af arabernas föredöme, hebreiskans grammatiska bearbetning. De första judiska grammatici voro R. Saadja, R. Jehuda ibn Chajjug (omkr. år 1000) och R. Jona (omkr. 1030); de förnämsta äro Abraham ben Esra, vanligen kallad Aben-Esra (d. 1167) och David Kimchi (död efter 1232). Bland de kristna grundlades den hebreiska språkkunskapen af den berömde Joh. Reuchlin (d. 1522) och Joh. Buxtorf (d. 1629), hvilka dock helt och hållet följde den judiska traditionen. Först i 19:de årh. har hebreiskan erhållit en fullt vetenskaplig behandling genom W. Gesenius (d. 1842), H. v. Ewald (d. 1875), J. Olshausen, J. Fürst (d. 1873) m. fl. Det bästa hebreiska lexikon är ännu Gesenius' "Novus thesaurus etc. der hebräischen und chaldäischen sprache" (1858) och "Hebräisches und chaldäisches handwörterbuch über das alte testament" (9:de uppl. 1882). De förnämsta nyare hebreiska grammatiker äro författade af Stade ("Lehrbuch", 1879), König ("Lehrgebäude", 1881) och Gesenius-Kautzsch ("Hebräische grammatik"; 23:dje uppl. 1881). H. A. Hebreisk Skrift. De bokstafsformer, med hvilka såväl alla nu befintliga handskrifter af Gamla testamentet äro skrifna som bibelupplagorna tryckta, äro icke de, som allraförst begagnades af hebréerna. Den oss bekanta äldsta formen af hebreisk skrift finnes på sigillstenar från 8:de årh. f. Kr., och med denna öfverensstämmer i det allra närmaste icke blott de judiska myntens typer (från 2:dra årh. f. Kr.), utan äfven den urgamla Mesa-inskriftens bokstafsformer (fr. 9:de årh. f. Kr.). Denna fornhebreiska skrift är åter nästan identisk med den feniciska skriften, den bekanta prototypen till alla Europas alfabet. Ur denna stenskrift uppstod tidigt, genom skrifning på mjukare material (trädbark, skinn o. dyl.), en något smidigare typ, hvilken samaritanerna efter sin skilsmässa från judarna bibehöllo i sina handskrifter af Pentateuken, under det att judarna småningom (från 6:te till 4:de årh.) utbytte stenskriften mot en arameisk skrifform. Ur denna senare uppstod (i 3:dje årh. f. Kr.) den nu allmänt brukade s. k. qvadratskriften, som äfven kallas "assyrisk skrift" och mera liknar arameiskt alfabet, i synnerhet det palmyreniska, än den ursprungliga hebreiska stenskriften. De judiska manuskripten delas i två grupper: 1) de officiella synagogsrullarna, hvilka blott innehålla Pentateuken i konsonantisk text utan den masoretiska vokalsättningen och alltid äro skrifna på särskildt beredt pergament; 2) enskilda handskrifter i alla format och på allt slags material, omfattande hela bibeln eller delar deraf och ofta försedda med vokaltecken. I alla dessa handskrifter är qvadratskriften fullkomligt fast. Man åtskiljer blott tvänne slag: den hos tyska och polska judar brukliga spetsiga och lodräta "tamskriften" (med orätt tillskrifven E. Tam, Raschis son) samt den af spanska och österländska judar nyttjade, mera afrundade "välska skriften". Men ur qvadratskriften utbildades sedermera dels, för vetenskapens behof, den s. k. "rabbinska skriften", med hvilken en stor del af den nyare hebreiska literaturen tryckes, dels den moderna "judiska kurrentskriften", som nyttjas allmänt vid judarnas korrespondens på hebreiska språket. -- Hebreiska alfabetet har 22 bokstäfver, hvilkas namn, form (i qvadratskrift) och ljudbeteckning äro följande: Namn. Form. Ljudbeteckning. Alef [alef] ' (svag aspiration) Bet [bet] b, v Gimmel [gimmel] g Dalet [dalet] d He [he] h Waw [waw] w (engelskt w) Sajin [sajin] s (franskt lent s) Chet [chet] ch (tyskt ch) Tet [tet] t (bildadt mot gommen) Jod [jod] j Kaf [kaf],[kaf] k Lamed [Lamed] l Mem [mem],[mem] m Nun [nun],[nun] n Samek [samek] s (hårdt s) 'Ajin ['ajin] (ett genom struphufvudets förträngning bildadt ljud, något liknande ett djupt gutturalt svagt g) Pe [pe],[pe] p, f Sade [sade],[sade] s (bildadt mot gommen) Kåf [kaf] k (bildadt mot bakre gommen) Res [res] r Sin [sin],[sin] s (vanligt), s (sch) Taw [taw] t Vokalerna betecknades med punkter och streck, öfver eller under raden, af följande namn, form och ljudbeteckning: Namn. Form. Ljudbeteckning. Patach [patach] a (kort) Kames [kames] a (långt), o (kort) Cholem [cholem] o (långt) Surek [surek] u (långt) Kibbus [kibbus] u (kort) Segol [segol] e (kort) Sere [sere] e (långt) Chirek [chirek] i(långt) [chirek] i (kort) Den hebreiska skriften, liksom all annan semitisk utom den etiopiska, löper från höger till venster. H. A. Hebriderna (Eng. The Hebrides l. Western isles of Scotland), omkr. 300 i Atlantiska hafvet v. om Skotland, mellan 55° 35' och 58° 30' n. br. belägna öar och holmar, till hvilka likväl sällan räknas de i Clyde-viken liggande Bute, Arran m. fl. Areal omkr. 7,000 qvkm. Öfver 100 af öarna äro bebodda. Nära 100,000 innev. Öarna bilda tvänne tydligt skilda grupper; den yttre l. vestra gruppen, som utgör en sammanhängande, från n. ö. till s. v. riktad kedja af öar (de största äro Lewis, North Uist, Benbecula, South Uist och Barra), genom North Minch skilda från fastlandet och genom Little Minch från ön Skye, samt den inre, till hvilken höra Skye, den största bland Hebriderna, Mull, Jura, Islay, Jona, Staffa m. fl. Öarna äro i allmänhet klippiga, med djupt inskurna kuster.