Heliografi (af Grek. helios, sol, och grafein, skrifva) kallas konsten att medelst ljusets tillhjelp åstadkomma en bild, som låter mångfaldiga sig i tryckpress, och är sålunda en gemensam benämning på alla fotografiska tryckmetoder, såsom ljustryck, heliogravyr, fotolitografi o. s. v. Redan 1826 förfärdigade Nicéphore Niepce dylika tryckbara bilder. För detta ändamål öfverdrog han metallplåtar med en lösning af asfalt i lavendelolja och exponerade dessa under flere timmar i kameran. De ställen af öfverdraget, som träffats af ljuset, blefvo dervid olösliga och qvarstodo oförändrade vid plåtens följande behandling med ett lösningsämne för asfalt. Derigenom uppstod således en bild. Genom att etsa densamma med syror erhöll Niepce en kliché, i hvilken teckningen var fördjupad, och som följaktligen kunde aftryckas i koppartryckspress. -- Sedan det sura kromsyrade kalits ljuskänslighet blifvit upptäckt och detta salt börjat användas för framställandet af heliografier, har konsten gjort oerhörda framsteg (se Fotografi). Numera åstadkommas på fotografisk väg klichéer för koppartryckspress (heliogravyr), för stentrycksprcss (fotolitografi, ljustryck, fotozinkografi) samt för boktryckspress (fototypi). A. D. Heliogravyr (af Grek. helios, sol, och Fr. gravure, af grever, E. graben; se Gravera). Se Fotografi, sp. 124. Heliokromi (af Grek. helios, sol, och chroma, färg), konsten att framställa ljusbilder i naturliga färger. Fransmännen Bequerel, Niepce, de St. Victor och Poitevin hafva för åstadkommandet af dylika bilder anställt flere försök, i hvilka klorsilfret spelat hufvudrollen. Dock har man hittills ej lyckats fixera dessa heliokromier. och konsten är derför ej praktiskt användbar. -- Fotografen Albert i München, ljustryckets uppfinnare, har i nyare tider framställt s. k. heliokromiska ljustryck. För detta ändamål förfärdigar han af samma föremål tre stycken negativa afbildningar. I en af dessa hafva alla färger utom den blå varit verksamma. Denna bild tjenar till att framställa en ljustrycksplåt, hvilken vid tryckningen invalsas med blå färg. I den andra bilden hafva alla färger verkat utom den gula, i den tredje alla utom den röda. Den andra lemnar en plåt för gul färg, den tredje en för röd. Alla plåtarna aftryckas på samma papper och alstra derigenom en bild, i hvilken färgerna äro ganska naturtroget återgifna. De olika negativerna åstadkommas genom färgade glas framför kamerans objektiv. A. D. Heliolithes (af Grek. helios, sol, och lithos, sten), paleont., fossilt korallslägte, hufvudsakligen förekommande i det öfversiluriska systemet. Polypariet består af celler, som ej äro i omedelbar beröring med hvarandra; mellanrummen mellan cellerna upptagas af en rörformig massa (coenenchym). Cellerna äro försedda med svagt framträdande radierande lister (septa) och horisontala bottnar (tabulae), hvilka ock finnas hos coenenchymets rör. Flere arter af slägtet äro funna på Gotland. Angående dess systematiska ställning se Halysites. B. L-n. Heliometer (af Grek. helios, sol, och metron, mått), fys. Se Mikrometer. Heliopolis (Grek,; "Solstaden"). 1. Fordom stad i Syrien. Se Baalbek. -- 2. Fordom stad i Nedre Egypten. 10 km. n. ö. om det nuv. Kairo, vid byn Matarije. "Der var det förnämsta sätet för solguden Ra's l. Tums dyrkan, och dit kom fogeln Fenix, solens själ, vid hvar Fenix-periods slut från österns land för att låta bränna sig och å nyo uppstå föryngrad ur askan". Af det en gång praktfulla soltemplet, hvars sfinxalléer och obelisker Strabon såg, återstår blott en 23 m. hög obelisk, på hvilken är inristadt namnet Usertesen I (den andre konungen af 12:te dynastien). Med templet var förenad en läroanstalt, der många ryktbara grekiska filosofer, bl. a. Platon, inhemtade kunskap. "Det var i H., som Moses fick sin lärda bildning och invigdes i den egyptiska visdomen". Staden omnämnes flerstädes i bibeln under namnet On. På hieroglyfspråk hette den Pe-Ra ("solens hus"). Vid H. vann turkiske sultanen Selim I en seger öfver mamlukerna (1519), och der stod d. 20 Mars 1800 ett slag, hvari 10,000 fransmän, under Kléber, besegrade turkarnas 60,000 man starka, af storvesiren anförda här. Helios, Grek. mytol., solguden, till sitt väsende beslägtad med Foibos Apollon, men ej sammanfallande med honom. Enligt Hesiodos är han en son af titanen Hyperion och Theia, hos senare skalder kallas han äfven sjelf ofta Hyperion, Titan eller Fäeton. Från "oceanens bukt" i den fjärran östern eller från sitt der belägna palats åker han hvarje dag på sin af fyra snöhvita eldfrustande hästar dragna vagn öfver himlahvalfvet, spridande värme och ljus öfver jorden, till dess han om aftonen försvinner i det vestliga mörkret vid oceanens motsatta strand. Enligt några skalder färdas han under natten tillbaka på ett gyllene skepp kring den norra halfvan af jordkretsen. På ön Thrinakia egde han, enligt Homeros, sju hjordar af hornboskap och lika många fårhjordar, hvar och en innehållande femtio kreatur, hvilket antal hvarken ökas eller minskas. Redan, Aristoteles anmärkte, att med de sju gånger femtio djuren menas det forngrekiska årets dagar. Såsom solens och dagens Gud är H. tillika den allseende, för hvilkens öga intet kan döljas, och derför åberopas han ofta i eder och bedyranden. Hans dyrkan var vida spridd, men i synnerhet hemmastadd på Rhodos, der en kolossal bild af H. ("kolossen på Rhodos") var uppställd i närheten af hamnen, och der man årligen åt honom offrade ett fyrspann, som störtades i hafvet. Af den bildande konsten framställdes han snarlik Apollon, men vanligen körande sitt fyrspann och med strålkrona kring hufvudet. A. M. A. Helioskop (af Grek. helios, sol, och skopein, se), fys., apparat för iakttagande af solen. Såsom sådan apparat kan användas antingen en tub med linser af färgadt glas eller ock endast färgade eller sotade glasskifvor. En objektiv bild af solen erhålles, om man utdrager en astronomisk tub något längre än som erfordras för att betrakta oändligt långt aflägsna föremål,