stämningen och ser deri (då t. ex. oktaven, såsom i Bosanquets harmonium, omfattar 53 tonsteg i st. f. 12) ett rikt fält för utvidgade musikaliska kombinationer; men han förbiser, att hela den moderna harmonien går ut på, icke att upphäfva enharmoniska förvexlingar, utan tvärt om att alltmer fördjupa sig i dem. A. L. Harmoster (Grek. harmostai l. harmosteres) kallades i det forna Sparta vissa ämbetsmän (enligt en uppgift 20), hvilka såsom ett slags fogdar förde styrelsen eller tillsynen inom de till spartanska staten hörande perioiksamhällena (se Perioiker), äfvensom befälhafvarna öfver de garnisonstrupper, hvilka spartanerna brukade förlägga i underkufvade städer till skydd för de der insatta oligarkiska regeringarna. A. M. A. Harms, Klaus, tysk predikant och teolog, föddes d. 25 Maj 1778 i Farstedt (Schleswig-Holstein). Han egnade sig i början åt mjölnareyrket. 1797 började han studera. 1806 blef han diakon i Lunden i Norra Ditmarsken, och 1816 ärkediakon vid S:t Nicolai kyrka i Kiel. Han omfattade i början rationalismen, men genom läsning af Schleiermachers "Reden über die religion" kom han att bryta med densamma redan under sin akademiska studietid. Han var dock ur stånd att fatta Schleiermachers religiösa idealism och anslöt sig till den gamla lutherska dogmatikens uppfattning. Vid reformationens jubelfest (1817) utgaf han, under titeln Das sind die 95 thesen oder streitsätze dr Luthers, de bekanta wittenbergska teserna, åtföljda af 95 nya teser, i hvilka han från den kyrkliga ortodoxiens ståndpunkt med ytterlig skärpa angrep rationalismen. Dessa teser utsatte sin författare för åtskilliga angrepp, men väckte å andra sidan äfven stort bifall samt förskaffade honom (1819) en kallelse till biskop för den lutherska kyrkan i Ryssland, hvilken han dock afböjde. 1835 blef han pastor och prost i Kiel samt 1841 öfverkonsistorialråd. Ehuru han icke hade någon officiel ställning vid universitetet i Kiel, utöfvade han ett stort inflytande på teologie studerandena derstädes och höll för dem föredrag, hvilka han sedermera utgaf under titeln Pastoraltheologie (1830--34; öfvers. på svenska 1839). De politiska oroligheter, som utbröto 1848, förmådde honom att nedlägga sitt ämbete. Död 1855. Han utgaf bl. a. flere predikosamlingar (åtskilliga af hans predikningar äro öfversatta på svenska) samt Vermischte aufsätze und kleine schriften (1853). H. utöfvade ett mäktigt inflytande på sin tids lutherska kyrka och i synnerhet på kyrkan i Elbehertigdömena. Genom honom försvann den rationalistiska predikan från predikstolen. H:s nit för den gammalkyrkliga uppfattningen förblef alltid detsamma; men den polemiska skärpan i hans uppträdande mildrades med åren. H. var såsom talare mycket framstående genom sin originalitet och sin förmåga att rycka sina åhörare med sig. Harms, Georg Ludwig Detlef Theodor, tysk predikant, f. 1808, anslöt sig redan under sin studietid (i Göttingen) till den pietistiska riktningen. Han började snart uppträda såsom väckelsepredikant, och genom hans inflytande led den dittills herskande rationalismen stort afbräck bland studenterna vid universitetet i Göttingen. 1844 anställdes han såsom predikobiträde hos sin fader i Hermannsburg, och 1849 efterträdde han denne. I Hermannsburg, grundlade han en missionsanstalt, som blef medelpunkten för en omfattande verksamhet för kristendomens utbredande i hednaland. H. ville hafva missionen förenad med kolonisation. Missionsförsamlingarna skulle sammanväxa med moderförsamlingen, ansluta sig till hennes bekännelse, såväl som till hennes lefnadsordningar. Missionen skulle vara rent luthersk och få sin bekräftelse af landskyrkans styrelse. H. hade i sina missionsföretag först Syd-Afrika i sigte. Sedermera tillkommo andra stationer i Asien, Amerika och Australien. 1853 lät H. bygga ett missionsskepp, som vid flere tillfällen öfverförde missionärer. Hans idéer om missionens förbindande med kolonisering samt om missionsförsamlingarnas samband med moderförsamlingens landskyrka hafva ej kunnat förverkligas. Död 1865. H. var en enkel, flärdlös man, genomträngd af ett varmt religiöst nit och utrustad med en ovanlig förmåga att slå an på och göra sig förstådd af folket, i synnerhet landtfolket. Hans framställning utmärkte sig genom en kraftig realism. Han utgaf tvänne samlingar predikningar och åtskilliga uppbyggelseskrifter samt en mängd noveller och berättelser, till större delen på plattyska språket, t. ex. Honnig. Vertellen und utleggen in sin modersprak (2: dra uppl. 1871) och Goldene aepfel in silbernen schalen (6:te uppl. 1875; "Gyllene äpplen i silfverskålar", 1869). Åtskilliga af hans skrifter äro öfversatta på svenska ("Predikningar öfver kyrkoårets evangelier", 1860--65, 2:dra uppl. 1877, m. m.) Harms, Friedrich, tysk filosof och publicist, f. 1819 i Kiel, blef 1842 privatdocent vid universitetet i denna stad, 1848 e. o. och 1858 ord. professor i filosofiska fakulteten derstädes samt kallades 1867 till ordinarie professor i filosofi i Berlin. Bland hans vetenskapliga arbeten märkas: Der anthropologismus in der entwickelung der philosophie seit Kant (1845), Prolegomena zur philosophie (1852), hvari han försökte gifva en ny grundläggning åt filosofien ur vetandets begrepp, Abhandlungen zur systematischen philosophie (1868), Zur erinnerung an Hegels 100-jährigen geburtstag (1871), Über den begriff der psychologie (1874), Zur reform der logik (s. å.) samt framställningar af J. G. Fichtes och Schopenhauers filosofiska system. H. slöt sig tidigt till det preussisk-tyska partiet i Elbehertigdömena och var i denna riktning mångsidigt verksam inom publiciteten. 1848 blef han, tillika med Mommsen, redaktör af "Schleswig-Holsteinische Zeitung", som var den provisoriska regeringens organ, och upptog denna verksamhet åter 1864. Under den svåra tiden för hertigdömenas införlifning med Preussen, 1866--67, var han rektor vid Kiels universitet. Harmsol ("sol i sorgen"), en isländsk dråpa af religiöst innehåll. Sången är författad af en kanik vid namn Gamle, sannolikt i slutet af 13:de l. början af 14:de årh. Diktens syfte är att visa ångerns makt. Den är utgifven och öfversatt på svenska af Hj. Kempff (1867). Th. W.