Helgeön (Fornn. Eyin helga, den heliga ön), en ungefär midt i den norska insjön Mjösen belägen, bördig och väl odlad ö, som hör till Hedemarkens amt. Der ligger den forna adliga sätesgården Hovinsholm, som i 16:de och 17:de årh. innehades af slägterna Brockenhuus och Bjelke. O. A. Ö. Helghö, bot. Se Hedysarum. Helgi magre, landnamsman på Island. Hans fader var Eyvind, kallad Östmand, från Götland i Svearike, hvilken jämte sin fader, Björn, drog i vesterviking. H. uppfostrades på Island till viking och kom genom gifte in i Orkenöhöfdingen Ketil Flatnefs slägt, hvars flesta medlemmar bosatte sig på Island. Han följde deras exempel samt tog land åt sig och sitt följe på norra delen af ön. Sjelf bodde han på Kristness. C. R. Helgoland (Eng. Heligoland), britisk ö i Nordsjön, n. v. om Elbes mynning, 67 km. från Kuxhafen. Ön, som har formen af en triangel, är 1,790 m. lång och högst 560 m. bred samt har en areal af 55 har. Den består af en högre del, Oberland, och en i s. ö. belägen strandbrädd, Unterland, den enda från sjön tillgängliga platsen. Oberland är en omkr. 60 m. hög klippa, hvilken på afstånd visar sig som en matt tegelröd, nästan lodrätt ur hafvet uppstigande mur. Den är försedd med en sparsam gräsvegetation, som afbetas af ett par hundra får (hvilka med undantag af ett par kor, som om sommaren för mjölkens skull underhållas på ön, äro öns enda större däggdjur), några småbuskar samt kål- och potatesland. På sin högsta punkt (65,8 m. ö. h.) bär den ett fyrtorn. På öns sydöstra sida ligger en liten stad med omkr. 500 hus, belägna dels på Oberland, dels på Unterland, mellan hvilka en trätrappa med 193 steg utgör den enda sammanbindningslänken. Omkr. 1,200 m. ö. om Unterland ligger den till 1720 med hufvudön sammanhängande dynen, en på klippbotten hvilande högst 6 m. hög sandö af 550 m. längd, hvars fasta och fina sand erbjuder den bästa badstrand. Det 1826 grundade hafsbadet intager till följd af sin alltid rena hafsluft afgjordt första platsen bland alla tyska nordsjöbad. Det besökes årligen af omkr. 3,000 badgäster, de flesta från Hamburg. Öns innevånare, något öfver 2,000 i antal, äro af frisisk härkomst och tala en frisisk dialekt; högtyskan är dock kyrko- och skolspråk. De lefva väsentligen af fiske, hummer- och ostronfångst samt sjöfart, hvarjämte de många sommargästerna bereda dem en icke ringa inkomst. Handeln är obetydlig. -- På H. fanns i forntiden ett tempel helgadt åt Forsete, hvarför ön äfven bar namnet Forsetesland. Den tillhörde sedan hertigarna af Schleswig-Holstein, men var ofta förpantad till Hamburg, eröfrades 1714 af Danmark och besattes 1807 af engelsmännen, hvilka under Napoleons kontinentalspärrning gjorde den till nederlagsort för sin smyghandel med kontinenten. I Kielfreden 1814 afträddes ön formligen till England, som der insätter en guvernör. För öfrigt har den behållit sina gamla friheter och betalar ingen skatt till den engelska statskassan. Helgoländskan. Se Frisiska språket. Helgon l. helige (Grek. hagioi) var i början ett gemensamt namn på den kristna församlingens medlemmar, likasom, det i Gamla testamentet framstälts såsom Israels uppgift att vara ett heligt folk. Denna benämning på de kristne bibehöll sig ända till Irenaeus' och Tertullianus' tid. Då den kristna församlingen småningom uppblandades med många olikartade element, började man kalla blott sådana kristna, hvilka utmärkte sig genom fromhet och sedlig vandel, heliga. Framför allt betecknade man med detta ord martyrerna. Redan i 2:dra hälften af 2:dra årh. började hela församlingar fira minnet af dessa på deras dödsdagar. Deras grafvar blefvo heliga ställen, der man på deras åminnelsedag samlades, föreläste berättelsen om deras martyrskap och begick nattvarden. Der uppstodo derför altaren och kapell. Man tillskref martyrernas förböner en stor kraft, och Origenes uttalade redan den tanken att man kunde gifva sina önskningar tillkänna för dem. En annan källa till helgonkulten var föreställningen om det förtjenstfulla i ett asketiskt (jfr Askes), verldsförsakande lefnadssätt. De, som deruti synnerligen utmärkte sig, betraktades likasom martyrerna såsom heliga, och de ärebetygelser, hvilka tillkommo de sistnämnda, öfverflyttades äfven på dem. Redan innan kristendomen segrade inom romerska riket under Konstantin, utbildade sig sålunda en omfattande helgonkult (hagiolatri), som hade sin grund i den tron att menniskan behöfver himmelska förespråkare. Mot denna kults missbruk erinrade Augustinus, att hufvudsaken i densamma var efterföljandet af helgonens vandel. Presbytern Vigilantius i Barcelona uppträdde i 5:te årh. mot helgondyrkan. Den försvarades af Hieronymus. Den ständigt växande hären af helgon indelades i sex klasser. Till det Gamla testamentet hörde två: patriarkernas och profeternas, till det Nya fyra: apostlarna, martyrerna, bekännarna och de heliga qvinnorna. I början tillsatte biskoparna inom sina stift nya helgon. Men 1170 förbehölls denna rätt åt den påfliga stolen allena. Helgonkulten består dels i firandet af helgonets minnesdag, dels i knäböjande och bön inför dess bild eller dess reliker. Medeltidens teologer satte den i system, men skilde mellan egentligt tillbedjande (latria), som blott tillkommer Gud och Kristus, och tjenst (dulia), som egnas helgonen. Skyddshelgon antogos för särskilda land, städer, kyrkor m. m. Sålunda voro t. ex. Petrus och Paulus Roms skyddshelgon, Jakob Spaniens, Andreas Greklands, Fokas sjömännens, Lukas målarnas, Johannes evangelisten och S:t Augustinus teologernas, Ivo juristernas o. s. v. -- Inom den svenska kyrkan ärades från början alla den allmänna kyrkans helgon. Men jämte dessa fick hon äfven åtskilliga nationalhelgon. Dit höra i första rummet de missionärer, hvilka först förkunnade kristendomen i Sverige: Ansgar, Rimbert, Sigfrid, David, Botvid m. fl. Mest firad bland dessa nationalhelgon var dock konung Erik den helige, ehuru han aldrig blef af påfven kanoniserad. Näst honom kommer den heliga Birgitta, det enda svenska helgon, som kanoniserats. -- Den romersk-katolska