första noggranna mätningar öfver radierna för ögats brytande medier, genom den af honom konstruerade oftalmometern; ett exakt uppvisande af huru det tillgår vid ögats ackommodation. I teorien för färgförnimmelserna bragte han klarhet genom utbildningen af Youngs redan nästan förgätna hypotes öfver orsakerna till färgförnimmelserna (se Young-Helmholtz'ska teorien). Slutligen har H. åt psykologien gjort ytterst värdefulla tjenster genom undersökningar öfver synförnimmelsernas förläggande i rummet. Lika vigtiga äro de undersökningar H. gjort om hörselförnimmelserna (Dte lehre von den tonempfindungen, 1862; 3:dje uppl. 1872), ty han har fullständigt utredt den vigtiga frågan om klangfärg och hvad dermed sammanhänger, i det han klarare än andra uppvisat, att hvarje ton, som vi förnimma, egentligen utgör en af flere öfvertoner sammansatt klang (endast stämgaffeltonen saknar öfvertoner). Utgående från detta grundväsentliga sakförhållande, har H. vidare på ett ytterst genialiskt sätt uppbyggt en fysikalisk teori för den musikaliska harmonien, hvilken teoris grundprincip är att tvänne toner äro harmoniska, om sväfningar icke förekomma mellan deras öfvertoner; i motsatt fall äro tonerna alltmer och mer disharmoniska. Sina rön om öfvertonerna använde H. vidare för en teori for vokalljuden, enligt hvilken hvarje vokal vore kännetecknad genom vissa bestämda, för honom konstanta öfvertoner. Genom analys af vokalljud bestämde H. dessa öfvertoner och sökte derjämte att genom syntes bekräfta denna åsigt. Ehuru H:s teori för vokalljuden icke vunnit så allmänt bifall, som hans teori för harmonien, är det dock visst, att hon innehåller fröet till en fullständig sådan teori. H. har, på fysikens område, högst väsentligt bidragit till utredningen af den af W. Weber uppställda grundlagen om elektriska delars vexelverkan, enligt hvilken denna beror icke blott på deras afstånd, utan ock af deras ömsesidiga hastighet och acceleration. Äfven såsom populär skriftställare har H. vunnit lagrar genom sina i ordets bästa mening allmänfattliga afhandlingar öfver särskilda naturvetenskapliga ämnen (Populäre vorträge, 1865--71). Dessutom har han i offentliga föredrag under de senaste åren på ett öfverlägset sätt behandlat djupgående filosofiska spörsmål, såsom i Die thatsachen in der wahrnehmung (1878). H:s smärre vetenskapliga afhandlingar utgifvas f. n. (1882) under titeln Wissenschaftliche abhandlungen (I bd. 1881, innehållande matematiska och fysikaliska undersökningar). R. T-dt. Helminthica. Se Anthelmintiska medel. Helminthologi (af Grek. helmins, mask, och logos, lära), med., läran om inelfsmaskarnas naturalhistoria, omfattar de båda ordningarna Nemathelminthes, trindmaskar, och Platyelminthes, plattmaskar. Se vidare Nematodes, Bandmaskar och Trematoda. O. T. S. Helmold, tysk krönikeskrifvare, lefde på 1100-talet och var prest i Bosau vid Plön. Han skref på uppmaning af Lybecksbiskopen Gerold (d. 1163) en Chronica slavorum (senast utg. af Lappenberg i Pertz' "Monumenta Germaniae historica"), i hvilken han skildrar slavernas historia till 1170. Den är af mycket stort värde för den historiska forskningen. Helmond, stad i nederländska prov. Nord-Brabant, vid Aa. Omkr. 7,400 innev. Bomullsväfverier, jerngjuterier. Helmstedt (Helmstädt), stad i Braunschweig. 37 km. ö. om staden Braunschweig. 8,684 innev. (1880). Förnämsta byggnaden är Juleum, som uppfördes för det 1574 grundade, 1809 upphäfda universitetet, och som nu förvarar det gamla universitetsbiblioteket (40,000 bd). Straxt invid staden ligger det lutherska jungfrustiftet Marienberg (fordom nunnekloster). Helnäs, halfö på södra kusten af Fyen (Danmark), märklig genom en der funnen mycket gammal runsten, som visar, att godevärdigheten, hvilken eljest omtalas endast på Island, funnits äfven i Danmark. C. R. Héloïse [elåis], Abailards älskade. J. J. Rousseau utgaf en berömd roman under titeln "La nouvelle Héloïse" (1759). Heloter (Grek. Heilotes l. Heilotai), Grek. hist., den ofria, tjenande befolkningen i det forna Lakonien. Heloterna kunde icke såsom vanliga slafvar köpas eller säljas, och endast staten egde rätt att frigifva dem. De äro närmast att beteckna såsom trälar eller lifegne, oupplösligt fästa vid jordegendomen, hvilken de på sätt och vis brukade för egen räkning mot erläggande af ett en gång för alla bestämdt arrende till de spartiatiske jordegarna. De kunde dock äfven användas till andra förrättningar såväl hemma som i krig, der de ofta tjenade såsom vapendragare eller såsom lätt beväpnade och, under senare tider, såsom roddare på flottan. Den hårda behandling, för hvilken heloterna voro utsatta, framkallade gång efter annan upprorsförsök, mot hvilka staten ständigt måste vara på sin vakt. Härtill tjenade i främsta rummet den s. k. krypteian (se d. o.), ett slags, särskildt mot heloterna riktad, säkerhetspolis, till hvilken de unge vapenföre spartiaterna användes. Heloternas ställning kan troligen härledas från den doriska eröfringen, då den jordbrukande befolkningen på landsbygden, som minst var i stånd att göra motstånd eller betinga sig förmånligare vilkor, enligt krigets rätt gjordes till trälar. I mer än ett afseende betänklig är den vanliga och redan hos forntida författare förekommande härledningen af ordet H. från Helos, namnet på en kuststad i södra Lakonien. A. M. A. Helps, Sir Arthur, engelsk författare, f. 1813, d. 1875, var först privatsekreterare hos skattkammarekansleren lord Monteagle och derefter åt statssekreteraren för Irland lord Morpeth samt blef 1859 sekreterare i "privy council". 1872 fick han baronet-titel. Bland hans många arbeten märkas: Essays, written in the intervals of business (1841; senaste uppl. 1870), Companions of my solitude (1850; 7:de uppl. 1869), Friends in council (1854; ny följd 1857; slut 1869), The spanish conquest in America (1855--61), Brevia: short essays and aphorisms (1870; 2:dra uppl. 1871), The life of Hernando Cortes