ändamålet skrifvas eller ritas med ett särskildt bläck, hufvudsakligen bestående af anilinfärg. Apparaten utgöres endast af en låg blecklåda, i hvilken ingjutits en platta (omkr. 15 mm. tjock), bestående af lim och glycerin. På denna platta lägges skriften, som skall reproduceras -- naturligtvis med skriftsidan nedåt --, hvarefter man med handen stryker på baksidan. Limkakan suger då till sig från skriften en qvantitet af den högst intensiva anilinfärgen, hvilken, sedan papperet borttagits, är tillräcklig att meddela färg åt ett ganska stort antal (omkr. 100; deraf namnet) rena pappersblad, som efter hvarandra, ett och ett i sender, läggas på limkakan. -- Hektograf begagnas med fördel för reproduktion af enklare cirkulär, matsedlar o. d. Aftrycken blekna dock och försvinna nästan, om de någon tid utsättas för solljuset. Hektogram. Se Metersystemet. Hektoliter. Se Metersystemet. Hektor, Grek. hjeltes., den äldste af den trojanske konungen Priamos' söner, af Homeros i Iliaden besjungen såsom Trojas tappraste hjelte och trojanernas anförare i striden. Äfven bland grekerna finnes ingen mer än Achillevs, som kan mäta sig med honom i mod och krafter, och då denne, på grund af misshällighet med Agamemnon, en längre tid afhåller sig från striden, bringar H. grekerna i det största trångmål och är nära att uppbränna hela deras läger. Slutligen griper Achillevs till vapen för att hämnas sin vapenbroder Patroklos, som dödats af H. I envig mot honom stupar H. och släpas fastbunden vid stridsvagnen kring Patroklos' graf, hvarefter hans lik mot lösepenning utlemnas till Priamos. H. är obestridligen den ädlaste och mest tilltalande bland Iliadens alla gestalter. Tapper i striden och klok i rådslag, är han tillika den varmaste och mest sjelfuppoffrande fosterlandsvän, den kärleksfullaste son och broder, den ömmaste make och fader. En af de skönaste episoderna i Iliaden är hans afsked från sin gemål, Andromache (VI, 405 ff.). A. M. A. Hekuba (Grek. Hekabe, Lat. Hecuba), Grek. hjeltes., den trojanske konungen Priamos' gemål. Se Priamos. Hel, Nord. mytol., var dotter af Loke och jättinnan Ångerboda samt syster till Fenresulfven och Midgårdsormen. Det säges i Eddan, att Allfader kastade H. ned i den djupaste afgrunden, Nifvelhem, der han gaf henne våld öfver nio verldar, hvarest hon skulle skifta boningar åt dem, som sändas till henne, nämligen sådana, som dö af sjukdom eller ålder. För att komma till hennes rike måste man passera elfven Gjöll på den deröfver ledande Gjallarbron, som är belagd med guld. Ett ofantligt stort stängsel omgifver hennes boning, hvars port heter Helgrind. Tröskeln till boningen heter Fallanda forað (störtande fallucka), salen kallas Eljuðnir (trånande, tvinande?). Hunger heter hennes bord, Svält hennes knif, Gånglate hennes träl, Gånglata hennes trälinna, Sjukläger hennes säng, Olycka hennes sänggardin. Sjelf är hon till hälften blåsvart och till hälften menniskofärgad, och hennes utseende är bistert och förfärligt. Garm, hennes hund, är blodig om bröst och bringa. Hennes gångare, Helhästen har enligt ännu gängse folktro endast tre ben. -- Denna fasaväckande skildring af H. och hennes omgifning tillhör emellertid säkerligen ett yngre skede af mytbildning. Ursprungligen har hon varit en herskarinna öfver skuggornas rike, Hades, dit alla efter döden församlades, både onda och goda, både de, som fallit för svärd, och de, som dött sotdöd. Detta bestyrkes deraf att ordet Hel användes appellativt i betydelsen dödsrike (jfr talesättet "slå ihjel" någon, d. v. s. slå någon ned i dödsriket), likasom också Ulfilas använder det motsvarande gotiska ordet halja för att öfversätta det grekiska Hades. Att H. ursprungligen upptog i sitt rike äfven dem, som efter en rättsinnig vandel kunnat vänta ett bättre lif efter detta, framgår tydligast deraf att den fromme och gode Balder efter döden kom till hennes boning. Att denna icke varit så alldeles glädjelös finner man af den gamla sången "Vegtamskviða", der det heter, att H., då hon väntade Balder, lät pryda de fagra bänkarna i salen med ringar och guldsmycken, samt att på bordet stod mjöd och glänsande pokaler. Äfven Sigurd Fåfnesbane, som föll för lönmord, omtalas hafva kommit till H. -- Af föreställningen om H:s boning såsom en straffort uppkom ordet helvite, helvete, hvilket egentligen betyder straff hos Hel i underjorden, men ofta nyttjas i bemärkelsen dödsrike. Th. W. Helagsfjället, en omkr. 1,500 m. hög, spetsig bergstopp på gränsen mellan Jämtland och Herjedalen, tillhörande bergssträckningen mellan Sverige och Norge. Heland, Martin Rudolf, gravör, föddes i Björkviks socken i Södermanland 1765 (1766) och kom tidigt i lära hos kopparstickaren J. Fr. Martin. Efter J. Gillbergs död (1793) uppdrogs åt H. att fortsätta "Gustaf III:s medaljhistoria", det stora, aldrig fulländade praktverket, som mot slutet af 1790-talet alldeles råkade i stockning. I likhet med sin lärare sysslade han för öfrigt under detta årtionde med utförandet af utsigter, dels en följd sådana från Forsmark, efter teckningar af El. Martin, dels ett par öfver Sturehof, hvilka han sjelf tecknat. I hans konstnärsskap märkes äfven inflytande af Masreliez, med hvilken han kom i beröring till följd af sysselsättningen med "medaljhistorien". Jämväl som gravör af några planscher till det af Fredenheim utgifna verket öfver k. museets skulpturer hade han tillfälle att utbilda sin smak och sin hand under antikens omedelbara inflytande. Han deltog dessutom i graverandet af planscherna till Skjöldebrands "Voyage pittoresque au Cap Nord" (1801--02). H. blef ledamot af målareakademien och erhöll 1802 ett resestipendium, som satte honom i stånd att några år uppehålla sig i Paris, dels för studier i teckning och aqvatintagravyr, den då modernaste arten inom kopparstickskonsten, dels för att öfvervaka utförandet af gravyrerna till "Écrits de Gustave III", hvilka stuckos af franske mästare, efter teckningar af Limnell. Efter sin återkomst (1806) sysselsattes han hufvudsakligen med gravyrerna till den svenska upplagan af nyss nämnda skrifter, hvilka gravyrer äro utförda efter teckningar