gudomligheter för djeflar. Vid tiden för kristendomens första utbredning benämndes de polyteistiska folkreligionernas bekännare ethnikoi (Grek., af ethnos, folk), Hebr. gojim (se d. o.). Då dessa religioner efter kristendomens seger drogo sig tillbaka från städerna till landsbygderna (pagi), fingo deras anhängare namnet pagani (landtbor), hvaraf det tyska heiden och det svenska "hedningar" egentligen är en öfversättning. Under korstågen räknades äfven sarasener och turkar till hedningarna. I en senare tid räknade man till hedendomen endast de polyteistiska religionerna, och dit hänförde man alla utom judendomen, kristendomen och islam. I de båda förstnämnda erkände man uppenbarade religioner. Om man ej lät detsamma gälla om den muhammedanska religionen, fann man i henne åtminstone element, lånade från uppenbarelsen. I alla de öfriga såg man ett vildt växande ogräs på religionens mark. Den nyare forskningen har ledt många till en väsentligen förändrad uppfattning i detta afseende. Denna nya uppfattning saknar ej anknytningspunkter i bibeln och i den äldsta kristna kyrkans historia. Jämte skildringarna af afguderiets dårskap förekomma i Gamla och Nya testamentet äfven uttalanden, som innebära ett erkännande af att i hedendomen också fanns någonting bättre än afguderi, och att "i allahanda folk den, som fruktar Gud och gör rättfärdigheten, är honom täck". De alexandrinska kyrkofäderna betraktade ej blott Moses och profeterna utan äfven den grekiska filosonen såsom en förberedelse för evangelium (praeparatio evangelica). Justinus Martyr och Klemens från Alexandria lärde, att det gudomliga "logos" upplyst de grekiske tänkarna och skalderna, och att de sistnämndas myter delvis voro symboliska framställningar af religiös sanning. Detta var att erkänna ett uppenbarelseelement i hedendomen, och samma åskådningssätt delades af flere tänkare i medeltiden, bland andra af Abailard samt har bekräftats af vår tids jämförande religionsvetenskap. Dennas mest framstående målsmän betona, att alla religioner, äfven de lägsta, utgått från förnimmelsen af det oändliga, att fetischism och bilddyrkan äro blott ett urartande. Endast om man inskränker begreppet hedendom till dessa urartade former af religion, kan betecknandet af densamma såsom en "dyrkan af det skapade i stället för skaparen" försvaras. Det är ej hållbart såsom en definition på de polyteistiska religionerna. Dessa hafva alla utgått från medvetandet af någonting oändligt, gudomligt, ehuru de ej kunnat höja sig till begreppet om dess enhet. De hafva sin upprinnelse från en äldre åskådning, der det oändliga ännu icke bestämdt uppfattades vare sig såsom ett eller många (henoteism). Äfven definitionen på hedendom såsom liktydig med polyteism (månggudadyrkan) i motsats till monoteism (dyrkan af en Gud) kan icke tillämpas på alla religioner utanför judendomen, kristendomen och islam. Nyare forskningar hafva ådagalagt, att enligt Zarathustras (Zoroasters) lära, i hennes ursprungliga gestalt, Angramajnus (Ahriman), mörkrets furste, icke var en särskild person gentemot Ahuramasda (Ormuzd), ljusets gud, utan blott en sida af dennes väsende, och att således de iranska folkens religion var rent af monoteistisk. Från den indiska brahmanreligionen har en mängd monoteistiska sekter utvecklat sig, t. ex. sikherna, brahmo somaj m. fl. Äfven i flere på en lägre odlingsgrad stående folks religioner träder tillbedjandet af en högsta gudomlighet så afgjordt i förgrunden, att de snarare kunna betecknas såsom monoteistiska än såsom polyteistiska (t. ex. de nord-amerikanske indianernas dyrkan af "den store anden"). Enligt många forskares mening lemnar derför religionsvetenskapens närvarande ståndpunkt icke mera något rum för begreppet hedendom i den vanliga meningen såsom en sammanfattning af alla utanför den "särskilda uppenbarelsens" område stående religionsformer. Enligt dessa forskare måste hedendomen fastmera definieras såsom liktydig med afguderi, fetischism, i allmänhet såsom ett neddragande af det religiösa medvetandet inom den sinliga föreställningens område. Sålunda fattad, är hedendomen icke inskränkt till vissa religionsformer utan kan förekomma i alla, äfven de högst stående, såsom antingen en qvarlefva af ett lägre åskådningssätt eller ett urartande. Hedengren, Olof Gabriel, agronom, född på Riseberga i Edsbergs socken, Örebro län, d. 14 Jan. 1812, ingick 1831 vid Svea artilleriregemente och blef efter genomgången kurs vid det högre militärläroverket å Marieberg 1836 löjtnant vid samma regemente. Han företog derefter under flere år utrikes resor, i början endast med ändamålet att utveckla sitt musikaliska sinne, men senare i och för studiet af främmande lands jordbruk. Efter inhemtad noggrann kännedom om Englands och Skotlands åkerbruk återvände han hem, tog afsked ur krigstjensten och gjorde till sin lifsuppgift att reformera det svenska jordbruket, hvars afkastning han ville se förädlad i form af gödkreatur och mejeriprodukter i stället för i bränvin, hvilket på 1840-talet var det vanliga. Inom få år lyckades han också förvandla sin fäderneärfda egendom Riseberga till en mönsterfarm. 1867--70 var H. medlem af andra kammaren och slöt sig der till landtmannapartiet. Under de senare åren af sitt lif gjorde sig H. känd såsom nitisk lekmannapredikant, och på sitt gods byggde han en kyrka, i hvilken han sjelf hvarje söndag predikade. Död på Riseberga d. 6 Dec. 1870. Hedenius, Per, universitetslärare, född i Skara d. 6 November 1828, blef 1847 student i Upsala, 1855 medicine licentiat och doktor, 1856 docent i teoretisk medicin och medicinens historia samt 1859 professor i patologi, patologisk anatomi och allmän helsovård vid ofvannämnda universitet. 1871--72 var han universitetets rektor och är sedan 1877 dess prorektor. Vid Upsala universitets jubelfest 1877 blef H. hedersdoktor i den filos. fakulteten. För vetenskapliga ändamål har han flere gånger besökt de stora kulturlanden. Bland H:s skrifter märkas, förutom en mängd förnämligast i Upsala läkareförenings förhandlingar och Nordisk medicinskt arkiv intagna smärre afhandlingar, hans akademiska specimina John Hunter, medicinskt