Hastfehr, svensk-tysk adlig ätt, som härstammade från en westfalisk ätt, hvilken på 1100-talet inflyttade till Danmark och (efter 1196) fick godset Köndes i Wierland (Estland). En gren af ätten introducerades, med Jak. Joh. H (se H. 1), 1675 i andra klassen på svenska riddarhuset, erhöll 1678 friherrlig och 1687 greflig värdighet samt utdog på svärdssidan 1695. En annan gren af slägten, hvars samband med den förra ej är kändt, naturaliserades 1731, med bröderna Johan (öfverste 1754--60 för Jämtlands och 1760--62 för Björneborgs regemente, d. 1769) och Gustaf Berndt H. (d. 1759), samt erhöll s. å. friherrlig värdighet. Ätten är i Sverige utdöd, men fortlefver i Preussen. 1. Hastfehr, Jakob Johan, grefve, fältmarskalk, född i Reval 1647, ingick 1666 i krigstjenst såsom musketerare vid ett af garnisonsregementena i Riga och avancerade så snabbt, att han 1677 var öfverste vid lifgardet till häst och fot. 1686 (1683?) utnämndes han till generallöjtnant och guvernör i Riga. 1687 till kungligt råd och generalguvernör i Livland samt 1690 till fältmarskalk. Sistnämnda år utsågs han till kansler för universitetet i Dorpat. Död i Riga 1695. 1678 erhöll H. friherrlig och 1687 greflig värdighet. -- Under det danska kriget (1675--79) utmärkte H. sig genom sin tapperhet i slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona. Såsom generalguvernör i Livland lade han i dagen mycken duglighet, men äfven brist på lugn och hofsamhet. Sedan han i början förgäfves sökt genom tillmötesgående vinna den motspänstiga livländska adeln, genomdref han reduktionsverket i Livland med den yttersta hårdhet. Han var en af enväldets trognaste anhängare och synes hafva stärkt Karl XI i den tanken att man endast genom stränghet kunde åstadkomma det livländska ridderskapets "devotion". 2. Hastfehr, Berndt Johan, friherre, krigare, landsförrädare, son af den ofvannämnde Johan H., född d. 3 Maj 1737, blef 1753 fänrik och 1763 major vid Jämtlands regemente, men förflyttades sedan till Finland och blef major vid Björneborgs regemente samt derefter öfverstelöjtnant vid Åbo läns regemente. Genom slöseri och obetänksamma affärsförbindelser kom H. på ekonomiskt obestånd och nödgades 1775 af fruktan för bysättning fly ur riket, men räddades från cession af Gustaf III, hvilken äfven förskaffade honom ökade inkomster genom att befordra honom till öfverste för Åbo läns regemente (1776) och chef för Savolaksbrigaden (1781). H. visade sin tacksamhet vid 1786 års riksdag, der han var en af ledarna för den rojalistiska minoriteten på riddarhuset. Han var den förste, som 1788 erhöll befallning att gå öfver ryska gränsen. (De s. k. "föregifna ordres af Gustaf III till baron H. att på karelska gränsen börja kriget med förklädda trupper" äro antagligen uppdiktade.) I början af Juli s. å. besatte H. staden Nyslott och började belägra fästningen derstädes. Under belägringens fortgång sökte Anjalamännen förmå honom och hans officerare att med brigaden draga sig tillbaka inom svenskt område, och de lyckades äfven framkalla allmän modlöshet inom officerskåren. H. sjelf, som ej hade i sina händer någon befallning från konungen att rycka in på ryskt område, darrade för den förestående riksdagens räfst och vände sig (d. 18 Aug.) till Gustaf III med begäran om "antedaterade ordres". Konungen uppsatte genast en instruktion, daterad Haga d. 23 Maj 1788, i hvilken H. i händelse af krig befalldes att anfalla Nyslott, samt en, d. 21 Aug. dagtecknad, befallning att fortsätta blokaden. Men innan dessa papper framkommo till H., hade denne upphäft belägringen af Nyslott (d. 21 Aug.). Han visste med sig, att han derigenom ådragit sig konungens onåd. på samma gång som oppositionsmännen ("patrioterna") hyste misstro till honom, och beslöt öfvergifva sin konung samt blifva en "fosterlandsvän i Sprengtportens anda". Vid Käuhkasalmi i Ruokolaks socken hade han d. 20 Sept. ett möte med den i rysk tjenst varande G. M. Sprengtporten, af hvilken han erhöll löfte om en summa penningar (hans affärer voro fortfarande i dåligt skick) samt om anställning i rysk tjenst, hvaremot han sjelf förband sig att med sina trupper understödja planen att skilja Finland från Sverige. Då penningeförsändelsen dröjde och H:s anbud att träda i rysk tjenst tills vidare afböjdes, började han tänka på att för andra gången blifva rojalist, hvarför han bad Sprengtporten upphöra med brefvexlingen (d. 18 Nov.). För Gustaf III uppgaf han, att han af nit för konungen och för att erhålla kännedom om Sprengtportens planer trädt i förbindelse med denne. H. dömdes för förräderi 1790 till döden, men erhöll af konungen befrielse från straff och tillåtelse att vistas inom Sverige. Snart lemnade han emellertid fäderneslandet och begaf sig först till England, derefter till Hamburg och slutligen till Ryssland, der han blef brigadgeneral. Död i Hvita Ryssland 1809. V. K-r. Hastighet, mek., det vägstycke en i rörelse stadd kropp genomlöper på tidsenheten, lineär hastighet, eller den vinkel, som under samma tid öfverfares af radius vector till en partikel, roterande omkring en axel, vinkel- l. rotationshastighet. Hastigheten är efter rörelsens beskaffenhet antingen likformig eller olikformig. I förra fallet är den på hvarje tidsenhet tillryggalagda vägen eller öfverfarna vinkeln lika, i senare fallet olika. Den olikformiga hastigheten är accelererad eller retarderad, och härvid urskiljas likformig eller olikformig acceleration (se d. o.). L. A. F. Hastighetsmätare kallas hvarje apparat, som mäter en i rörelse befintlig kropps hastighet. -- För bestämmande af en ur ett eldvapen skjuten projektils hastighet har en mängd instrument konstruerats. De kunna delas i två slag: sådana, vid hvilka projektilens hastighet i anslagsögonblicket bestämmes genom öfverflyttning af dess rörelsemängd på en betydligt större massa än projektilens; och sådana, hvilka mäta den tid projektilen behöfver för att tillryggalägga ett visst vägstycke. De senare äro lättare att handtera samt mera användbara, då projektilbanan är starkare krökt,