vid ämbetstillsättningar, så att befordringsgrunden ej längre skulle blifva partitjenster, utan duglighet m. m. Hans försonliga politik gaf sig uttryck redan vid kabinettets bildande, i det han till ministrar kallade endast hofsamme republikaner, medlemmar af reformpartiet och en demokrat. Med den i representanternas hus rådande demokratiska majoriteten råkade han flere gånger i konflikt och måste ofta begagna sig af sin veto-rätt. Sina gamla vänner republikanerna stötte han ifrån sig derigenom att han på det bestämdaste motsatte sig den sedvanliga korruptionen vid ämbetstillsättningar. Den 4 Mars 1881 afgick han från presidentsämbetet. Hayes [häs], Isaak Israel, amerikansk nordpolsfarare, f. 1832, medföljde 1853--55 Kanes expedition såsom skeppsläkare och ställdes 1860 i spetsen för en ny expedition, som skulle undersöka det "öppna polarhaf", hvilket man trodde sig hafva upptäckt på den föregående expeditionen. Han ankom till Smith sound under 78 1/2° n. br., företog följande år en färd öfver isen med hundar och slädar samt framträngde ända till 81° 35' n. br., der han såg en vattensky i n., som tillkännagaf öppet vatten. Fartyget var emellertid så illa skadadt, att han måste återvända hem. Han deltog derefter som frivillig kirurg i kriget, men har äfven sedan arbetat för sin älsklingsidé, nordpolens uppnående. Om sina färder har han utgifvit bl. a. An arctic boat journey (1860), The open Polar sea (1867) och The land of desolation (1871), det sista arbetet en berättelse om en resa, som han företog till Grönland 1869. Hayez [haiez], Francesco, italiensk historiemålare, född 1791 (92) i Venezia, studerade redan 1804 vid dervarande konstakademi och skickades sex år derefter till Rom för att fullända sin utbildning, hvarvid han åtnjöt Canovas beskydd. Han visade sig snart vara en afgjord kolorist och räknas äfven i Italien såsom grundläggare inom dess nya konst af den moderna historiska realismen. Efter att hafva fått första priset af akademien i Milano för Laokoon vände han sig uteslutande till historiska genre-ämnen, såsom Carmagnola, Romeo och Julia, De två Foscari, som anses för hans bästa verk, m. fl. Han deltog i världsutställningen 1855 med fyra historiska bilder och tre porträtt samt 1867 med ej mindre än sju taflor, bland hvilka en skildrade Slaget vid Magenta. C. R. N. Haynau l. Hainau, stad i preussiska regeringsområdet Liegnitz (Schlesien), 15 km. nord-vest om Liegnitz. 5,724 innev. (1880). Bekant genom det nederlag, som en i bakhåll lagd preussisk styrka af 5,800 man till fots och 4,000 till häst med 56 kanoner under öfverste Dolff den 26 Maj 1813 tillfogade den ovarsamt förföljande franska avantgardesdivisionen Maison och en kavalleridivision, hvarvid det preussiska kavalleriet tillkämpade sig en lysande seger. Haynau. 1. Wilhelm Karl von H., friherre, kurhessisk generallöjtnant, naturlig son af kurfursten Vilhelm I af Hessen-Kassel, f. 1779, blef 1847 pensionerad efter långvarig tjenstgöring i hessiska armén. När under 1850 års författningsstrider ingen högre militär fanns, som ville åtaga sig upprätthållandet af krigstillståndet, utnämndes den 71-årige H. till hessiska arméns öfverbefälhafvare och beordrades att kufva folkrörelserna i Kassel. Men de flesta officerarna vägrade honom lydnad och begärde sitt afsked (d. 9 Okt.), under det ständerutskottet anklagade honom inför generalauditoriatet för högförräderi. Han drog sig derefter snart tillbaka till privatlifvet. Död 1856. -- 2. Julius Jakob von H., friherre, österrikisk general, den föregåendes broder, naturlig son af kurfursten Vilhelm I af Hessen-Kassel, f. 1786, deltog med utmärkelse i Österrikes krig mot Napoleon, blef 1813 major och befordrades under fredsåren 1815--48 till fältmarskalkslöjtnant och divisionsbefälhafvare i Ungern. Vid revolutionens utbrott uti Italien 1848 erbjöd sig H. frivilligt till tjenstgöring i kriget och utnämndes till kommendant i Verona. Genom sin skicklighet bidrog han i hög grad till segern vid Custozza (1848) och till Peschieras fall (s. å.). 1849 utkräfde han hämd på Ferraras innevånare för några förolämpningar, som tillfogats österrikiska soldater, samt kufvade upproret i Brescia med sådan stränghet -- han lät t. o. m. piska fruntimmer --, att han förvärfvade sig tillnamnet "Brescias hyena". Sedermera (s. å.) öfvertog han befälet öfver belägringstrupperna vid Venezia, men kallades kort derefter att såsom fälttygmästare anföra de österrikiska trupperna i kampen mot ungrarna. Han besatte Budapest och Szegedin samt uppref den ungerska Theiss-armén i slagen vid Szöreg (d. 5 Aug.) och Temesvár (d. 9 Aug.). Under det H. genom sina segrar befäste sitt anseende såsom skicklig och djerf fältherre, gjorde han sig på samma gång allmänt hatad genom sin grymhet mot de besegrade. Efter pacifikationen (1849) utnämndes han till armébefälhafvare och ståthållare i Ungern samt utöfvade såsom innehafvare af dessa ämbeten en fullständig militärdiktatur. Redan 1850 måste han entledigas från nämnda ämbeten. Död 1853. H. grundade "Die Haynau-stiftung", en fond för understödjande af invalider samt enkor och barn efter militärer. -- 3. Friedrich Wilhelm Karl Eduard von H., friherre, kurhessisk generallöjtnant, son till H. 1, f. 1804 i München, deltog 1849 i danska fälttåget och mottog 1850 ledningen af kurhessiska krigsdepartementet. S. å. deltog han i sin faders åtgöranden mot de författningstrogne officerarna. 1853 blef han generalmajor och verklig krigsminister, men afgick 1855, på samma gång som Hassenpflug, ur ministèren. 1857 utnämndes han till generallöjtnant. Död 1863 genom sjelfmord. Hayo. Se Coca. Hayti. Se Haiti. Hayu. Se Haju. Hazara, distrikt i kejsaredömet Indien, nordöstra delen af regeringsområdet Pisjavar, mellan Indus i v. och Kaschmir i ö. Arealen 7,177 qvkm. Omkr. 350,000 innev., de fleste muhammedaner. Hazaribagh. 1. Distrikt i kejsaredömet Indien, Bengalen, nordöstra delen af regeringsområdet Chota Nagpur. Arealen 18,182 qvkm.