framstående konstnärsrang. Äfven en vacker samling
handteckningar skall han under denna sin italienska
vistelse hafva bildat. I hemlandet hörde man ej
alls af honom, hvad hans alstring vidkommer. Först
1816 hemkallades han för att som professor vid
akademien efterträda sin forne lärare. Han hade
samma år på våren hemsändt en altartafla for
Jakobs kyrka i Stockholm,
Kristi uppståndelse,
hvilken anlände på sommaren, men under öfverfärden
blifvit så illa skadad af väta, att den ej kunde
för sitt ändamål användas. Åtminstone uppgafs så;
sannolikt var det andra omständigheter, som gjorde
att taflan förkastades. Under intrycket af denna
förödmjukelse beträdde H.. åter fosterjorden. -- Hans
följande konstnärsbana blef ej häller särdeles rik på
lagrar. Då han 1818 utställde sin stora tafla
Ragnar
Lodbrok i ormgropen (nu i Hammers samling), gjorde
man sig lustig öfver den onekligen något otympliga
nordiska gudaverld, som målaren gifvit plats i
taflans öfre del; och äfven 1822 blefvo flere af hans
arbeten å utställningen af en del af pressen omildt
handterade. En försvarare, och dertill en särdeles
varm, fann han i akademiens sekreterare Gerss, som i
sin antikritik, "Försök till ledning vid konstarbetens
bedömande" (1822), med eftertryck framhöll H:s
ovanliga och solida kompositionsgåfva, hans redbara
teckning och hans konstnärliga lärdom. H:s sista
arbeten, två ganska stora dukar,
Erik den heligtes
sista andakt (1823, nu i Nationalmuseum) och
Erik
den heliges landstigning i Finland (nu i Hammers
samling), lyckades ej häller veterligen tillvinna
sig några lifligare sympatier. Man berättar, att
dessa upprepade motgångar i hög grad bidrogo till
konstnärens förtidiga död, som inträffade i Stockholm
d. 9 Mars 1827.
I det föregående hafva H:s konstnärliga förtjenster
påpekats. Hans fel äro en viss tröghet och tyngd
i sammansättningen, men framför allt en tung och
föga tilltalande färg, en glatt modellering och
saknaden af luftperspektiv. Med ett ord: H. umbär
i hög grad det egentligen pittoreska elementet,
och hans teknik saknar sympatetisk lätthet,
insmickrande glans. Man förstår lätt huru en tid,
som tjustes af Westins präktiga färgspel eller Bredas
koloristiska konststycken, skulle finna H:s arbeten
föga smakliga. Utom den ofvan nämnda taflan eger
staten två större kompositioner från hans yngre dagar
(å Rosersberg) samt en mindre tafla,
De fria konsterna
begråta Gustaf III:s död (i Nationalmuseum). H:s
sjelfporträtt, i "burgundisk" kostym, eges af
konstakademien. På enskilda händer förekomma ej få af
hans taflor, synnerligast från hans tidigare period. --
Hans maka, Anna Katarina H., född Åbom (f. 1775,
d. 1841), målade äfven såväl i olja som lavis och
ansågs på sin tid för en ganska skicklig konstnärinna.
-rn.
Hasselmössen, Myoxidae, zool., en till gnagarnas
ordning hörande familj, hafva ögonen och öronen
väl utbildade, de senare ej dolda i hårfällen,
öfverkäkens framtänder två, underkäkens kindtänder
fyra i hvardera käkhalfvan, svansen mer eller mindre
långhårig och benen
af vanlig storlek, med framfötternas tumme
rudimentär. Arterna af denna familj lefva alla
i Gamla verlden och vistas i träd eller i hålor,
som de sjelfva gräfva. De äro i allmänhet i rörelse
under dygnets mörkare del, springa snabbt och klättra
förträffligt, men kunna ej taga långa hopp. Till
sitt utseende likna de något ekorrarna och sitta
liksom dessa på bakfötterna, då de äta, hvarvid
de föra födan till munnen med framfötterna. I
de tempererade trakterna ligga de i vinterdvala,
hvarvid de antingen då och då vakna upp och äta
af sitt insamlade vinterförråd eller lefva på
sitt om hösten rikliga fett. Deras föda utgöres
af frukter och frön, för några äfven af insekter,
ägg och fogelungar. Fångade som ungar, blifva de
tämligen tama. -- Hit hör Hasselmusslägtet,
Myoxus, hvilket har tämligen små öron, lång svans
samt en framtand, en falsk och tre äkta kindtänder
i hvarje käkhalfva. Med undantag af den främsta
kindtanden hafva de öfriga platta kronor, med fem
till sju tvärställda emaljslyngor. Af detta slägte
finnes i Sverige blott en art, Hasselmusen,
Myoxus
avellanarius, hvilken ofvan är gulbrunaktig eller
rostgulaktig, med svarta spetsar på stickelhåren,
ljusare på kroppssidorna, under blekt rostgulaktig,
utan färggräns, samt hvitaktig på hakan, strupen och
bröstet. Svansens hårbetäckning är ej synnerligen
lång, tilltager dock i längd mot svansspetsen och
är något riktad åt sidorna. Hasselmusen förekommer
sällsynt här och der i södra och mellersta
Sverige. För öfrigt finnes hon i mellersta och
södra Europa. Hon ynglar sannolikt två gånger om
året och får hvarje gång 3--6 ungar. Sitt sommarbo,
söm är bygdt af löf, mossa, torrt gräs, ormbunkar
m. m., fäster hon på grenarna af någon tät buske;
vintern tillbringar hon deremot i ett väl ombonadt
bo under trädrötter, i trädhål o. s. v. Hennes
föda utgöres af bok- och ekollon, hasselnötter,
bär och andra växtämnen. C. R. S.
Hasselqvist, Fredrik, svensk naturforskare,
född i Törnevalla socken i Östergötland d.
3 Januari 1722, blef efter många ekonomiska
svårigheter 1741 student i Upsala och
uppehöll sig der genom privat kondition. Snart
fattades han af en brinnande håg för medicinen och
naturalhistorien, erhöll 1746 af medicinska fakulteten
ett kungligt stipendium och försvarade 1747 under
Linnés inseende sin första akademiska afhandling,
De viribus plantarum. Den store naturforskarens
lärdomar upptände hos H. lusten att genom resor i
främmande land utvidga kunskapsförrådet; och då Linné
framhöll, att Palestinas naturförhållanden dittills
voro så godt
