handlingar söka befordra. I sjelfva verket är dock egenkärleken det enda egentliga motivet för vårt handlande. Det egna intresset eller behofvet drifver menniskan till handling, och hennes åsigt om en saks godhet eller ondska beror på den sakens förhållande till detta hennes behof. Hvad som är dygd och hvad som är last beror på förhållandena och på genom dem uppkomna inrotade vanor. Då lagstiftaren utöfvar ett mäktigt inflytande på dessa vanors uppkomst och utbildning, blir det i sjelfva verket han, som afgör om rätt och orätt. Derför finnes ej häller någon annan religion eller moral än allmänt väl. -- Utom ofvan anförda skrift författade H. bl. a. De l'homme de ses facultés et de son éducation (1772--86). Hans Oeuvres complètes utgåfvos 1795. L. H. Å. 1. Helvig, svensk drottning, grefve Gerhard I:s af Holstein dotter, blef i Nov. 1276 i Kalmar förmäld med konung Magnus Ladulås och hade med honom sönerna Birger, Erik och Valdemar samt döttrarna Ingeborg, g. m. konung Erik Menved i Danmark, och Rikissa, abbedissa i Klara kloster. H. fick bevittna sina söners inbördes strider och död -- Håtunaleken och Nyköpings gästabud -- och en sonsons, Magnus Birgerssons, afrättning samt afled vid midten af 1320-talet. 2. Helvig, dansk drottning, den föregåendes brorsdotters dotter, var dotter af hertig Erik II af Sönderjylland och systerdotter till grefve Geert den store samt blef såsom en försoningspant tagen till äkta af Valdemar Atterdag, då denne 1340 återvunnit sina fäders rike. Hon hade två söner och fyra döttrar, den yngsta, Margareta, född 1353. Sedermera blef hon af konungen misstänkt för otrohet och hölls så godt som i fångenskap på Söborg, hvarest hon dog 1374. Till dessa förhållanden har traditionen hänfört visan om Folke Lovmandssön, hvilken i sjelfva verket handlar om Magnus Ladulås och hans drottning Helvig, och på det sättet har namnet "Folkvard Lovmandssön" blifvit med orätt infördt i Danmarks historia. C. R. 1. Helvig, Karl Gottfried , svensk-preussisk militär, född i Wolgast (i Svenska Pommern) d. 7 Sept. 1765, tog 1781 i Göteborg värfning såsom artillerist, blef 1791 underlöjtnant vid Stralsunds artilleribataljon, kommenderades 1792 till Stockholm för att biträda vid uppsättande af ridande artilleriet och utnämndes 1794 till stabskapten vid detsamma. 1795 befordrades han till major vid Vendes artilleri, 1802 till öfverstelöjtnant vid Göta artilleri, 1805 till generaladjutant hos konungen, öfverste i och inspektör för artilleriet samt 1807 till generalfälttygmästare och chef för allt artilleri. 1815 erhöll H. afsked ur svensk tjenst och ingick 1816 såsom generalmajor i preussisk, hvilken han 1826 lemnade med generallöjtnants grad. Död i Berlin d. 11 Maj 1844. -- 1804 hade H. blifvit ledamot af Vetenskapsakademien och 1807 erhållit svensk adlig värdighet. Dels såsom ledamot af artillerikomitén (1802), dels såsom vapenkonstruktör gjorde han sig förtjent om artilleriet. Han införde 1804 i Sverige de efter honom benämnda helvigska fältkanonerna, som i synnerhet utmärkte sig derigenom att de voro 1/3 lättare än de äldre ehrensvärdska (1749), men hvilka sedan utträngdes af Cardells konstruktion. H:s fältjägarestudsare hade pipans kammarstycke åttkantigt samt bajonett, 4 refflor och 21,2 mm. kaliber, den största, som under 1800-talet blifvit begagnad i Sverige. H. W. W. 2. Helvig, Anna Amalie von, f. friherrinna von Imhoff, den föregåendes hustru, tysk författarinna, föddes i Weimar d. 16 Aug. 1776, erhöll en omsorgsfull uppfostran och var redan vid 8 års ålder mäktig franska och engelska språken. Efter faderns död (1788) och sedan hon lemnat pensionen i Erlangen (1790), vistades hon hos sin moder i Weimar, der hon knöt personlig bekantskap med och fick väckelser af Tysklands literära storheter samt af Göthe och Schiller uppmuntrades att skrifva. Hennes första större dikter voro Abdallah und Balsora (1797) och eposet Die schwestern von Lesbos (1800; ny uppl. 1801; nyaste uppl. 1833). Vid det senare styckets utarbetande biträdde Göthe med sina råd och anvisningar, och han liknade verket vid "en bronsstaty, vackert tänkt och bra modellerad, men icke rätt lyckad i gjutningen". Vid denna tid utnämndes hon till hofdam hos hertiginnan Louise af Sachsen-Weimar. 1802 lärde hon känna dåvarande svenske öfverstelöjtnanten Helvig, som på genomresa till Sverige besökte Weimar, och blef 1803 gift med honom, hvarefter hon öfverflyttade till Sverige. Hennes vistelse der blef icke utan betydelse för den svenska literaturen, med hvilken hon gjorde sig förtrogen och hvilken hon sedermera gjorde känd i Tyskland genom öfversättningar, framför allt genom sin såsom klassisk betraktade öfversättning af Tegnérs "Frithiofs saga" (1826; 8:de uppl. 1879), den första tyska. 1810 flyttade H. tillbaka till Tyskland och vistades, sedan hennes man 1815 tagit afsked ur svensk tjenst, företrädesvis i Berlin, der hon afled d. 17 Dec, 1831. -- H. var en ganska framstående dilettant på målarekonstens område. Utom ofvannämnda literära arbeten författade hon bl. a. Die schwestern von Corcyra (1812), Die tageszeiten (s. å.), Die sage vom Wolfsbrunnen (1814) och romanen Helene vom Tournon (1826) samt utgaf jämte Karoline de la Motte Fouqué Taschenbuch der sagen und legenden (1812 och 1817). Helvius, en plebejisk slägt i Rom, hvars mest bekante medlem var Helvius Cinna, romersk skald, samtida och vän med Catullus och Virgilius. Han författade en efter alexandrinska skalders mönster utarbetad episk dikt, Smyrna, hvilken skall hafva varit något lärd och dunkel. R. Tdh. Helvoetsluys l. Hellevoetsluis [helvutslöjs], befäst sjöstad på ön Voorne i nederländska prov. Syd-Holland, vid norra stranden af Rhenmynningen Haringvliet, med förträfflig redd och en rymlig hamn, som är i stånd att upptaga hela nederländska flottan. Stor arsenal, skeppsvarf, 2 dockor och en 16 m. bred sluss, som trotsar den högsta flod. Navigationsskola och en vacker reformert kyrka. 4,504 innev. (1879). År 1688 afseglade från H. Vilhelm af