Den yttre gruppen består nästan uteslutande af gneisklippor, med mager jordmån och stora myrar; den inre hufvudsakligen af trapp och skiffer. Klimatet är mildt, men fuktigt och olämpligt för sädesodling. Endast en liten del af arealen är odlad, en stor del har förvandlats till fårbete. Mossarna och de öde trakterna äro utarrenderade till sportsmän. Välmågan på öarna har under senare tiden stigit betydligt till följd af förbättrade kommunikationer med fastlandet och deraf föranledda talrika besök af turister, som ditlockas af öarnas egendomliga naturskönhet. En af de förnämsta förvärfskällorna är fisket, för hvilket Stornoway, på ön Lewis, är hufvudorten. -- I administrativt hänseende höra H. till grefskapen Ross (Lewis, utom den södra halfön, Harris), Inverness (Skye, Raasay, Rona, Rum, Eig och de yttre H., med undantag af större delen af Lewis) och Argyle (de södra öarna i den inre gruppen). -- Namnet H. (Fornn. Sudreyjar, "söderöar") anses vara en felskrifning af Plinius' Hebudes. De ursprungliga innevånarna tyckas hafva tillhört samma keltiska ras som bebodde fastlandet. Columba predikade kristendomen bland dem 565 och grundade på Jona ett kloster, som snart blef ett vetenskapernas hem. Skandinaviska vikingar besökte öarna redan 793; mot slutet af 800-talet invandrade en mängd norrmän, hvilkas plundringståg till det forna hemlandet föranledde Harald Hårfagre att lägga H. jämte Orkenöarna, Shetlandsöarna och Man under Norge. Trots många ansträngningar af de skotska konungarna att undantränga norrmännen behöllo de norska konungarna H. till 1266, då Magnus Lagaböte, i freden i Perth, mot en afgift af 4,000 mark silfver afstod alla anspråk på H. åt Skotlands konungar. Dessa fingo dock föga inflytande på H. Öarnas verkliga herrar voro clanhöfdingarna, bland hvilka lorderne af Lorn af ätten Somerled, hvilka antogo slägtnamnet Macdougall, voro de mäktigaste. 1748 gjorde en parlamentsakt slut på clanchefernas rättigheter och inflytande. Hebriderna, Nya. Se Nya Hebriderna. Hebron, en af Palestinas, ja verldens äldsta städer, grundlagd omkr, 2,300 år f. Kr., ligger i södra delen af landet, i den s. k. Juda bergsbygd, omkr. 800 m. öfver hafvet. I äldsta tider hette staden äfven Kirjath Arba, sannolikt efter sin grundläggare Arba af jättefolket Enakim. I närheten låg lunden Mamre, der patriarkerna ofta uppslogo sina tjäll. Äfven H. kallas stundom Mamre (1 Mos. 23: 19). Abraham och Sara, Isak och Rebecka samt Jakob och Lea blefvo begrafna i en grotta i den närbelägna åkern Makfela. Under Josua eröfrades staden från Enakim och blef en fristad och boningsort för leviter; det tillhörande området gafs åt Kaleb (Jos. 21: 11--13). David bodde i H. de första 7 1/2 åren af sin regering, medan han ännu var konung blott öfver Juda (2 Sam. 5: 5). Absalon gjorde H. till medelpunkten för sitt uppror mot fadern (2 Sam. 15: 9, 10); staden befästes af Rehabeam (2 Krön. 11: 10) och eröfrades under babyloniska fångenskapen af edomiterna, men återtogs af Judas Makkabeus (1 Makk. 5: 65). Äfven romarna eröfrade och uppbrände H., under Vespasianus, men det uppblomstrade åter och eger ännu bestånd under namnet El-khalil samt har omkr. 8,000 innev. (deraf ungefär 600 judar). Staden ligger i den djupa, fruktbara och natursköna dalen Vadi el khalil, hvilken i synnerhet är berömd för sina rika vinodlingar. Den mest framstående byggnaden är det fästningslika Haram, i hvars inre finnes en moské, och som säges innesluta patriarkernas grafvar. E. J. Ö. Hechingen, stad i preussiska regeringsområdet Sigmaringen, på en brant dalsluttning vid Starzel-ån. 3,687 innev. (1880). Ansenlig ylle- och bomullsindustri. Starka svafvelkällor. I närheten slottet Hohenzollern. H. kom 1429 under Hohenzollern och var hufvudstad i detta furstendöme vid föreningen med Preussen 1850. S. A. L. Heckel, August von, tysk målare, f. 1824, fick sin utbildning i München och Italien. Han har utfört åtskilliga historiebilder (Judit med Holofernes' hufvud, Lear förskjuter sin dotter Cordelia m. fl.), men vunnit större och mera allmänt bifall med sina skildringar af det italienska folklifvet (Morgon på Piazza Navona, Flickan från Albano m. fl.). Hecker, Justus Friedrich Karl, tysk läkare, f. 1795, d. 1850, blef 1817 medicine doktor och docent vid Berlins universitet samt 1822 e. o. professor och 1834 ord. professor i medicinens historia vid nämnda universitet. H. var en af sin tids främste medicinske historieforskare. Hans arbeten i historisk patologi kallas af Hirsch banbrytande. Han var den förste, som uppfattat folksjukdomarna såsom en produkt af en mängd faktorer, hvilka lika väl ligga i menniskornas vexlande fysiska och psykiska stämningar som i det politiska och sociala lifvets olika gestaltningar och i inflytandet af atmosferiska och telluriska rörelser. Bland H:s arbeten på detta område märkas: Der schwarze tod im 14 jahrhundert (1832); Die tanzwuth, eine volkskrankheit (s. å.); Der englische schweiss. Ein ärztlicher beitrag zur geschichte des 15 und 16 jahrhunderts (1834), hvilka jämte åtskilliga andra dithörande skrifter utgåfvos samlade efter H:s död af A. Hirsch under titeln Die grossen volkskrankheiten des mittelalters (1865). I läkarekonstens historia utgaf H. Geschichte der heilkunde (1822--29), Geschichte der neueren heilkunde (1829) m. m. samt inlade dessutom stor förtjenst genom sina upplagor af äldre medicinska författare, genom de af honom redigerade "Litterarische annalen der gesammten heilkunde" (1825--36) och "Medicinische zeitung" (1832-36). R. T-dt. Hecker, Friedrich Karl Franz, tysk revolutionsman, f. 1811 i Eichtersheim i Baden, d. 1881 i S:t Louis i Nord-Amerika, slog sig 1838 ned i Mannheim såsom sakförare, invaldes 1842 i badiska representationens andra kammare, der han genast gjorde sig bemärkt genom sin hänsynslösa opposition mot ministèren och sina social-demokratiskt republikanska åsigter. 1847 trädde han i nära förbindelse med den republikanske agitatorn G. von Struve och samlade 1848 jämte honom i trakten af Bodensjön