berömdt i hela Europa, öfversattes till flere främmande språk och har i Tyskland utgifvits i 6, i Frankrike i 3 upplagor. 1866 utkom Civilprocess etc. och 1871 Die sonderrechte der souveränen und der mediatisirten vormals reichsständischen häuser Deutschlands. H. offentliggjorde dessutom en mängd smärre skrifter. Hefner-Alteneck, Jakob Heinrich von, tysk tecknare och konsthistoriker, f. 1811 i Aschaffenburg, förlorade vid unga år sin högra arm, men lärde sig att med stor fullkomlighet teckna med den venstra handen. Han har utgifvit Trachten des christlichen mittelalters (1840—54), Kunstwerke und geräthschaften des mittelalters und der renaissance (1848—60; i förening med C. Becker), Die burg Tannenberg (1850; i förening med F. W. Wolf), Eisenwerke oder ornamente der schmiedekunst des mittelalters und der renaissance (1861—70) m. m. H. är sedan 1868 direktor för det bajerska nationalmuseet. Heftye, Thomas Johannesen, norsk affärsman och mecenat, föddes i Kristiania d. 29 Okt. 1822 samt ingick vid unga år som delegare, i familjens gamla ansedda bankir- och skeppsredarefirma, för hvilken han sedan 1864 är chef. Han är en högt ansedd kommunalman och har varit ledamot i flere af regeringen nedsatta komitéer för utredande af statsekonomiska frågor. Till förskönandet af Norges hufvudstad har han i hög grad bidragit, dels derigenom att han ställt sig i spetsen för många företag i denna riktning, dels genom uppförandet af sina berömda, hänförande villor, Frognesäteren och Sarabråten, hvilka han, med den oegennytta, som karaktiserar honom, öppnat för allmänheten. Äfven i Norges literatur- och konsthistoria har han förvärfvat sig ett namn som mecenat. I den periodiska pressen har han med sakkunskap och grundlighet behandlat vigtigare bank- och finansfrågor samt särskildt utgifvit: Kursvärdien af sterling, mark, banco, gylden og francs i norske specier og dele af specier (1871) och De skandinaviske seddelbanker (1881). O. A. Ö. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich, en af Tysklands största tänkare, föddes i Stuttgart d. 27 Aug. 1770 och var son till en högre würtembergsk tjensteman. 1788—93 studerade han i Tübingen samt var under denna tid intim vän till Schelling, hvilken vänskap sedermera bröts i anledning af olika åsigter. Obemedlad som H. var, nödgades han efter aflagd examen försörja sig såsom informator först i Bern (1793—97) och sedan i Frankfurt a. M. (1797—1800), men då han efter sin fader erhöll ett litet arf, beslöt han å nyo egna sig åt den akademiska banan. Efter att hafva utgifvit Ueber die differenz des Fichteschen und Schellingschen systems der philosophie (1801) och en latinsk afhandling om planeternas banor slog han sig s. å. ned såsom docent i Jena. 1805 erhöll han titeln e. o. professor och offentliggjorde 1807 sitt första större verk, Phänomenologie des geistes. Sedan hans lilla kapital smultit samman, nödgades han af brödbekymmer kasta sig på den publicistiska banan och redigerade April 1807 till hösten 1808 en politisk tidning i Bamberg. 1808—16 var han rektor vid Aegidiengymnasiet i Nürnberg och författade under denna tid bl. a. Wissenschaft der logik (1812—16). 1816 erhöll han kallelse att vara professor i filosofi i Heidelberg, der han utgaf sitt storartade verk Encyklopädie der philosophischen wissenschaften (1817; flere uppl.), och 1818 öfvertog han en filosofisk professur i Berlin. Utom Grundlinien der philosophie des rechts (1820) utgaf H. sedermera endast recensioner och smärre tidskriftsuppsatser. Han dog i Berlin (i kolera) d. 14 Nov. 1831. — Hans staty restes 1871 i nämnda stad. — H:s allmänna tendens såsom tänkare var att gent emot tidehvarfvets subjektivism, i dess skiftande former, den gamla franska upplysningsliteraturen och dess gengångare, äfvensom den moderna liberalismen, fichteanismen och i synnerhet nyromantiken, häfda de objektiva makternas rätt: mot svärmeriet tankens, mot jägtandet efter ett overkligt, aldrig upphinneligt ideal verklighetens, mot nyhetsmakeriet det beståendes, mot sjelfsvåldet samfundsordningens och dess institutioners rätt. Han sökte göra detta genom att utveckla en panteistisk verldsåsigt, enligt hvilken denna verkliga verlden vore den enda och, begripen i sitt inre nödvändiga sammanhang, absolut fullkomliga verlden, hvars innersta lifsprincip är det absoluta sjelf, och hvars utveckling är Guds eget lif — en utveckling, af hvars allmänna, evigt oföränderliga lagar natur och menniskolif i deras väsentliga former äro ett uttryck, och i hvilken individen, dess tycken, önskningar och syften blott äro öfvergående moment, bestämda att snart försvinna under svallet af verldshistoriens evigt fortilande ström. För att finna den synpunkt, från hvilken verlden visade sig såsom väsentligt och nödvändigt bestämd, tog H. till utgångspunkt Schellings lära att all verklighet vore organisk enhet af ande och natur. Men då Schelling i denna enhet sett något obegripligt, endast för en "intellektuell åskådning" fattbart, så förklarade H., att det är för tanken som denna enhet förefinnes; såsom tänkt är verlden väsentligt bestämd genom ett inre nödvändigt sammanhang. Tankekraften blir då för honom det första och ursprungliga i allt. I verkligheten realiserar tanken sig sjelf, och verldsutvecklingen blir tankens egen utveckling. Naturens och menniskolifvets särskilda former äro förklarade, så snart det visas, att de äro väsentliga moment i den allmänna verldstanken, att verlden dem förutan ej kan tänkas såsom ett sammanhängande helt. Filosofien, "en tänkande betraktelse af tingen", blir ett studium af tanken sjelf. Men tankens väsende är utveckling. Hvad i henne till möjligheten finnes kan genom sin egen inneboende kraft utvecklas till full verklighet. Detta sker så, att man från det allmänna och obestämda (tesis) öfvergår till det mer enskilda och bestämda (antitesis), enär det för det allmänna är väsentligt att framträda i en sådan form. Men sedan man funnit, att detta senare i sig innesluter äfven tillfälliga former, som äro mer eller mindre inadeqvata uttryck för det allmänna, leder man sig fram till en form, som är bestämningsrik på