kyrkans förnämsta bekännelseskrift, det tridentinska mötesbeslutet, godkänner anropandet af helgonen, såsom menniskornas förespråkare hos Gud, men begränsar strängt deras kult härtill och utesluter egentlig dyrkan, som blott tillkommer Gud. De protestantiska kyrkornas bekännelseskrifter gilla en vördnadsfull hågkomst af de heliga, men förkastar obetingadt deras dyrkande l. anropande. Helgona, socken i Södermanlands län. Se Allhelgona. Helgonabacken, höjd i Lunds landsförsamling, n. om staden Lund. Den har sitt namn efter det fordom der belägna Allhelgona kloster (Monasterium omnium sanctorum) l. Helnekirkekloster, först kalladt S. Salvators kloster, munkkloster af benediktin-orden. Platsen, som tillhör den på 1680-talet till biskopsstolen anslagna Helgonagården (först tillhörig klostret, men efter dettas reducering anslagen till lön åt landtdomaren i Skåne), blef af biskop Faxe (1811--54) anordnad till park och upplåten till allmän promenadplats. Helgondyrkan. Se Helgon. Helgonskyld, kamer., gammal skatt i de s. k. danska provinserna Skåne, Halland och Bleking, afsedd för åtskilliga ändamål: till klockare för sångens uppehållande vid gudstjensten, till skolmästare och presterskap på landet för barnundervisning, till "stadsskolor" o. s. v. Många försök hafva gjorts att blifva qvitt denna skatt. 1737 skedde en "jämkning" i Skåne, men den upphäfdes kort derefter, och höga böter bestämdes för "allt försök till ändring". Man hade nämligen funnit, att innehafvarna af helgonskyld genom uttryckliga privilegier voro tillförsäkrade densamma "till evärdliga tider". På Rikets ständers initiativ egde emellertid sedermera delvis en reglering rum. Detta skedde genom k. br. d. 17 Sept. 1856, då staten åtog sig att genom årliga anslag betala den helgonskyld, som "stadsskolorna" i de nämnda provinserna egde uppbära från de inom 2 mil belägna socknarna till lärares aflönande, byggnadshjelp och understöd åt fattiga "djeknar". Socknarna fingo sjelfva behålla den helgonskyld, som sålunda blef af staten inlöst, under vilkor att sättet för dess användande skulle underställas K. M:ts pröfning. Kbg. Helgrind, Nord. mytol., porten till Hels boning. Jfr. Hel och Fallanda forað. Helgsmål l. helgsringning, den i flere orter af Sverige ännu brukliga seden att kl. 6 på aftonen före en helgedag eller söndag genom klockringning tillkännagifva sabbatens ingång, hvilken judarna och efter dem den äldre kristna församlingen ansågo ega rum kl. 6 e. m. dagen före sjelfva helgdagen. Helgum, socken i Vesternorrlands län, Södra Ångermanlands öfre fögderi, Ramsele tingslag. Arealen 46,157 har. 2,136 innev. (1880). H. utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Hernösands stift, Ångermanlands vestra kontrakt. Helhem, Nord. mytol., en benämning på Hels rike, hvilken likväl icke förekommer i eddorna. Helhufvud. Se Broskfiskar. Heliaderna, Hellos döttrar med Klymene. Se Faëton. Heliae. Se Eliesen. Heliaia (Lat. hellaea) var den samfälda benämningen för folkdomstolarna i Athen (se Heliaster). Så kallades äfven den största (från början sannolikt den enda) af de lokaler, der dessa domstolar höllo sina sammanträden. A. M. A. Heliakisk (af Grek. helios, sol) uppgång l. nedgång i fråga om en stjerna betecknar att hon, befinnande sig i solens närhet, börjar framträda ur solstrålarna vid uppgången (blir morgonstjärna) eller försvinner i dem vid nedgången (är aftonstjerna). I den gamla astronomien spelade denna benämning en viss rol, särskildt hos egypterna, hvilka af Sirius' helia-iska uppgång slöto till tiden, när Nilens öfversvämning skulle begynna, liksom de äfven deraf bestämde årets längd. E. J. Heliand l. Hêljand (T. Heiland, frälsare), fornsachsiskt poem fr. 9:de årh. e. Kr., skildrar Jesu lefnad enligt de fyra evangelierna. Några kritiker anse det för ett fragment af ett större arbete, som behandlat Gamla och Nya testamentets hela historiska material. H. skrefs af en sachsisk författare (i Westfalen) på uppmaning af kejsar Ludvig den fromme (d. 840) samt är af stort språkvetenskapligt och literaturhistoriskt intresse. Detta skaldestycke är nämligen nästan den enda qvarlefvan af den gamla sachsiska munarten och gifver en föreställning om den tidens tyska folkpoesi. Dikten är icke en torr och saftlös omskrifning af den bibliska berättelsen, utan framställer sitt ämne i konkreta lefvande drag. Förf. går härvid ofta till väga på ett mycket naivt sätt, och hans skildringar af förhållandena i Palestina på Kristi tid få stundom färg af hans egen tids förhållanden och åskådningssätt. Men detta berör blott den yttre formen och rubbar icke framställningens objektivitet i det hela. Arbetet utmärker sig genom varm känsla, behaglig framställning, klart och kraftfullt språk samt ett verkligt mästerskap i användningen af bokstafsrimmet (alliterationen). H. finnes i tvänne till vår tid bibehållna handskrifter, af hvilka den ena förvaras i München, den andra i British museum. En god upplaga af Heliand utgafs 1830--40 af Schmeller. Sedermera hafva flere andra upplagor utkommit, bland hvilka den af Sievers utgifna (1878) lemnar en paralleltext af båda handskrifterna, äfvensom öfversättningar till nutidens tyska (af Kannegiesser, Simrock m. fl.). Om H:s källor hafva Windisch (1868), Grein (1869) och Sievers (1875) utgifvit undersökningar. Helianthemum Tourn., bot., ett slägte af små, låga halfbuskar inom nat. fam. Cistineae DC, kl. Polyandria L., som har blomfoder af 2 yttre mindre och 3 inre större blad, fem fria kronblad, stiftet (hos svenska arter) utdraget och märket helt eller flikigt. Blommorna äro gula, bladen vanligen motsatta, helbräddade. I Sverige finnas 3 arter, bland hvilka H. vulgare Gärtn. förekommer i vissa trakter tämligen allmänt å torra, soliga ängsbackar. Den kallas solvända, emedan blommorna vända sig mot solen. O. T. S. Helianthus L., bot., ett slägte af storväxta örter, hörande till nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia L. De strålblomstriga