han åter i Ural. 1865--70 studerade han brunkolsformationen i guv. Cherson och Kijev. 1871 de diluviala bildningarna i Finland; 1872 undersökte han stenkolslagren i Polen, Schlesien och mellersta Ryssland, 1873--74 brunkolsformationerna vid Grodno och i Kurland. 1835 hade H. inträdt i bergsingeniörkåren och styrde 1865--73 såsom direktör de ryska bergsinstituten. Sina vetenskapliga forskningar har han offentliggjort förnämligast i Petersburg-akademiens skrifter, i den ryska tidskriften för bergsväsendet samt i "Beiträge zur kenntniss des russischen reiches und der angrenzenden länder Asiens", hvilka han utgaf tillsammans med v. Baer. 1866 offentliggjorde han en geologisk karta öfver Ryssland. Helmfelt, Simon Grundel, friherre, fältmarskalk, föddes d. 25 Sept. 1617 i Stockholm, der fadern, J. Grundel, var borgmästare. Han åtföljde 1634--35 riksrådet J. Skytte såsom paeg på en beskickning till England, tjenstgjorde någon tid hos den svenske residenten i Haag, Spiring (Silfvercrona), såsom kanslist och studerade 1640--41 fortifikationsvetenskap i Utrecht. Efter att en kort tid hafva vistats i hemmet följde han 1641 den nyutnämnde öfverbefälhafvarcn Lennart Torstensson till Tyskland, anställdes vid fortifikationen, deltog i arbetet vid belägringen af flere fästningar, såsom Glogau, Oppeln, Olmütz Neustadt, Brieg, och utmärkte sig i slaget vid Breitenfeld (d. 23 Okt. 1642) samt erhöll för sin skicklighet och sitt hjeltemod befäl öfver ett kompani af Torstenssons lifregemente. 1643 befordrades han till major vid artilleriet, medföljde Torstensson på tåget till Danmark och bidrog väsentligen till eröfringen af Kristianspriis (Dec. 1643), hvarför han ock blef utnämnd till generaladjutant hos Torstensson. Efter slaget vid Jankowitz (d. 24 Febr. 1645) utnämndes han till öfverstelöjtnant vid ofvannämnda lifregemente, vanligen kalladt "det gamla blå", och blef 1646 generalkvartermästare vid svenska armén i Tyskland samt öfverste för ett dragonregemente. Ehuru svårt sårad af en muskötkula utanför Rain am Lech (Sept. 1646), deltog han i belägringen af Augsburg (hösten s. å.) och bidrog betydligt till eröfringen af Schweinfurt (April 1647). För att bättre kunna sköta sin helsa förordnades H. 1647 till kommendant i Leipzig och förflyttades senare s. å. till öfverkommendant i Stade och öfriga bremiska fästningar. 1649 utnämndes han till öfverste för allt Sveriges in- och utländska artilleri, 1653 till krigsråd och 1655 till generalmajor vid infanteriet. Vid polska krigets utbrott (1655) fick han befallning att med artilleriet från Stettin inrycka i Polen, men sändes 1656 såsom guvernör till Riga och försvarade staden mot tsar Alexej, som i spetsen för 90,000 ryssar förgäfves belägrade staden d. 21 Aug.--6 Okt. 1656, hvarvid han förlorade 14,000 man. 1658 blef H. generallöjtnant, 1659 generalguvernör öfver Ingermanland och Keksholms län. 1664 rikstygmästare, 1668 fältmarskalk och generalguvernör öfver Narva och Ingermanland samt 1673 riksråd. Vid utbrottet af 1675 års tyska krig utsågs han att närmast K. G. Wrangel föra befälet öfver svenska armén i Tyskland, men undanbad sig uppdraget; han erhöll i stället 1676 högsta befälet i Skåne och förde det i slagen vid Halmstad och Lund (s. å.). I slaget vid Landskrona (d. 14 Juli 1677) ledde H. venstra flygeln, som af fienden blef kringränd, och stupade genast i slagets början. H. hade 1646 blifvit adlad, med namnet Hjelmfelt (men ej introd.), och 1674 erhållit friherrlig värdighet (han kallade sig då Grundel-Helmfelt). Hans hastiga lycka utmanade afunden; såsom sjelf uppkomling motsatte han sig kraftfullt den högre adelns på börden grundade anspråk att erhålla ämbeten på förtjenstens bekostnad. Såsom krigare ådagalade han mycken mensklighet. För studerande vid Upsala universitet testamenterade H. en stipendiefond, af hvilken f. n. utgå 4 stip. à 225 kr. och 5 à 150 kr. A. B. B. Helmholtz, Hermann Ludvig Ferdinand, tysk fysiolog och fysiker, f. i Potsdam d. 31 Aug. 1821, studerade medicin vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin samt blef 1842 assistent vid Charitén derst., 1843 militärläkare i Potsdam, 1848 assistent vid anatomiska museum i Berlin, 1849 e. o. och 1852 ord. professor i fysiologi i Königsberg, 1855 i Bonn, 1858 i Heidelberg och 1871 professor i fysik i Berlin. Få naturforskare besitta en så omfattande kunskap och en så djupt trängande blick som H. Redan i hans tidigaste skrifter röjes hans underbara förmåga att genomskåda tingen och att ur nya synpunkter belysa naturföreteelserna. Knappt 27 år gammal utgaf han sin banbrytande afhandling Ueber die erhaltung der kraft (1848), i hvilken han utan kännedom om de arbeten om kraftförvandling, som under de närmast föregående åren utgifvits af J. R. Mayer, Joule och Colding, fullständigt originelt på analytisk väg utvecklar och framlägger hela läran om kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. Med lika epokgörande arbeten uppträdde H. ungefär samtidigt inom fysiologien. Han var den förste, som genom fullt exakta försök ådagalade, att muskeln vid sin sammandragning utvecklar värme (1848), samt uppvisade, att den hastighet, hvarmed en retning fortledes längs nerverna, kan noggrant bestämmas, och att den för grodnerverna icke utgör mera än 26--30 m. i sekunden (1850). Knappast något enda ämne har H. behandlat utan att inom detsamma göra upptäckter af snart sagdt epokgörande art. En ovanlig tankeskärpa, en omfattande matematisk och fysikalisk bildning, en outtömlig förmåga att öfvervinna alla experimentala svårigheter känneteckna hans vetenskapliga forskningar. Sedan han slutfört sina storartade arbeten inom nerv- och muskelfysiologien, vände sig H. till ögats fysiologi och nedlade frukterna af sina forskningar i Handbuch der physiologischen optik (1859--66). Bland den mängd upptäckter H. gjorde inom detta område äro följande de vigtigaste: en metod för direkt undersökning af ögonbottnen (ögonspegeln, 1851), hvarigenom ett dittills ej anadt fält öppnades såväl för fysiologien som särskildt för läran om ögats sjukdomar; de