samma gång den är ett adeqvat uttryck för det allmännas väsende (syntesis). Denna syntes får sedermera tjena till tesis för en ny antites o. s. v., tills verlden i alla sina former är begripen såsom en tankens utvecklingsprocess. Detta förfaringssätt är den dialektiska metoden, hvilken af H. betraktas som den enda, hvilken kan anses för spekulationen tillfredsställande. Filosofien måste börja med ett studium af tanken eller den abstrakta tankekraften sjelf, utan afseende på vare sig det tänkande subjektet eller det tänkta. Detta är filosofiens första hufvuddel, logiken. I denna redogöres för tankens och verklighetens abstrakta kategorier i deras nödvändiga sammanhang sins emellan. Utgångspunkten blifver det rena vara't, såsom ett med den abstrakta tankekraften. Men detta vara "slår öfver i intet", d. v. s. allt vara måste vara något, det gifves intet, som blott är. Syntesis är "blifva't", hvars produkt är verkligheten (T. "das dasein"). Logikens slutpunkt är den logiska idén, tanken i sin fulla verklighet. Men denna verklighet innebär tillvaron af något, som tänkes, och någon, som tänker. I naturen realiserar sig tanken. Naturen är det, som är tänkt, utan att sjelf vara tänkande. Men en filosofisk betraktelse af naturen, hvilken utgör filosofiens andra hufvuddel, naturfilosofien, visar oss, att naturen, just derför att hon icke sjelf är tänkande eller medveten, ej såsom blott sådan kan vara den egentligen adeqvata form, i hvilken tankens verklighet framträder. Hon kan icke fullständigt tänkas eller begripas, ty tillfällighet och bristande sammanhang korsa hvarje försök i den vägen. Naturen är väl ett nödvändigt genomgångsstadium för tanken i hans utveckling, men man kan ej stanna dervid. Endast såsom ande, såsom tänkande sig sjelf, d. ä. sjelfmedvetande, kan tanken frigöra sig från tillfälligheten, och andens filosofi blir följaktligen filosofiens tredje och högsta del. Men tankens frigörelse från naturen och öfvergång till sjelfmedvetande kan ske blott successivt. Dess första stadium är den subjektiva anden. Dermed förstår H. den individuella menniskan, och den subjektiva andens filosofi blifver följaktligen en lära om henne. Anden är här alltjämt mer eller mindre beroende af naturlifvet, ur hvilket han uppvuxit. I lifvets medvetna funktioner är anden visserligen mer fri, men fullständigt blir han icke detta, så länge han ännu är fäst vid en individuel menniska. Såsom vilja icke blott frigör sig anden från naturen, utan inverkar bestämmande på denna natur. Såsom objektiv ande hemtar han ur sitt eget väsende det innehåll, efter hvilket han ordnar sin verld. Detta innehåll är det rätta, och den objektiva andens filosofi blir således för H. hvad man vanligen brukar kalla praktisk filosofi. Grundtankarna i denna äro följande. I opposition emot den kant-fichteska etiken lärde H., att menniskan icke i första rummet har att i sin på samvetets vittnesbörd grundade öfvertygelse om rätt och orätt söka normen för sitt handlingssätt. Gör hon detta, blir hennes lif ett ständigt jägtande efter ett overkligt, aldrig upphinneligt ideal, och i saknad af en fastare norm för rätt och orätt än det personliga tycket försjunker hon till godtycke. Hon bör fast hällre böja sin öfvertygelse under lagarna och sederna i det samhälle, i hvilket hon lefver, emedan i detta samhälle uppenbarar sig ett förnuft högre än hennes, nämligen det i verldshistorien framträdande gudomliga förnuftet sjelf. Ty verkligt såsom en menniskolifvet bestämmande princip är blott det förnuftiga; men det förnuftiga är också verkligt och behöfver ej vänta på individens pligtuppfyllelse för att blifva detta. Ett troget och samvetsgrant uppfyllande af pligterna i familjen och staten under sträng, men sjelfständig lydnad för dess lagar blifver individens första pligt. Den nödvändighet, hvarmed förnuftet i samhället och verldshistorien förverkligas, beskrifves af H. på ett sätt, som hotar menniskoviljans frihet, hennes ansvar och skuld samt leder till en åsigt om det onda, som i detsamma ser ett öfvergående, ehuru nödvändigt moment i det goda. För öfrigt må märkas, att H. lärer, att den juridiska rätten ej tillkommit genom något fördrag e. d., utan är grundad omedelbart i förnuftet sjelf, att han kräfver samhällets upprättande och lydnad för dess lagar såsom en omedelbar, ej i fördrag e. d. grundad pligt, att han i familjen och äktenskapet ser en form af sedlighet, som bör hållas i ära och helgd, oberoende af tillfälliga öfverenskommelser eller individens skiftande tycken, att han betraktar staten som en högre form af sedligheten än familjen och såsom en lefvande organism samt för densamma påyrkar en byråkratisk, endast till hälften konstitutionel monarki med ståndsförfattning. Mot den moderna liberalismens begär att nedrifva och mästra uppträdde H. med skärpa och såg i henne en yttring af samma tendens som subjektivismen på det etiska området, "den sig absolut påstående subjektiviteten", hvilken i hans ögon var det onda sjelf. I verldshistorien uppenbarar sig förnuftet i en ännu högre form än i den enskilda staten. "På tronen sitter verldsanden och utsänder folkandarna såsom sina tjenare". I verldshistoriens skickelser ser H. den strängaste nödvändighet. Hvarje folk har sin mission att fylla. Ett folk må gerna förinta ett annat, mot hvilket det är verldshistoriskt berättigadt. Verldshistorien är dock alltid en produkt af mensklig vilja. Dess innehåll förverkligas visserligen i verlden med en oeftergiflighet, som ej tillåter några afvikelser från det föresätta målet. Men detta sker dock ännu alltjämt under kamp mot störande inflytelser från en natur, som ej i egentlig mening är andens egendom. För andens fulla frigörelse tarfvas, att man ställer sig på en ståndpunkt, der det blir klart, att naturen sjelf i anden har sin grund och sitt sanna väsende, att hon sjelf är andlig. Detta sker på den absoluta andens ståndpunkt i konstens, religionens och filosofiens former. Inom det sköna åskådas anden såsom naturens lifsprincip. Det sköna är enhet af idé och sinlig åskådning, eller idén sinligt åskådad. Denna idé, idealet, är anden sjelf, det gudomliga. Också fordrar H., att i hvarje konstverk ett evigt