subsidier och hoppet om Pommerns återvinnande lockades det af hattar sammansatta riksrådet af Frankrike att, emot grundlagens bud, förklara Preussen krig (1757). Långt ifrån att hölja hattarnas styrelse med ära, såsom de väntat, blef detta utan kraft förda krig en af orsakerna till hattarnas fall. Den närmaste anledningen till fallet var emellertid partiets närings- och finanspolitik. Genom en sträng tillämpning af merkantilsystemets grundsatser trodde hattarna sig kunna liksom i ett slag uppdrifva Sveriges näringar till en dittills ej anad höjd. Genom införselförbud, statsanslag, premier och privilegier af allahanda slag uppmuntrades industrien, och genom manufakturkontoret, jernkontoret och riksbanken gjorde sig staten till dess förläggare. På denna artificiella väg nådde ock industrien inom kort en oväntad blomstring, men under statens förmynderskap qväfdes den enskilda företagsamheten, och landets hufvudnäring, jordbruket, förföll af brist på kapital och arbetskraft. Statsanslagen till näringarna i förening med utgifterna för de båda krigen förstörde i grund rikets finanser: ett hejdlöst utsläppande af sedelmynt, hvilka banken ej kunde inlösa, statsskuldens ofantliga tillväxt (omkr. 60 mill. d. s.) och söndring inom partiet medförde dess fall. 1765 måste det vika för mösspartiet, de s. k. nya mössorna, hvilket hyste helt andra grundsatser än såväl hattpartiet, som de 1738 störtade mössorna, hvilka ock derför fått namnet gamla mössorna. Af partihat hade nämligen (de nya) mössorna låtit förleda sig att öfvergifva sin fosterländska statskonst, förbinda sig med Ryssland och England samt låta dessa makter bestämma och betala deras åtgöranden. Om hattarna voro ett franskt parti, bildade de nya mössorna ett ryskt. Detta för Sveriges sjelfständighet hotande beroende af Ryssland skadade i hög grad partiets sak hos allmänheten, men det var i första rummet dess finanspolitik som medförde dess fall. För att bringa ordning i myntväsendet sökte nämligen mössorna, genom att icke lemna lån ur banken och genom att successivt minska sedelstocken, återförskafia sedlarna deras ursprungliga värde, men framkallade derigenom en plötslig penningkris, emedan alla ville gömma sina sedlar, tills deras värde stegrats till pari. 1769 fingo hattarna öfverhanden, men måste redan vid 1771--72 års riksdag å nyo lemna denna plats för mössorna. De täta hvälfningarna under slutet af frihetstiden voro följder dels af den växande partiyran, dels af de gamla partiernas begynnande upplösning. Partistriden öfvergick nämligen småningom till en ståndsstrid, i hvilken på ena sidan stodo de ofrälse stånden, inom hvilka mössorna voro starkast representerade, och på den andra sidan adeln, der hattpartiet hade sina förnämsta anhängare. Både råd och ständer stodo i främmande makters sold, och utländskt guld hade slutligen blifvit partiernas starkaste sammanhållningsmedel. Under sådana förhållanden var det naturligt, att partierna skulle ådraga sig alla rättänkandes förakt, och att man med jubel helsade Gustaf III:s statshvälfning d. 19 Aug. 1772, hvilken gjorde slut på partiernas tillvaro. Den 24 Aug. s. å. förbjöds användandet af partinamnen hattar och mössor. V. K-r. Háttatal, d. v. s. versmåttsförteckning, kallas en af Snorre Sturlasson författad äredikt om konung Håkan Håkansson och hertig Skule. Qvädet består af 102 strofer och är så inrättadt, att hvarje strof utgör exempel på olika variationer af de särskilda versslagen. I sjelfva verket synas likväl de norröna skalderna endast hafva användt de hufvudsakligaste af här meddelade metra, och många här uppräknade modifikationer af versslagen torde endast vara alster af en teoretiserande uppfinningsförmåga. Háttatal är på ett synnerligen förtjenstfullt sätt utgifvet och kommenteradt af Th. Möbius (1879--81). Jfr. Edda. Th. W. Hatteras [hätteräs], udde på en vid nord-amerikanska staten Nord-Karolinas kust belägen ö, högst farlig för sjöfarten till följd af en mängd klippor och grund deromkring. Hattin. Se Hittin. Hattingen, stad i preussiska regeringsområdet Arnsberg (Westfalen), vid Ruhr. 6,458 innev. (1880). Jern- samt ylle- och sidenfabriker. Hatt-i-sjerif l. chatt-i-sjerif, Arab., egentl. "ädel skrift", l. Hatt-i-humajun, "hög skrift", kallas hvarje med sultanens namnchiffer (tugra) försedd skrifvelse eller förordning (jfr Ferman). Bekant är hatt-i-sjerifen i Gylchané (1839), det turkiska rikets grundlag. Háttlausa kallas i norröna poesien en versart, som till sin byggnad för öfrigt öfverensstämmer med drottqväde (se d. o.), men saknar assonans l. stafvelserim. Th. W. Hatto I, ärkebiskop af Mainz, född i midten af 800-talet, tillhörde sannolikt en förnäm schwabisk familj. 888 valdes han till abbot i Reichenau, och såsom detta klosters föreståndare kom han i nära beröring med konung Arnulf, hvilken 891 utnämnde honom till ärkebiskop i Mainz. H. fortfor att till Arnulfs död vara hans förtrogne rådgifvare -- han kallades "konungens hjerta" --, och äfven under Ludvig Barnets regeringstid (899--911) låg den verkliga ledningen af riksärendena i hans hand. Sannolikt var det på H:s initiativ, som Konrad af Franken efter den karolingiska ättens utslocknande i Tyskland (911) valdes till tysk konung. I striden mellan denne Konrad och Henrik af Sachsen ställde sig H. på den förres sida. Död 913. H. var en framstående statsman och arbetade ifrigt för upprätthållandet af riksenheten och kejsaremaktens styrka, men blef derigenom en fiende till stamhertigarna, mot hvilka folket i allmänhet var gynsamt stämdt. Detta förhållande torde förklara hvarför H. i sägnerna framstår såsom en lifslefvande bild af illistighet och grymhet. Hattormar. Se Glasögonormslägtet. Hattsvampar. Se Hymenomycetes. Hattuarier. Se Chattuarier. Hattula. 1. Socken i Hauho härad och Janakkala domsaga, Tavastehus län (Finland). Areal 400,8 qvkm. 3,492 innev. (1880). H. bildar, jämte kapellförsamlingen Tyrväntö (102,8