Hematuri (af Grek. haima, blod. och urein, låta sitt vatten), med. Se Blodpinkning. Hembud (Fornsv. hembuþ), jur., den rättsliga åtgärd, hvarigenom man enskildt, hemma i någons gård eller annanstädes, till lösen erbjuder ett föremål åt någon, som dertill har lösningsrätt. Hembudet skilde sig således från uppbud (se d. o.) deruti att det senare skulle ske offentligen, å ting eller rådstuga. Hembud fordrades i äldre tider i flere fall vid fastighetsköp, nämligen: 1) till kronan, när kronoskattehemman, som icke var kronan behållet, skulle säljas utom börd; 2) till ränteegaren, när frälseskattehemman eller frälseränta skulle säljas utom börd; 3) då hus i staden skulle säljas, som var bygdt på annans grund, eller till hvilket viderboende eller nabo hade lösningsrätt. All sådan hem badsskyldighet upphäfdes genom k. förordn, d. 16 Juni 1875. Numera finnes hembudsskyldighet ålagd endast i fråga om försäljning af fartygsandelar (Sjölagen af d. 23 Febr. 1864, §§ 9, 10) samt med hänsyn till sådana fornsaker, som påträffas "i jorden, i vatten, i gamla byggnader eller annorstädes"; dessa fynd skola nämligen ofördröjligen hembjudas till staten, som eger att dem inlösa för att med statens samlingar införlifva (k. förordn, d. 29 Nov. 1867). K. H. B. Hemdall (Fornnord. Heimdallr), Nord. mytol., en son af Oden och nio jättemör, som alla voro systrar, och hvilka närde honom med jordens kraft, med svala böljan och med det från solen utströmmande ljuset. H. säges vara stor och helig samt kallas den hvitaste af åsagudarna. Hans tänder voro af guld, hvarför han ock bär namnet Gullintanne. Hans häst heter Guldtopp; hans boning, Himmelsberg, är belägen der, hvarest bron Bäf-rast (regnbågen) når upp i himlen. H:s uppgift är att vakta denna bro för bergresarna och andra onda makter, om hvilka man befarade, att de ville storma himlen. Han eger de yppersta egenskaper såsom väktare: han behöfver mindre sömn än en fogel; han ser hundra mil omkring sig och lika långt natt som dag; han kan höra gräset växa på marken och ullen på fåren. Han har en lur, som heter Gjallarhorn, och när han blåser deri, höres det i alla verldar. -- Liksom H. är en väktare och försvarare af regnbågens bro, det synliga föreningsbandet mellan himmel och jord, så är det, enligt myten, också han, som med ett inre och starkare band förenat gudars och menniskors verld derigenom att han är den menskliga samhällsordningens och ståndsskilnadens upphofsman och vårdare. Under namnet Rig vandrade han omkring bland menniskorna och blef fader till sönerna Träl, Karl och Jarl. Från den förste härstammar trälarnas slägte; den andre vardt stamfader för den frie odalbonden, och från Jarl äro komna ädlingars och konungars ätter. Både Karls och Jarls afkomlingar skildras såsom i kroppsligt och andligt afseende mycket öfverlägsna Träls barn och äro också i främsta rummet föremål för Rigs omvårdnad, ehuru visserligen hela menniskoslägtet, och således äfven trälarna, i fornskrifter kallas "Hemdalls barn". -- De till efterverlden bevarade myterna om H. äro få och ofullständiga samt lemna icke tillräckligt material för en fullständig kännedom och uppfattning af gudens väsende, men hafva beredt så mycket större spelrum åt många forskares fantasier. Såsom Bäfrasts väktare herskar H. öfver regnet och främjar dermed jordens växtlighet samt uppträder sålunda som en fiende till Loke, den förbrännande sommarhettans demon. Motsatsen mellan H. och Loke framhålles i fragmenten af en myt, der de sägas kämpa med hvarandra om smycket Brisinga-men, och visar sig ännu skarpare i den sista striden, vid Ragnaröks inbrott, då de gamla fienderna mötas och varda hvarandras bane. -- Ett antagande, som N. M. Petersen och andra gjort, att H. egentligen bör hänföras till vanerna, beror på en oriktig tolkning af ett ställe i Eddan. Namnen på hans nio mödrar visa på det tydligaste, att dessa tillhöra jätteverlden; hans fader är Oden, och intet vanablod flyter i hans ådror. -- Af hans namn har ingen säker förklaring ännu blifvit lemnad. Eget är att både ordet Hemdall och ett af hans binamn, Hallinskiði, förekomma såsom appellativ i betydelsen vädur; men anledningen, hvarför guden blifvit så benämnd, finnes ej antydd i de mytiska urkunderna. Th. W. Heme (Fornnord. Heimir), omtalas i de mytiska fornsagorna såsom fosterfader åt Brynhild. Sigurd Fåfnesbane vistades en tid i Hlymdalarna hos H. och vann der Brynhilds kärlek. Hos H. uppväxte äfven Sigurds och Brynhilds dotter, Åslög. Sedan barnets föräldrar voro döda, fruktade H., att man skulle äfven efterspana Åslög för att dräpa ättens sista telning. Han lemnade derför rike och gods, samt förfärdigade åt sig en harpa så stor, att han inuti den kunde gömma både Åslög samt mycket guld och kosfbara kläder. Vandrande omkring som en fattig spelman kom han till Spangered i Norge till ett gammalt äkta par, som hette Ake och Grima. Der fick han nattherberge; men qvinnan, som misstänkte, att dyrbarheter voro gömda i harpan, öfvertalade sin man att dräpa H. i sömnen. Om Åslögs l. Kråkas senare öden se Åslög. Th. W. Hemera (Grek., "dag"), Grek. mytol., dagens gudinna, dotter af Erebos och Nyx, stiger hvarje morgon upp ur underjorden, der hon har sin bostad, och dit Nyx då begifver sig. Af tragikerna identifieras hon med Eos. A. M. A. Hemeralopi (af Grek. hemera, dag, och opsis, syn), nattblindhet, kir., ett tillstånd hos ögonen, då patienten ser väl vid full dager, sämre, så snart skymning inträder, och allsintet i mörker, äfven sådant, som tillåter normalseende att ganska tydligt urskilja större föremål. Denna anomali är ej en sjukdom för sig i egentlig mening, utan ett symtom vid flerehanda sjukdomar. Man iakttager densamma hos förut friska personer, mer eller mindre hastigt uppkommande, vanligen efter att ögonen varit utsatta för starkt eller länge inverkande solljus, således hos soldater (i fält eller efter exercis), sjömän, polarfarare. Verkliga epidemier deraf förekomma, om man äfven någon gång kan hafva grundad anledning att dervid misstänka simulation. Det