sig i Italien, der han studerade och uppförde sina operor. 1718 blef han hofkapellmästare hos August den starke af Sachsen. H. var en skicklig kontrapunktist och skref utom operor diverse serenader, kantater m. m. A. L. Heinicke, Samuel, tysk döfstum-lärare, f. 1729, d. 1790, var en tid lifgardist i sachsisk tjenst, lät 1757 inskrifva sig såsom student i Jena, men begaf sig 1758 till Hamburg, der han 1760 blef sekreterare och informator hos grefve Schimmelmann. 1768 fick han plats såsom kantor i Eppendorf. Ett försök, som H. gjorde, att meddela en döfstum undervisning efter en ny metod, slog så lyckligt ut, att döfstumma från alla håll öfverlemnades åt hans ledning. 1778 flyttade H. till Leipzig, der han upprättade ett döfstuminstitut. H:s grundsats var den att döfstumundervisningens hufvuduppgift vore utvecklandet af lärjungarnas talförmåga. Bland hans skrifter märkas framförallt Neues ABC-sylben-lesebuch, nebst anweisung das lesen in kurzer zeit auf die leichteste art ohne buchstabieren zn lernen (1780; 24:de uppl. 1790), i hvilken han framställde den s. k. ljudmetoden. Heinjoki, socken i Äyräpää härad och domsaga, Viborgs län (Finland). Areal 378 qvkm. 2,475 innev. (1880). Lyder t. v. i kyrkligt afseende under Mohla pastorat såsom kapell, men är bestämdt att afskiljas till eget imperielt pastorat af 3:dje klass, hörande till Mohla prosteri af Borgå stift. O. I. Heinlein, Heinrich, tysk landskapsmålare i München, f. 1803, studerade först arkitektur, men öfvergick snart till landskapsmåleriet, hvari han valde naturen sjelf till lärare. Hans bilder (för det mesta alplandskap) utmärka sig för korrekt teckning, storartad uppfattning och romantisk stämning, men äro något maniererade i färgen. Heinola. 1. Stad, vackert belägen vid öfversta loppet af Kymmene elf (Jyränkö ström) i S:t Michels län (Finland). Areal 2,593 har. 1,152 innev. (1880). Handel och industri äro föga nämnvärda. Antalet handlande 12. Ett ölbryggeri och 2 bränvinsbrännerier finnas i staden. För lokaltrafik hade H. 1881 6 ångbåtar om 141 tons och 61 hästkrafter. Förbi staden löper flottningsleden för allt det virke, som från trakterna kring Päijänne vattensystem nedflottas till de stora sågarna vid kusten (Kotka). Stadsförsamlingen utgör annex till H. pastorat. -- Staden anlades 1779 till residens för landshöfdingen öfver d. v. Kymnienegårds län, och för befordrande af dess uppkomst tilläts näringsidkare och handtverkare att der nedsätta sig fria från alla skråordningar. Efter den år 1831 försiggångna länsregleringen fortfor H. att vara säte för det nya S:t Michels läns styrelse intill 1843, då denna flyttades till S:t Michels stad. H. erhöll uppstadsprivilegier 1839. Staden har icke uppnått någon betydenhet. -- 2. Socken och, jämte staden H., imperielt pastorat af 3:dje klass. Areal 640 qvkm. 5,606 innev. (1880). -- 3. Härad, bestående af 7 kommuner, i Areal 5,257 qvkm. 44,063 innev. (1880). -- 4. Domsaga, lydande under Viborgs hofrätt, omfattar 4 tingslag, med en areal af 3,734 qvkm. och 31,799 innev. -- 5. Prosteri, af Borgå stift, omfattar 7 kyrkoförsamlingar, med en areal af 3,760 qvkm. och en folkmängd af 32,951 personer. O. I. Heinrich, tyska medeltidsskalder. 1. H. der glichesäre, bördig från Elsass, bearbetade den gamla djursagan i dikten Reinhart Fuchs (omkr. 1170). Fragment af densamma offentliggjordes af J. Grimm i "Sendschreiben an Karl Lachmann über Reinhart Fuchs" 1840). 2. H. der teichner, lefde vanligen i Wien och författade under åren 1350--77. Hans gnomiska dikter (omkr. 700 med omkr. 70,000 verser) äro att räkna till det bästa, som medeltiden frambragt i lärodiktsväg. 3. H. von dem Türlin (vom Türlein), skref den stora dikten Die krone (omkr. 1220; utg. af G. F. Scholl, 1852), som behandlade riddarna af runda bordet. 4. H. von Freiberg, bördig från Freiberg i Meissen, lefde i senare hälften af 1200-talet vid böhmiska hofvet. Han fullbordade Gottfrieds von Strassburg "Tristan" (tr. i von der Hagens uppl. af Gottfrieds arbeten, 1823). Mindre betydande äro hans Ritterfahrt Johanns von Michelsperg (tr. i von der Hagens "Germania", 1837) och hans dikt om det heliga korset (tr. i Pfeiffers "Altdeutsches übungsbuch", 1866). 5. H. von Laufenberg, prest, skref under åren 1415--58. De vigtigaste af hans dikter äro Spiegel des menschlichen heils (1437) och Buch von den figuren (1441). 6. H. von Meissen, kallad Frauenlob, mästersångare, f. omkr. 1260, förde ett kringvandrande sångarelif och dog i Mainz 1318. Sitt tillnamn Frauenlob erhöll han deraf att han i en sångarestrid mot smeden Regenbogen försvarade ordet frau (hustru, gift qvinna) mot ordet weib (qvinna). Gifta qvinnor buro derför äfven, enligt sagan, hans lik till domkyrkan. Hans dikter (utg. af Ettmüller, 1843) äro svulstiga och beteckna den tyska lyrikens förfall vid 1200-talets slut. 7. H. von Morungen, minnesångare från 1100-talet, var bördig från Thüringen och tillhörde en riddareslägt. Hans dikter finnas intagna bl. a. i "Deutsche liederdichter des 12--14 jahrhunderts" (1864). 8. H. von Müglin, en af den tyska mästersångens skapare, bördig från Mügeln i Meissen, lefde vid kejsar Karl IV:s (1346--78), sedan vid ärkehertig Rudolfs af Österrike (1358--65) hof. Han är bekant genom sin allegoriska dikt Der meide kranz samt sina fabler och minnesånger (utgifna af W. Müller, 1848). 9. H. von Ofterdingen, mästersångare, hvilken i dikten om Wartburgkriget uppträdde såsom Wolfram von Eschenbachs motståndare, och hvilken, enligt mästersångarnas tradition, räknas bland stiftarna af mästersången. H. är hjelten i Novalis' ofullbordade stora roman "Heinr. v. Ofterdingen." 10. H. von Rucke, minnesångare, lefde i slutet af 1100-talet och tillhörde en schwabisk slägt. Hans af djup känsla genomandade