inriktar tuben med objektivet mot solen och uppfångar den af okularet alstrade förstorade solbilden på en skärm i mörkt rum. L. A. F. Heliostat (af Grek. helios, och statos, ställd), fys., "solställ". Vid en mängd optiska undersökningar är det af synnerlig vigt att hafva till sitt förfogande ett kraftigt ljus, och solljuset erbjuder i detta afseende stora fördelar. Men till följd af solens dagliga rörelse kommer strålarnas riktning att oupphörligt förändras, hvilket i en mängd fall, synnerligast vid långvarigare försök, vållar olägenheter. För att förekomma detta nyttjas heliostaten. Enklast vinnes ändamålet genom en för handen rörlig spegel; men som detta sätt är besvärligt och kräfver en medhjelpare, som verkställer vridningen af spegeln, så föredrager man att låta spegeln vridas af ett urverk, så att den alltid i önskad riktning återkastar solstrålarna. Dervidlag kan man antingen låta sig nöja med en apparat, som återkastar strålarna i blott en enda oföränderlig riktning i rymden, eller använda en fullkomligare apparat, som återkastar strålarna i en och samma riktning relativt till föremålen på jordytan. En heliostat af det förra slaget konstruerades af Fahrenheit och har till ändamål att i verldsaxelns riktning återkasta det infallande ljuset. Den reflekterade strålen förblifver således alltid parallel med sig sjelf, för hvilket ändamål endast fordras, att spegeln på 24 timmar af urverk vrides omkring verldsaxeln, så att den följer solens dagliga rörelse, samt att spegelns normal halfverar vinkeln mellan verldsaxeln och solens strålar. För att erhålla en stråle af annan riktning än

verldsaxelns måste man låta den af den rörliga spegeln återkastade strålen undergå en ny reflexion; men derigenom försvagas ljuset, och man föredrager derför ofta att använda ett visserligen något mera inveckladt, men mera fulländadt instrument, som efter en enda reflexion gifver en stråle af oförändrad riktning. Sådana instrument äro konstruerade af Foucault och af Silbermann. Vidstående figur föreställer Silbermanns heliostat. Den hvilar på ett plan, rörligt kring en lodrät axel. Medelst en graderad båge och en klämskruf gifver man det i H inneslutna urverkets axel den rätta lutningen, som beror af ortens geografiska latitud, och man kan inställa samma axel i meridianen. B B är en som urtafla delad cirkel, C P S en båge, hvars medelpunkt, O, ligger i spegelns midtpunkt. I samma plan som bågen är en nål, C, och om denna ställes in på sann soltid, går bågens plan genom solens medelpunkt. Bågen C P S går genom en dosa, D, i hvilken den kan fastklämmas; bågen är graderad från C, och om C D göres lika med komplementet till solens deklination, så kommer linien S O C alltid att vara riktad mot solen. Spegeln föres af en ledad parallellogram, apef. Diagonalen pf är vinkelrät mot planet mm; sidan pa är, enligt konstruktionen, parallel med O C, d. v. s. med de infallande strålarna, och de reflekterade strålarna O R äro då parallella med parallellogrammens andra sida, pe. Medelst en annan båge, rr', som glider genom en ränna och fastskrufvas med A, kan man förändra de återkastade strålarnas riktning, per, och för att kunna ställa in dem i hvarje azimut föres bågen rr' af en ihålig axel, A F, som rör sig fritt omkring urverkets axel, hvilken senare axel förer visaren och bågen C P S. Röret A F fästes med skrufven E. För att underlätta inställningen är instrumentet försedt med en visare-inrättning. Om en solstråle faller in genom hålet vid s och träffar den lilla skärmen P, så är ock C O riktad mot solen, hvilket är ett af grundvilkoren för inställningen. L. A. F. Heiioterapi (af Grek. helios, sol, och therapéia, vård), med., användande af solens ljus och värme såsom en särskild läkemetod, vanligen i form af solbad (se d. o.). Heliotermometer (af Grek. helios, sol, therme, värme, och metron, mått), fys., instrument att mäta värmestrålningen från solen. Det har flere olika former. Enklast torde vara tvänne termometrar, den ena med bar, beskuggad kula, sålunda angifvande endast lufttemperaturen, den andra med sotad kula, utsatt för solstrålarna. Rörande andra apparater att bestämma solvärmets intensitet se aktinometer. L. A. F. Heliotrop (af Grek. helios, sol, och trepein, vända). 1. Fys., ett af Gauss uppfunnet instrument, hvarmed solstrålarna återkastas i bestämd riktning. Det nyttjas för att gifva signaler till aflägse belägna punkter. Dess hufvudbeståndsdelar äro en kikare, som riktas in mot det ställe, till hvilket solstrålarna skola återkastas, samt tvänne mot hvarandra vinkelräta speglar. Om dessa senare, som, utan att förändra sin inbördes ställning, kunna vridas i förhållande till kikaren, riktas in så, att man i