Helveg. 1. Hans Friedrich H., dansk prest och författare, född i Holstein 1816, blef student i Kiel 1833 och studerade teologi i Erlangen. Oaktadt sin tyska börd och bildning slöt han sig, troligen i synnerhet derför att han i religiöst hänseende var vunnen af Grundtvig, till den danska sidan i den schleswig-holsteinska striden. 1846 blef han föreståndare för folkhögskolan i Rödding, 1848 dansk fältprest och 1850, efter kriget, prest i Haderslev, men fördrefs derifrån 1864. Sedan 1868 är han prest i Kjöbelöv på Låland. Utom predikosamlingar har han utgifvit religionsfilosofiska skrifter, deribland Spådommene eller Gud i historien (1855), och författat en mängd tidskriftsuppsatser. -- 2. Ludvig Nikolaus H., den föregåendes broder, dansk prest och författare, född i Odense 1818, blef teol. kandidat i Köpenhamn 1840, filos. doktor 1855 och prest i Odense 1857. Liksom, brodern är H. en ifrig grundtvigian. I förening med C. J. Brandt har han utgifvit den förtjenstfulla historiska antologien Dansk psalmedigtning (1846--47). Af ännu större betydelse äro dock hans kyrkohistoriska arbeten, Den danske kirkes historie efter reformationen (1851--55; ny omarb. uppl. 1857--60) och Den danske kirkes historie til reformationen (1862--70). C. R. Helvete (Fornn. helviti, straff i dödsriket, jfr Hel) kallas enligt det gängse religiösa föreställningssättet den ort, der de gudlöse straffas efter döden. I folkens äldsta föreställningar om ett tillkommande lif ingick icke tanken om en vedergällning. I intellektuell och moraliskt afseende ansågs menniskans lif slutadt med döden. Efter denna var hon blott en skugga af sig sjelf, hennes fortsatta tilvaro blott ett skugglif, hennes medvetandes innehåll blott dunkla erinringar af det föregående lifvet på jorden. De känslor, som framkallades af föreställningen om döden, gåfvo i viss mån färg äfven åt föreställningen om ett lif efter döden. Likasom den döda kroppen gömdes i jorden, så tänkte man sig äfven själens hemvist i det tillkommande såsom underjordiskt. Grekernas hades (se Hades 1) framträder hos Homeros såsom ett dödsrike, utan någon bestämd åtskilnad mellan goda och onda menniskors öden. Hebreernas dödsrike (scheol) uppfattades ursprungligen såsom en stor underjordisk graf, med igenreglade portar, och dess innevånare såsom skuggor eller spöken (refaim). Det var ett förvaringsrum för alla. Skilnaderna derinom voro blott sociala l. nationella, ej moraliska. Ingen föreställning om vedergällning eller straff var förenad dermed. Ordet scheol i Gamla testamentet och det motsvarande hades i det Nya hafva i den gamla svenska bibelöfversättningen oriktigt blifvit återgifna med helvetet, och på några ställen, der detta alls icke velat passa in, med "grafven". Äfven de gamle nordboarnas dödsrike, den svartblå Hels boning, var ingen straffort, utan blott ett förvaringsrum för dem, hvilka dött "strådöden", i motsats till Valhall, hjeltarnas hemvist. Med tron på ett tillkommande lif förenades sedermera föreställningen om belöningar och straff. Straff var, enligt den gamla uppfattningen, i det närmaste liktydigt med hämd. Lika grymma som de straff, hvilka i lagens namn tillämpades af samhället, i barbariska tider voro, lika gräsliga voro föreställningarna om straffen i dödsriket. I den indiska gudasagan förekomma starkt färglagda skildringar af de gudlösas marter efter döden. Den persiska (Zend-)religionen antog för de gudlöses själar ett provisoriskt helvete till den närvarande verldens slut. Då skulle de uppstå och kastas i den allmänna verldsbranden. Men denna skulle för dem blifva en reningseld, ur hvilken de efter tre dygn skulle utgå förklarade. Någon evig fördömelse antog denna religion icke. Enligt den fornnordiska gudasagan skulle efter åsagudarnas fall och den närvarande verldens undergång (Ragnarök) de gode och de onde åtskiljas och de sistnämnde förvisas till "likstranden" (Nåstrand), der de, vadande i giftströmmar, skulle bo i en sal, hvars väggar och tak voro flätade af ormar, hvilka dröpo sitt etter öfver dem. Inom judendomen vann efter babyloniska fångenskapen föreställningen om olika afdelningar i "scheol" för goda och onda småningom insteg. I de senare profetiska skrifterna framträder i samband med föreställningen om de rättfärdiges uppståndelse en ny bild af de gudlöses tillstånd i det tillkommande lifvet. Det heter, att "deras mask skall icke dö, och deras eld skall icke slockna", samt att "de skola vara en styggelse för allt kött" (Es. 66: 24). Det talas om en tvåfaldig uppståndelse. Några skola "uppvakna till evigt lif", andra "till evig försmädelse och blygd" (Dan. 12: 2). De drag, med hvilka man tänkte sig de förkastades hemvist, voro lånade från den däld utanför Jerusalem, der afrättade förbrytares lik och sjelfdöda djurs kroppar brändes (Gebenhinnom). Sålunda uppstod föreställningen om de ogudaktiges slutliga straffort, gehenna (se d. o.). I Nya testamentet finnes först och främst föreställningen om hades (scheol) l. det underjordiska dödsriket för både onda och goda med en afdelning för de förra, "fängelset", och en för de senare, "paradiset" (1 Petr. 3: 19, 20; Luk. 23: 43). Hades betecknas såsom "jordens hjerta" (Matt. 12: 40), "jordens nedre rum" (Efes. 4: 9). Vidare förekommer der bilden af gehenna, som närmast motsvarar hvad som i den senare kyrkoläran kallas helvete. Det framställes alltid såsom tillkommande. Dit sändas de gudlöse efter den vid Kristi återkomst skeende domen. Deras tillstånd der betecknas med uttrycken "det yttersta mörkret" samt "gråt och tandagnisslan" (Matt. 8: 12; 22: 13; 24: 51; 25: 30; Luk. 13: 28). Dessutom talas om ett förvaringsrum för de fallna änglarna; det kallas abyssos d. v. s. det bottenlösa (Uppenb. 20: 1--3). De uppståndne saliges hemvist skulle blifva på den nya jorden (Uppenb. 21). Sedermera betraktades inom kyrkan himmelen såsom de saliges boning, såsom de osaliges åter det i jordens inre förlagda helvetet, gehenna, hvilket mer och mer utmålades med alla de fasor inbillningskraften kunde upptänka. Basilius den store (omkr. 500 e. Kr.), Augustinus, Gregorius den store m. fl. lärde, att de ogudaktige der plågades af en brännande, men ej lysande eld samt af giftiga och bitande