röllig, Dendon, Klein), hvilka försök dock ej vunno varaktig tillämpning. Afarter af harmonikan är Chladnis eufon, Rieffelsens melodikon o. s. v. -- Glasharmonika kallas äfven ett barninstrument, bestående af en rad öfver två band fästa glasstafvar, hvilka anslås med korkhammare. -- Munharmonika är en barnleksak, som utgöres af en rad små tungpipor, hvilka blåsas med munnen. -- Dragharmonika. Se Accordion. -- Halm- (Trä-) harmonika. Se d. o. A. L. Harmonikord, musikt., ett af Kaufmann i Dresden omkr. 1810 uppfunnet tangentinstrument, hvars strängar bragtes att ljuda genom gnidning af en med läder öfverdragen cylinder. Weber komponerade för detta instrument