Haton [atång], Claude, kopparstickare, född fransman och elev af Ch. Simonneau, inkallades af N. Tessin för att gravera ritningarna till Stockholms nya slott. Dessa blad af mycket stort format begynte han utföra omkr. 1703, och omkr. 1712 voro de fulländade. H. underhölls i Stockholm helt och hållet på Tessins bekostnad, så länge detta arbete varade. Under åren 1711--27 utförde H. dessutom en och annan boktitel samt åtskilliga tämligen groft graverade porträtt. Som konstnärlig gravör är han af underordnad betydelse. Hans dödsår är okändt. -rn. Hatt (Isl. Höttr), hette ursprungligen en yngling vid Rolf Krakes hof, hvilken de öfrige hirdmännen alltid hade till spott och spe, ända till dess Bödvar Bjarke tog vård om honom och lät honom dricka blodet af ett rofdjur. H. vardt sedan en tapper kämpe och fick namnet Hjalte den hugprude. Th. W. Hatt, hufvudbonad, som nyttjas af såväl män som qvinnor. Hattar förfärdigas af flere vidt skilda material, och hatt-tillverkningen omfattar många olika industrigrenar. Inom den förnämsta af dem, det egentligen s. k. hattmakeriet, tillverkas hattar af filt och felb. Förfärdigandet af fruntimmershattar af tyg (siden, sammet, m. m.), på en stomme af karkas eller fiskben, utgör en framstående gren af modesömnadsaffären. En tredje vigtig gren af hattfabrikationen utgöres af halmhattstillverkningen, hvilken särskildt i Toscana utbildats till en betydande industri och der sysselsätter, endast för flätningen af halmen, 80,000 arbeterskor. Med halmhattarna beslägtade äro de s. k. panamahattarna, hvilka indianerna i de inre Cordillererna ursprungligen tillverkade af fibrerna af en palmlik buske, som af infödingarna kallas bombonaxa. De äkta panamahattarna skola blott hafva kommit från den lilla staden Moyobamba i Peru. Jfr Drägt. Hatt, bergsv. Se Drifning 3 c. Hattala, Martin, österrikisk vetenskapsman, f. 1821, utgaf såsom gymnasielärare i Pressburg ett mycket betydelsefullt arbete: Zvukosloví jazyka staro-i-novoceského a slovenského (1854; Jämförande grammatik öfver gammal- och ny-tsjechiska samt slovakiska språken), och blef s. å. docent i slavisk lingvistik vid universitetet i Prag, der han 1861 utnämndes till professor. Han har författat flere värdefulla afhandlingar af filologiskt och historiskt innehåll, bl. a. om Igors drusjina och Libusjas dom. Hattar och mössor, tvänne politiska partier, hvilka i Sverige under frihetstiden kämpade om och skiftevis innehade makten. Sedan det s. k. holsteinska partiet (se d. o.), hvilket arbetade för Karl XII:s systerson hertig Karl Fredriks af Holstein kandidatur till svenska kronan och bekämpade den af Arvid Horn ledda styrelsen, 1727 blifvit sprängdt, började redan vid 1731 års riksdag en ny opposition framträda. I spetsen för denna opposition stodo några medlemmar af det forna holsteinska partiet, såsom grefvarna K. och Fr. Gyllenborg, friherre D. N. von Höpken och grefve H. von Fersen, hvilka till en tid beskyddades af den af dem förut bekämpade konung Fredrik I, enär de i motsats till Horn gynnade konungens kärlekshandel med fröken Hedvig Taube. Endast personlig ärelystnad torde i början hafva varit oppositionens driffjäder, men inom kort fick partiet en mera bestämd uppgift att kämpa för. Frankrike sökte nämligen indraga Sverige i det s. k. polska tronföljdskriget, hvilket utbröt 1733, och för att befordra Frankrikes planer beslöt franska sändebudet i Stockholm, Casteja, att bilda ett franskt parti samt inledde för den skull underhandlingar med K. Gyllenborg och D. N. v. Höpken. I Okt. 1734 förbundo sig desse att tillsammans med sina anhängare vid den pågående riksdagen arbeta för en allians med Frankrike. Sitt mål nådde dock ej detta "franska" parti, ty Horn var det ännu för stark. Till den följande riksdagen (1738) uppbjöd det alla sina krafter för att vinna majoritet inom stånden, och vid denna tid (omkr. 1738) började man äfven använda partinamn. Fredrik I skall en gång vid dåligt lynne hafva kallat Horn och hans anhängare för nattmössor ett namn, som det "franska partiet" fann vara passande för sina försigtige motståndare. De fransksinnade sjelfva kallade sig deremot hattar, emedan hatten af gammalt ansetts för frihetens och ridderlighetens symbol. På 1738 års riksdag lyckades hattarna, genom att sätta de krigiska lidelserna i brand, rycka regeringstömmarna ur Horns och mössornas händer. Från denna tid blefvo nya grundsatser gällande i Sveriges styrelse. Medan Horn sökt qvarhålla maktens tyngdpunkt hos rådet, "medlaren" mellan konung och ständer, sökte hattarna på allt sätt utsträcka ständernas befogenhet, och de lyckades efter hand äfven göra riksdagen till den högsta förvaltande och dömande myndigheten. Denna koncentrering af regeringsmakten hos en af partianda beherskad representation medförde naturligtvis maktmissbruk och slöseri med statens medel. I stället för att följa Horns exempel att genom klokhet och lugn häfda Sveriges oberoende och sjelfständighet sökte hattarna genom krig med Ryssland, i förbund med Frankrike och Turkiet, så fort som möjligt återvinna de förlorade Östersjölandskapen. En subsidietraktat afslöts med Frankrike (d. 10 Nov. 1738), och underhandlingar inleddes med Turkiet, som sedan 1735 låg i krig med Ryssland. När Turkiet emellertid redan 1739 slöt fred, syntes hattpartiets alla planer ramla; men ett nytt tillfälle till krig yppade sig inom kort, och d. 21 Juli 1741 beslöts anfallet på Ryssland. Det lika lättsinnigt började, som illa förda kriget väckte allmän förbittring, och hattpartiet skulle säkerligen vid 1742--43 års riksdag förlorat sin makt, om det ej förstått att afleda uppmärksamheten från sig genom att kasta hela skulden på de olycklige generalerna H. M. von Buddenbrock och Ch. E. Lewenhaupt, hvilka afrättades (1743), samt genom att sysselsätta sinnena med frågan om tronföljden efter den barnlöse konung Fredrik. Genom att efter kejsarinnan Elisabets önskan välja Adolf Fredrik af Holstein-Gottorp till tronföljare lyckades partiet, ehuru med förlust af land, erhålla fred med Ryssland i Åbo (1743). Genom löftet om stora