titel. Det var emellertid på ett annat område än tjenstemannabanan, som H. förvärfvade sitt en gång ganska kända och fruktade namn, nämligen på den politiska pamflettens, sådan denna i yppig frodighet utvecklade sig under Sveriges första tryckfrihetsperiod. H. var "mössa" och utgaf under åren 1766--72 en mängd små satiriska och polemiska häften, hvilkas pikanta titlar och lika pikanta innehåll gåfvo en motståndare anledning att gifva H. vedernamnet "den svenske Thersites". Bland de på sin tid mest kända af dessa flygskrifter må nämnas: Öfversättaren af en svensk mans tankar hälsar Aristarchus (Gjörwell) med en lärd kyss (1769), Triumviratet på Momi parnass (s. å.) och Ärestod öfver ett växande cadaver (1771). Dessutom var H. flitig medarbetare i det af assessor Pfeiffer utgifna "Dagligt Allehanda" (1771--74). Hans stilistiska förmåga och dräpande qvickhet i flertalet af dessa skrifter äro omisskänneliga. H. var äfven på sin tid mycket berömd som författare af latinska "stenstilar", en då omtyckt vitterhetsart. Han afled i Stockholm d. 12 Aug. 1774. -rn. Helsingland, norrländskt landskap, är beläget mellan 60° 59' och 62° 20' n. br. samt 3° 36' och 0° 35' v. om Stockholms observatorium (18° 3' 30" ö. om Greenwich) och gränsar i n. till Medelpad, i v. till Herjedalen och Dalarna, i s. till Gestrikland och i ö. till Bottniska viken. Arealen utgör 14,768 qvkm., deraf 13,801 qvkm. fastland och öar samt 967 qvkm. vatten. Största längden, i nästan n.--s., är 155 km. och största bredden 166 km. De största sjöarna äro Dellen, 126,3 qvkm., och Bergviken, 41,5 qvkm. Sistnämnda sjö genomflytes af landskapets största elf, Ljusnan, som i sitt nedre lopp till en längd af omkring 195 km. genomgår landskapet och derunder upptager såsom biflod Voxnan, den största näst Ljusnan. Dellen, som ock kallas Dellarna, d. v. s. Norra och Södra Dellen, genomflytes af det tredje vattendraget, i ordningen, Dellån. I öfrigt finnas flere små och stora vattendrag och sjöar. Från hafskanten, som blott på få ställen har någon egentlig skärgård, sträcker sig ett tämligen fruktbart kustband, af omkr. 10 km. bredd, mot det inre höglandet, som med undantag af de genomstrykande floddalarna är ganska ofruktbart, ty skogsväxten är svag och ljungen frodig, och mossar och myrar duga föga till någon odling. I det lägre landet, som ock är besväradt af sandåsar och grusfält, är dock jordmånen genom lera och andra för växtligheten gynnsamma aflagringar mycket bättre. I den vestliga delen resa sig bergen till 560 m. öfver hafvet. Bergen äro fattiga på malm, och de fyndigheter, som förut tidtals bearbetats, synas nu vara alldeles öfvergifna; kalksten är mycket sällsynt. Klimatet är i kustbygden ganska blidt, i medeltal för året omkr. + 5° C., hvilket gradtal betydligt aftager mot vester, der höjdsträckningarnas bistra kyla vintertiden väger tyngre än dalarnas ovanligt starka värme sommartiden. I det inre af landet kan man skåda den för Norrland egendomligt snabba vexlingen mellan vinter och sommar, då den mark som höljes af 1 m. djup snö kan inom 14 dagar vara grön och bära löfvade träd. Af landets areal uppgifvas blott 13,3 proc. vara sterila, och det öfriga användes med 4,5 proc. till åker och annan odlad jord, 2,7 proc. till naturlig äng samt 79,5 proc. till skogbärande mark. Den för detta landskap förr utmärkande linodlingen är numera i starkt aftagande, synnerligast i norra och vestra delarna. I geologiskt afseende är H. ännu icke fullständigt kändt och synes för öfrigt visa föga af intresse. Berggrunden utgöres af urformationens gneis och granit, ofta tämligen oredigt blandade. Tydlig gneis är rådande inom hela kustlandet norr om Söderhamn äfvensom kring Los och söder om Los; tydlig granit har iakttagits omkring Ljusneelf, så långt åt öster som till Kårböle, bildande fortsättningen af ett inom Herjedalen utbredt granitparti. De lösa jordarterna, krossgrus, rullstensgrus, sand och torfbildningar, ega en vidsträckt utbredning. Leraflagringar torde icke häller saknas inom det lägre kustlandet samt längs floddalarna. Bland malmfyndigheter må nämnas koboltgrufvorna vid Los. I administrativt hänseende hör H. till Gefleborgs län och bildar 3 fögderier (Södra H:s, Norra H:s och Vestra H:s fögderi) med 23 länsmansdistrikt; i judicielt afseende bildar det 3 domsagor, indelade i 8 tingslag (Vestra, Östra, Enångers, Bergsjö, Delsbo, Forsa, Ljusdals samt Arbrå och Jerfsö tingslag). I ecklesiastiskt hänseende hör H. till Upsala ärkestift och omfattar 4 kontrakt, H:s östra, H:s vestra nedre, H:s vestra öfre samt H:s norra kontrakt, fördelade i 29 pastorat. Inom landskapet ligga två städer: Söderhamn och Hudiksvall. H. uppsätter 900 nummer af Helsinge regemente. Landskapets vapen är en bock i svart fält. Jämte jordbruket, som är befolkningens hufvudnäring, har den lifliga trävarurörelsen ökat välmågan och mycket bidragit till inflyttningar från andra orter, hvadan folkmängden starkt tillväxt. Innvånarnas antal uppgick vid 1880 års slut till 112,382 personer och hade på de sista tio åren ökats med 21,6 proc., hvilket procent tal motsvaras i hela riket af blott 9,5. Folklynnet är sträft, och en stark sjelfständighetskänsla kännetecknar helsingen. Grofva brott äro hos den bofasta befolkningen sällsynta. Lyxen är betydlig, om icke i mat, så i dryck och kläder. Att bränvin skulle täras mera i H. än annanstädes, torde icke vara skäligt att påstå, men förbrukningen af s. k. vin är mer än nyttig och försvarlig. Af officiella uppgifter att döma synes kaffe vara för detta landskaps befolkning begärligare än t. o. m. för de andre norrlaridingarna, ty utan öfverdrift låter det visa sig, att med låg beräkning kostar förtärandet af kaffe (med socker, grädde och tilllagning) detta landskap omkr. 3 mill. kr. årligen. De ifrån Delsbo m. fl. socknar välkända drägterna förekomma numera endast undantagsvis och försvinna snart alldeles. Genom landskapet går norra stambanan och inom detsamma finnas enskilda smärre jernvägar: Hudiksvalls