dikter äro upptagna i "Des minnesangs frühling", af Lachmann och Haupt (2:dra uppl. 1876). 11. H. von Veldeke, från 1100-talet, var bördig från trakten af abbotstiftet St. Truyden i Nederländerna och lefde vid hofvet i Kleve. Med sitt epos Eneide (fullb. 1190, utg. af Behaghel, 1881), efter en fransk bearbetning af Virgilius' "Aeneid", grundlade H. det tyska riddareepos. Han skref ej på ren medelhögtyska, såsom somliga förf. påstå, utan på sin hembygds mål. Heinroth, Johann Christian Friedrich August, tysk psykiater, f. 1773, d. 1843, blef 1805 med. doktor, 1811 e. o. och 1827 ordinarie professor i psykiatri i Leipzig. H:s skrifter, bland hvilka Lehrbuch der seelenstörungen und ihre behandlung (1818) samt System der psychisch-gerichtlichen medizin (1825) äro de vigtigaste, hafva väsentligt befordrat psykiatriens utveckling. Stort anseende för sina förträffliga praktiska vinkar åtnjöt hans bok Von den grundfehlern der erziehung und ihren folgen (1828). Heinroth, Johann August Günther, tysk musiker, f. 1780, d. 1846, sedan 1818 universitetsmusikdirektör i Göttingen, bemödade sig att ersätta den i folkskolorna då införda siffertonskriften med en förenklad notskrift och inlade förtjenst om reformerande af den judiska tempelsången. Han komponerade föga, men utgaf flere skrifter, såsom Gesangunterrichtsmethode für höhere und niedere schulen (1821--23) samt Volksnoten oder vereinfachte tonschrift (1828). A. L. Heinse, Johann Jakob Wilhelm, tysk författare, f. 1749, var under sina ungdomsår omfattad med mycken tillgifvenhet af Wieland och Gleim samt kallades 1774 af J. G. Jacobi att deltaga i redaktionen af tidskriften "Iris" i Düsseldorf. Besöken i denna stads tafvelgallerier väckte H:s konstsinne, och 1780--84 fick han, med understöd af Jacobi, vistas uti Italien. Derefter trädde han i tjenst hos kurfursten af Mainz, hvilken utnämnde honom till "lektor" (1787) samt hofråd och bibliotekarie i Aschaffenburg (1789). Död derstädes 1803. H. intager ett framstående rum i den tyska literaturhistorien såsom skapare af den tyska konstromanen. Hans arbeten utmärka sig genom sinlig glöd och formfulländning. I sina båda förnämsta verk, romanerna Ardinghello, oder die glückseligen inseln (1787; 4:de uppl. 1838) och Hildegard von Hohenthal (1795--96; 3:dje uppl. 1838), utvecklar han sina åsigter om målarekonsten och musiken. Hans Briefe über die Düsseldorfer galerie (i Wielands "Merkur", 1776) äro mönster af fulländad konstkritik och konstbeskrifning. H. Laube utgaf hans "Sämmtliche schriften" 1838 (2:dra uppl. 1851). Heinsius. 1. Daniel H., nederländsk filolog och skald, f. 1580, d. 1655, blef 1605 professor i statskunskap och grekiska språket samt 1613 äfven professor i historia vid Leidens universitet. Gustaf II Adolf utnämnde honom till rikshistoriograf (1618) och förlänade honom senare rådsvärdigheten. I striden mellan gomarister och arminianer var H. en af de förres mest nitiske kämpar. Han gjorde sig känd genom sina upplagor af romerska och grekiska författare (Horatius, Terentius, Virgilius, Livius, Ovidius, Aristoteles, Clemens Alexandrinus m. fl.) och vann stort skalderykte genom sina Elegiae et sylvae (1603). Han skref dikter äfven på grekiska språket, men de äro af mindre värde. Deremot hafva hans Nederduytsche poëmata (1616) haft en viss betydelse för den tyska literaturen, enär de utöfvat stort inflytande på Opitz och hans skola. H:s samlade poetiska arbeten utkommo 1640 under titeln Poemata auctiora. -- 2. Nikolaus H., nederländsk filolog och diplomat, den föregåendes son, f. 1620, d. 1681, företog 1645--48 en resa genom Frankrike och Italien i ändamål att studera latinska handskrifter och vann sådant rykte som textkritiker, att drottning Kristina 1650 kallade honom till Stockholm och gaf honom i uppdrag att i Frankrike och Italien för hennes räkning uppköpa handskrifter, sällsynta böcker, mynt och antika konstskatter. Resan företogs 1651, och 1653 återkom H. till Stockholm. 1654 utnämndes han till nederländska republikens resident vid svenska hofvet, men lemnade redan 1655 Sverige, dit han dock 1661 återvände såsom resident. Ministerposten lemnade han 1671. H:s textkritiska editioner af Claudianus, Ovidius, Prudentius, Virgilius, Valerius Flaccus, Vellejus Paterculus äro epokgörande. Hans latinska dikter (utgifna 1666) värderades högt af hans samtid. Heinsius, Anthony, nederländsk statsman, f. 1641, var i början rådspensionär i staden Delft och tillhörde det aristokratiska eller fransksinnade partiet derstädes, men under en diplomatisk beskickning till Versailles 1681 retades H. af det franska hofvets öfvermod och blef en hängifven anhängare af Vilhelm af Oranien. Sedan H. 1689 valts till storpensionär af Holland, ledde han republikens styrelse i full öfverensstämmelse med arfståthållarens önskningar. Under dennes lifstid nöjde han sig med att vara den mest lydige, pålitlige och tystlåtne tjenare. Efter Vilhelms död (1702) ställd midt i brännpunkten af Europas politiska lif, fullföljde H. dennes planer -- framför allt Frankrikes förödmjukande -- utan att låta sig tröttas af arbetets oerhörda uppgift och utan att taga hänsyn till något annat. Också spelade han en af de förnämsta rollerna i spanska arfföljdskriget. För de hårda fredspreliminärer, som erbjödos Frankrike 1709, och som då gjorde fred omöjlig, torde H. till en god del vara ansvarig. Vinsterna af freden i Utrecht (1713), en fästningsbarrier i österrikiska Nederländerna och en fördelaktig handelstraktat med Frankrike, svarade icke emot den nederländska statsskuldens ofantliga tillväxt och de förluster handeln lidit under kriget. Omvald oupphörligt hvart femte år, förblef han Hollands förste ämbetsman till sin död 1720. Hans politiska korrespondens har utgifvits af A. I. van der Heim: "Het archief van den raadpensionaris A. H." (1875). A. B. B. Heintze, Georg Vilhelm, organist, f. i Jönköping d. 4 Juli 1849, studerade vid Musikal. akademiens konservatorium 1865--69 (derunder orgel för G. Mankell) och blef 1870