inträde vid högskolan. Såsom naturvetenskapernas grundläggare derstädes utöfvade läkaren Tillandz och fysikern P. Hahn en minnesvärd verksamhet. Inom de juridiska och historiska vetenskaperna egde Abo universitet redan vid sin stiftelse sådana män som J. Stiernhöök och M. Wexionius(-Gyldenstolpe). Filologien betraktades långa tider såsom en tjenarinna åt teologien; först genom Gezelius d. ä., Fahlander-Tigerstedt, Ch. Alander och T. Rudén fick dess studium en friskare fläkt. Under "stora ofreden" flydde, med öfverhetens tillstånd, universitetets lärare och tjenstemän 1713 till Sverige. 1722 öppnades universitetet å nyo. I mångt och mycket märktes då en ny riktning inom detsamma. De filosofiska studierna vände sig öppet till det cartesianska systemet (J. Haartman), som dock inom kort fick vika för det wolfska (Welin, Mesterton), hvilket var rådande ända till århundradets slut och emot de kantiska idéerna hårdnackadt försvarades af Porthan och M. Calonius. Teologien hade stelnat och fortfor att hålla fast vid ett hufvudsakligen asketiskt syftemål, hvarvid såsom literär angelägenhet förnämligast bedrefs biblisk exegetik. Inom de filologiska vetenskaperna åstadkommo H. Hassel, Juslenius m. fl. ett nytt, friskt lif. Bäst kännetecknas tidehvarfvets anda af den fart, hvarmed exakta naturvetenskapliga och historiska forskningar började bedrifvas. Scarin, Mennander och Bilmark inlade stora förtjenster om Finlands historia och topografi; J. Brovallius, Jakob Gadolin, Kalm, P. A. Gadd m. fl. förvärfvade sig såsom naturforskare aktade namn långt utom fäderneslandets gränser. Inom medicinen märkas de framstående lärarna Spöring och Lecke. Under slutet af 1700-talet nådde det vetenskapliga och literära lifvet vid Åbo universitet sin höjd. Porthan gjorde genom djupgående forskningar det finska folket bekant med dess egen utveckling och dess odlings gamla inhemska grund. Omedelbart trädde i hans fotspår J. Tengström, F. M. Franzén och Calonius, medan naturforskningen och matematiken i Johan Gadolin, Lexell och Hällström erhöllo synnerligen framstående bearbetare. Juridiken representerades på ett lysande sätt af Calonius, och äfven inom de medicinska vetenskaperna egde högskolan att uppvisa nitiska och framgångsrika lärare. Kom så 1808 års krig och skilsmässan från Sverige. De nya förhållandena tycktes i början och icke utan orsak verka nedstämmande på sinnena, men snart väcktes själens spänstighet åter till lif, och med ny kraft börjades på nytt det vetenskapliga arbetet. Genom 1811 års stat hade antalet professurer ökats till 20 och adjunkturerna till 19. Till de från den föregående tiden qvarstående kommo nya krafter med historikerna W. G. Lagus och J. J. Tengström, läkaren I. Hwasser. kemisten P. A. von Bonsdorff m. fl. Akademien syntes sålunda åter gå en lycklig framtid till möte, då den 4--5 Sept. 1827 Åbo stad helt och hållet nedbrann. Genom en förordning af d. 21 Okt. s. å. flyttades universitetet till Helsingfors, hvarjämte dess officiella titel ändrades till "Kejserliga Alexanders-universitetet". Dess stat upptog då 21 professurer och 16 adjunkturer. -- Genom, branden hade universitetets lifskraft icke gått förlorad; tvärtom företedde sig efter flyttningen till Helsingfors det andliga lifvet derstädes i allt friskare gestaltning. J. L. Runebergs och E. Lönnrots första skrifter sågo samtidigt dermed dagen och gåfvo med ens den kraftigaste impuls till hängifvet, oförtröttadt arbete i den fosterländska odlingens tjenst. Uti G. Rein fick fosterlandets historia en ny och lycklig bearbetare; filosofen J. V. Snellman lät snart sin väldiga stämma ljuda, uppmanande till ihärdigt arbete på nationel grund; M. A. Castrén grundade den jämförande finska språkforskningen; i Wallin fick högskolan en orientalist af första rang; astronomen F. V. A. Argelander, fysikern Nervander, zoologen Nordmann och anatomen E. J. Bonsdorff förde hvar på sitt håll den finska naturforskningens talan med ära. Dock hade universitetet att strida mot många yttre svårigheter, vållade genom inskränkthet och småsinne hos de styrande. Derigenom förlorade det den utmärkte rättshistorikern J. J. Nordström, som helt och hållet öfvergaf Finland. De nya statuten af 1852 indrogo bl. a. adjunkturerna och inskränkte sålunda öfver höfvan de äfven dessutom små utsigterna för dem, som ville egna sig åt vetenskapligt arbete. Det ljusnade dock, sedan Alexander II uppstigit på tronen. Universitetet hade aldrig förlorat sin spänstighet äfven under de svåraste tiderna. Från universitetet gjordes af F. L. Schauman det första offentliga yrkandet på ständernas sammankallande. Från denna tid företer universitetet en bild af ett oupphörligt framåtskridande. Nya lärostolar hafva instiftats, universitetets institutioner hafva på mångfaldigt sätt utvidgats, docenternas ställning har väsentligen förbättrats, och genom allt detta har äfven det vetenskapliga lifvet börjat pulsera allt friskare. Väl har den språkstrid, som under flere år egt rum i Finland, mycket förbittrat stämningen vid universitetet, väl hafva genom denna strid äfven de rent vetenskapliga intressena lidit afbräck och partihänsynen då och då öfvervunnit den vetenskapliga, men i alla fall har universitetet under de tre senaste årtiondena gjort mycket stora framsteg. Bland de män, som under den senaste perioden verkat vid universitetet, men numera äro döde, må nämnas: skalden och vältalaren F. Cygnaeus, historikern M. Akiander, exegeterna G. Geitlin och Ingman, kirurgen J. Estlander, juristen Rosenborg, språkforskarne E. J. V. af Brunér och Kellgren. Jfr A. J. Lagus "Oratio panegyrica 17 Juli 1811"; J. J. Tengström "Chronologiska förteckningar och anteckningar öfver det finska universitetets forna prokanslerer samt fakulternas medlemmar" (1836); R. A. Renvall, "Biografiska anteckningar öfver det finska universitetets lärare" (1869). R. T-dt. Helsingius, Daniel, skriftställare, född i Finland 1717, blef student i Åbo 1732 och i Upsala 1734, der han aflade filos. kandidatexamen. Han befordrades sedermera till notarie i k. borgrätten i Stockholm samt slutligen till assessor i antiqvitetsarkivet, med k. bibliotekaries