är icke alldeles afgjordt, om man bör anse sjukdomens grund ligga i kärl- eller nervsystemet. Med orsakernas upphörande och behandling i mörkt rum går detta sjukliga tillstånd tämligen snart öfver. Värre är den kroniska form, som beror på sjukdomar i ögonens näthinnor. I de allra flesta fall är den också här dubbelsidig. Hvarje näthinneinflammation kan vara åtföljd af nattblindhet, men det är i all synnerhet en, der den aldrig saknas, och på hvilken den utgör ett karakteristiskt symtom. Denna är den pigmenterade näthinneinflammationen. Anlaget dertill är medfödt, säkerligen ärftligt; ofta ser man den hos barn, hvilkas föräldrar äro kusiner eller eljest slägtingar, men äfven hos sådana, som hafva helt andra sjukdomsfrön. Åkomman är obotlig och leder förr eller senare till fullständig blindhet. Rsr. Hemerobaptister (af Grek. hemera, dag, och baptizein, neddoppa l. döpa) kallas af de kristna kyrkofäderna en judisk sekt, som höll särdeles strängt på dagliga tvagningar l. bad såsom en väsentlig del af den religiösa kulten. Epiphanius betecknar dem såsom i afseende på läran öfverensstämmande med fariséerna utom i fråga om uppståndelsen, hvilken de i likhet med sadducéerna förnekade. Namnet har stundom äfven gifvits åt mendéerna på grund af deras många tvagningar. I de klementinska homilierna räknas Johannes döparen till hemerobaptisterna. Sekten omnämnes i ett i Eusebius' kyrkohistoria förekommande citat ur Hegesippus samt af Justinus Martyr. Hemerobider, zool. Se Bladlössätare. Hemerobina, zool. Se Florsländor. Hemerocallis L., (af Grek. hemera, dag. och kalos, skön), bot., ett liljeartadt örtslägte hörande till nat. fam. Liliaceae DC., kl. Hexandria L. Det saknar blomfoder och har sexdelad, sambladig, trattlik blomkalk. H. flava, med utdragna, småningom afsmalnande blad och gula blommor, är allmänt odlad i våra trädgårdar. H. (Funckia) japonica har hjertlika blad och hvita, särdeles välluktande blommor. Den är ofta odlad i rum, men fordrar tämligen hög värme för att komma i blomning. O. T. S. Hemfallsrätt (Fr. droit d'aubaine), jur. Under medeltiden ansågs, särskildt i Frankrike, konungen eller statskassan ega rättighet att, när en främling afled inom landet, taga hans efterlemnade egendom med uteslutande af dem, hvilka enligt arfsordning arfvet eljest skulle tillfallit. Med stigande rättsutveckling inskränktes denna rätt till allenast en viss afgift för arfvet (jus detractus), hvilken afgift af utländska arfvingar, såväl i detta fall som ock eljest då arf tillfallit dem, skulle till staten erläggas. Genom särskilda traktater emellan staterna har dock i allmänhet nämnda afgift, hvilken efter beloppet äfven plägat benämnas sjette eller tionde penningen, numera blifvit upphäfd. -- 15 kap. Ärfda balken i 1734 års lag innehåller stadgarna i fråga om utländings arfsrätt i Sverige. Främst uppställes regeln om reciprocitet. I 1 § heter det nämligen: "Nu dör den man, som hafver arfvingar utrikes, å den ort boende, der svensk man ej arf njuter; tagen då de ej något arf i Sverige, utan de äro den dödes barn eller bröstarfvingar och vilja sätta sig neder här i landet att bygga och bo, så ock borgen derför ställa inom natt och år. -- Hafver han ej arfvingar inrikes, tage då konungen allt gods hans, ehvad det är jord eller lösören." För det fall åter att arfvingen bor å ort, der svensk man njuter arf, stadgas i 2 §: "då njute ock han samma rätt i Sverige; vill han det arf utur riket föra, gifve då sjette penningen till konungen, eller den han sin rätt förlänt hafver, der ej annorlunda mellan bägge riken slutet är." Sådana öfverenskommelser hafva numera blifvit ingångna emellan Sverige och nästan alla öfriga riken. L. A. Hemfjället. Se Dalarna. Hemfrid, jur., det rättsliga skydd, hvarunder en persons hemvist befinner sig. Inom den äldre germanska rätten spelade denna frid en betydande rol. Olofligt inträngande i annans hemvist, särskildt i afsigt att öfva personliga våldsamheter (jfr Hemgång), samt derstädes föröfvadt öfvervåld träffades af stränga straff. Den, hvars hemfrid kränktes, egde ock att sjelf med våld häfda densamma, och för den skada, som dervid tillskyndades våldsverkaren, behöfde ej några böter erläggas. I särskilda undantagsfall måste visserligen lagen erkänna en rätt att påyrka inträde i annans hus, men äfven i dessa fall gjorde sig aktningen för hemfriden, såvidt möjligt var, gällande. Den, som hos annan skulle anställa ransakning efter tjufgods, var skyldig att af denne utbedja sig tillstånd dertill, ehuru sådant tillstånd ej fick vägras, och han måste vid sjelfva utförandet noga iakttaga vissa formaliteter. Äfven den, hvilken begått en förbrytelse, var i viss mån skyddad af hemfriden. Hade det lyckats honom att undkomma i sitt eget hus, eller hade han erhållit en fristad i en annans, var han, enligt regeln, tryggad mot hvarje förföljelse. I svårare fall tillgodonjöts ej denna säkerhet; men man sökte dock äfven då att, så vidt sig göra lät, upprätthålla hemmets helgd. Så egde, enligt de fornsvenska lagarna, målseganden ej att sjelf tränga in i det hus, dit förbrytaren tagit sin tillflykt, utan måste hålla vakt öfver huset och tillkalla häradets höfding och dess män. Enligt vissa sydgermanska lagar skulle en formlig uppfordran ställas till husets egare, och viss betänketid lemnas honom o. s. v. Att det skydd, som hemmet i denna riktning skänkte, måste vika i den mån statsmakten vann styrka, är naturligt. Men det stannade ej dervid. Äfven i andra afseenden minskades alltmer hemfridens rättsliga betydelse. Den enskildes rätt att sjelf försvara sitt hem inskränktes genom allahanda onaturliga förbehåll. De garantier, som lag och rättssedvänja fastställt mot intrång i hemfriden från det allmännas sida, gingo ock efterhand förlorade; ofta fingo de lägsta polismyndigheter rätt att utan vidare skrida till husransakan. Till sist återstodo mångenstädes af alla rättsbestämmelser till hemfridens värn endast några, ofta ytterst otillräckliga straffbud för olofligt inträde i annans hus. Genom den nyare strafflagstiftningen har hemmets frid i de flesta land erhållit nödigt straffskydd (jfr Hemfridsbrott). Rätten