territorierna Dakota, Montana, Idaho, Utah och New Mejico blifvit geologiskt undersökta. Haydn. 1. Franz Joseph H., den nyare instrumentalmusikens fader, föddes natten till d. 1 April 1732 i byn Rhorau, på gränsen mellan Österrike och Ungern. Han var son till en fattig vagnmakare, röjde tidigt utomordentliga musikaliska anlag och fick vid sex års ålder sin första undervisning i sång och instrumentspel af en slägting, Frankh, i Hainburg, en sträng, men skicklig lärare. 1740 upptäcktes hans sköna sopranröst af kapellmästaren vid Stefanskyrkan i Wien, Reutter, hvilken antog honom till korgosse derstädes och förskaffade honom undervisning i klavér och violin samt några skolämnen, men sällsamt nog icke i musikteori, ehuru gossen komponerade ifrigt. Att brodern Michael 1745 äfven antogs till korgosse blef för H. en glädje, men äfven en olycka, ty denne broder ersatte honom snart såsom solosopranist och då H:s röst kom i målbrottet, blef han af Reutter helt brutalt bortjagad (1749). Genom privatlektioner och enskildas hjelpsamhet kunde han med knapp nöd hyra sig ett förfallet vindsrum och ett maskstunget klavér, på hvilket han började studera Emanuel Bachs sonater och Fux' "Gradus ad parnassum" samt komponerade sin första mässa äfvensom operetten Der neue krumme teufel (gifven på Stadttheatern i Wien 1752). Genom Porpora, som antog honom till ackompanjatör, blef han bekant med dennes sångmetod och erhöll äfven någon undervisning i komposition, i ersättning hvarför han måste förrätta betjentsysslor. Sin första stråkqvartett skref han 1755 på anmodan af godsägaren v. Fürnberg, hvilken äfven 1759 skaffade honom en musikdirektörsplats på grefve Morzins landtegen dom nära Pilsen, hvarest H. samma år skref sin första symfoni. Med 200 fl. lön kunde nu H. tänka på giftermål, och hans val föll på en dotter till perukmakaren Keller. Då emellertid denna tog slöjan, gifte han sig i stället med hennes syster, som under nästan hela hans lif blef för honom en verklig Xantippa och kom honom att på andra håll söka ersättning för sin första kärlek. År 1761 fick han anställning hos furst Paul Anton (och efter dennes död, 1762, hos brodern Nikolaus) Esterhazy i Eisenstadt, såsom andre och sedermera (1766) såsom förste kapellmästare. Det var der samt på slottet Esterhaz, furstens luxuösa sommarresidens, som H. under en ansträngd verksamhet i nära 30 års tid skref nästan alla sina operor, de flesta arior och sånger, musik för furstens marionett-teater (af hvilken han var särdeles road), flere kyrksaker samt största delen af sin symfoni- och kammarmusik. "Min furste" -- säger han sjelf -- "var alltid nöjd med mina verk; jag hade ej blott uppmuntran af ett ständigt gillande, utan kunde äfven såsom ledare af en orkester göra experiment, iakttaga hvad som stärkte eller försvagade effekten, ändra, förbättra, tillägga och stryka samt vara så djerf jag behagade; jag var afskuren från verlden, ingen kunde störa eller förvilla mig, och jag var tvungen att bli originel". På detta sätt vardt H., autodidakt i både komposition och instrumentering, epokgörande i bägge delarna. Hans kompositioner blefvo snart kända äfven utom Österrike: de köptes begärligt, i tryck eller manuskript, i Leipzig, Paris, Amsterdam och London. Från sist nämnda stad hade redan flere inbjudningar kommit till H., innan han 1790 ändtligen var i stånd att hörsamma en sådan. Detta år blef en vändpunkt i hans lif, i det furst Nikolaus dog och efterträdaren afskedade kapellet samt pensionerade H. På tvänne resor till England med violinisten Salomon såsom impresario, 1790--92 och 1794--95, blef han nu, efter att förut hafva lefvat tämligen isoleradt, med ens omgifven af de utmärktaste konstnärer, uppvaktad af ambassadörer och adelsmän, öfverhopad med presenter, inbjuden till de förnämas landtställen under ferierna, promoverad till hedersdoktor i Oxford 1791 och vid konserterna under säsongen, der han sjelf anförde sina kontraherade 12 nya symfonier, firad på det utomordentligaste sätt. Det esterhazyska kapellets återupprättande påskyndade H:s återresa. Dock vistades han numera endast under somrarna i Eisenstadt; eljest förblef han bosatt i Wien, der han, nu vorden en förmögen man, bebodde sitt eget hus. Men ännu hade hans konstnärsrykte icke nått sin spets. Vid öfver 65 års ålder skref han sina båda odödliga oratorier, Die schöpfung ("Skapelsen"; första gången offentligen gifven i Wien 1799), till text efter Miltons "Paradise lost", och Die jahreszeiten ("Årstiderna", 1801), efter Thomsons "Seasons". De mottogos med oerhörd entusiasm, och särskildt vann "Skapelsen" snabbt inträde öfverallt (i Stockholm 1801; se Frimurarebarnhuset i Stockholm) och täflade i sjelfva England med Händels "Messias" uti popularitet. Efter dessa storverk var emellertid H:s kraft bruten. Han dog i Wien d. 31 Maj 1809. H:s styrka låg väsentligen i instrumentalmusiken. Sina operor öfverlefde han sjelf; i sin kyrkomusik samm han med tidens ström, och denna musik förefaller oss numera något för gemytlig. Deremot voro hans barnsliga fromhet och muntra humor förträffligt på sin plats i de båda på gränsen af det verldsliga oratoriet stående mästerverken "Skapelsen" och "Årstiderna". De symfoniska instrumentalformerna förelågo vid H:s uppträdande redan i tämligen fasta konturer, så att han kunde begynna deras vidare utveckling inifrån utåt; och detta gjorde han i sådan omfattning, att man kan kalla honom deras egentlige skapare, utan att dock förbise andras (t. ex. Sammartinis) förberedande och medverkande inflytande. H. ordnade, klarade och mångfaldigade formen, individualiserade de olika instrumenten samt gaf åt personligheten, det konstnärliga jaget, ett friare och trognare uttryck. En af hans hufvudförtjenster -- företrädesvis i sonatformen, der Emanuel Bach var hans närmaste föregångare -- är utbildningen af det fria tematiska arbetet. Man känner till hvilken höjd Beethoven bragt denna konst, men bör icke glömma i hvilken betydlig grad H. varit hans förebild. I denna punkt