fullkomligaste art af harpa står i cess dur, med omfång kontra-cess -- fess⁴. Genom första nedtryckningen af de sju pedalerna blifva de sju b-tonerna i alla oktaver höjda, så att stämningen blir c dur; genom en ytterligare pedalrörelse förvandlas stämningen till ciss dur. På detta sätt möjliggöras alla halftoner med största lätthet, hvarjämte fingersättningen blir alldeles lika för alla tonarter; snabbare kromatiska gångar äro dock ännu i dag på harpan omöjliga. -- Särskilda äldre och nyare arter af harpan äro: dubbelharpan, med upprätt stående resonansbotten, försedd med två rader strängar, och spetsharpan, likadan, men mindre, så att den vid spelningen ställdes på ett bord. -- Harpa är mest i bruk i Frankrike och England. Virtuoser på harpa äro Bochsa, Godefroid, Oberthür, Parish Alvars; i Sverige Pratté och Sjödén. -- 2. En aflång ram, hvaruti med lika mellanrum äro fästa långsgående fina jernstänger, och som begagnas för att skilja stybb ur träkol. Harpan uppställes i lutande ställning, och kolen kastas deremot med en skofvel, hvarvid stybbet genomgår gallret, under det de grofva kolen nedfalla framför harpan. Äfven för sortering af sand och grus begagnas detta slags harpa. -- Vid kolsortering kan emellertid ej förhindras, att en hel del finare kol medfölja stybbet genom harpans galler. För att tillvarataga dessa finare kol använder man vid masugnarne kolharpor med dubbla bottnar. Uti den aflånga träramen till dessa harpor äro insatta tvänne bottnar af metalltrådsnät, den öfre med gröfre maskor af omkring 9 qvcm. storlek och den undre med omkring 1 qvcm. maskor. Ramen är upphängd i en ställning, så att den kan vickas upp och ned omkring en axel, som genomgår dess midtlinie. Då harpan sålunda vickas uppåt och nedåt, komma de på den öfre bottnen inkastade kolen i rörelse, hvarvid de finare kolen falla genom och stanna på det undre gallret, under det stybben genomgår äfven denna botten och faller ned på marken under harpan. 1. A. L. 2. C. A. D. Harpa Georgii, astr. Se Georgsharpan. Harpagon [arpagång], Fr., (af Lat. harpago, änterhake; roflysten menniska), hufvudpersonen i Molières komedi "L'avare" ("Den girige"); girigbuk. Harpagos. Se Cyrus d. ä. Harpalos, en macedonier, Alexander den stores skattmästare, var under dennes indiska fälttåg förordnad till ståthållare i Babylon och vårdare af de der hopade omätliga skatterna. H. förskingrade oerhörda summor på en vansinnig lyx och yppighet, och vid underrättelsen om konungens återkomst flydde han med stora skatter och 6,000 man legotrupper till Grekland, der han sökte skydd hos athenarna. Till en början afvisad, förskaffade han sig genom mutor många inflytelserika vänner, och i den ryktbara process, som sedermera anställdes med anledning deraf, blef äfven Demosthenes, ehuru oskyldig, invecklad. H. fängslades på Antipaters begäran, men lyckades undkomma och flydde till Kreta, der han mördades. A. M. A.. Harper, Johannes (Hans), målare, föddes i Stockholm i Aug. 1688. Efter att hafva tillbragt sina läroår hos M. Mijtens och D. Krafft reste han jämte Ismael Mengs till Köpenhamn, der de lärde oljemålning hos B. Coiffre. År 1709 foro de till Lybeck, der de också tillsammans öfvade sig i miniatyr- och emaljmålning under Paul Heineckes ledning. Tre år senare kom H. till Berlin, der han 1716 antogs till hofkabinettsmålare och sedan porträtterade i såväl olja som miniatyr. Under Fredrik den stores tid utförde han äfven plafondmålningar i Potsdam och Charlottenburg. Han afled i Potsdam 1746. -- H:s son, Adolph Friedrich H., blef först elev af sin fader och besökte sedan Frankrike och Italien, der han idkade landskapsstudier under Wilson. Han fick sedan anställning som hofmålare, galleridirektör och professor i skön konst vid Karlsskolan i Stuttgart. 1798 bosatte han sig åter i Berlin, der han afled 1806. -rn. Harper's Ferry, stad i nord-amerikanska staten West-Virginia, vid föreningen af floderna Schenandoah och Potomac. Omkr. 2,000 innev. Der var före sydstaternas uppror unionens gevärsfabrik och tyghus, hvilka uppbrändes af de konfedererade i Juni 1861. Såsom en strategiskt vigtig punkt spelade orten under kriget flere gånger en betydelsefull rol. Särskildt blef den bekant genom John Browns angrepp på densamma d. 16 Okt. 1859. Harpestreng, Henrik, kanik i Roskilde, Erik Plogpennings läkare, d. 1244, uppgifves vara författare till en "Läge- og urtebog" på danska, hvilken finnes bevarad i en handskrift från början af 1300-talet, och hvilken är ett af Danmarks äldsta språkminnesmärken. Arbetet utgöres af två böcker växt- och en bok stenbeskrifning samt en kokbok, men innehåller endast spridda, ej på något sätt ordnade läkareråd. I fall detsamma verkligen förskrifter sig från H. -- hvilket är ovisst --, torde det dock endast vara en förkortad öfversättning af en af honom på latin författad bok. H:s "lägebog" utgafs 1823 af K. Molbech. Harpignies [arpinji], Henri, fransk landskapsmålare, f. 1819, studerade i Paris under Achard, reste derefter uti Italien och uppträdde 1853 första gången med en utsigt från Capri och ett motiv från Valenciennes. Sedan har han flitigt framträdt med bilder, omvexlande från Italien och från Frankrikes landsbygd, såsom Fontainebleau, Bourbonnais, Nivernais och Auvergne, och af dessa finnas trenne i Luxembourg, nämligen Afton på romerska campagnan (1866), Aumances dal (1875) och Saut du loup, motiv från Allier. H. är dessutom en utmärkt aqvarellist och har utbildat ett rätt stort antal lärjungar. C. R. N. Harplinge, socken i Hallands län, Halmstads härad. Arealen 6,128 har. 2,706 innev. (1880). H. bildar med Steninge ett regalt pastorat af 1:sta kl., Göteborgs stift, Halmstads kontrakt. Harpojs, sjöv., en blandning af kokt linolja samt talg och vax, med hvilken man plägar insmörja omålade master och rundhult för att skydda dem mot luftens inverkan. I äldre tider, då man icke förhydde fartyg med