samt 1553 i teologi, i hvilken vetenskap han 1557 tog doktorsgraden och med detsamma fick öfversta platsen i fakulteten (blef "summus theologus"). H. var en utmärkt lärare, icke endast från katedern, utan äfven i sitt hus, hvarest många adelsmän, blifvande vetenskapsmän och prester uppfostrades. Derjämte verkade han äfven genom skrifter, nästan alla affattade på ett elegant och klart latin. Hans första större arbete, De methodis et ratione concionandi (1559), var den första lärobok i predikokonsten i Danmark. Till densamma slöt sig hans Pastor sive pastoris optimus vivendi agendique modus (1562) och De officio pastoris evangelici (1566). Från 1547 gaf han sina lärjungar mer eller mindre utförliga dispositioner till predikningar, hvilka han till stor del sjelf höll som prest vid "Helliggeistkyrkan". Afskrifter af anteckningar efter dessa föredrag hade länge vunnit spridning, då H. sjelf företog sig att ordna och utgifva dem under titeln Postilla, seu enarratio evangeliorum (1561), ett arbete, som länge var de danske presternas vigtigaste handbok och, sedan den (1576) öfversatts och utgifvits på danska (af Rasmus Rerav), begagnades till huspostilla ända in i 17:de årh., då den aflöstes af Brochmands "Sabbathens helliggjörelse" (1636). Liksom Melanchthon sökte H. häfva splittringen mellan lutheraner och calvinister, anseende den dogmatiska skiljaktigheten med hänsyn till uppfattningen af nattvarden icke vara så stor, att man icke kunde enas. Denna mildare och mera frisinnade stämning framträdde i den af honom på konungens befallning författade Tabula heresium (1557), hvaruti calvinisternas lära i allmänhet visserligen ogillades, men icke förklarades för kättersk. Efter hand närmade han sig mer och mer Calvins uppfattning af nattvarden, emedan han fasthöll den uppståndne frälsarens visserligen personliga, men andliga, endast för de troende nattvardsgästerna verkliga närvaro i sakramentet. Denna tankegång framträdde tämligen tydligt i H:s största på danska skrifna bok, Lifsens vej (1570), en vägledning till ett gudfruktigt lif, men allra klarast i hans teologiska hufvudarbete, Syntagma institutionum christianarum (1574), som snart vann utbredning i hela den protestantiska verlden, bland såväl reformerta som lutheraner. Hans lära att nattvarden är instiftad till en ihågkommelse af Kristi död och i synnerhet att den verkar "en andlig förbindelse mellan Kristus och alla dem, som begå nattvarden" stred emellertid alltför mycket mot den lutherska läran om Kristi allestädesnärvaro i en förklarad lekamen (ubiquitas), för att de lutherske teologerna i Tyskland skulle lemna densamma utan svar i en tid, då man arbetade på att i en ny bekännelseskrift få denna punkt ännu mera kringgärdad än i confessio angustana. På initiativ af Jakob Andreae i Tübingen klagade kurfursten August af Sachsen hos sin svåger konung Fredrik II i Danmark öfver att i Köpenhamn lärdes kryptocalvinism, framför allt af H. Professorerna ställdes till ansvar, men sluppo den gången (1575) med en varning att icke vidare lära mot confessio augustana -- något, hvartill de lika litet som H. ansågo sig hafva gjort sig kyldiga. Dermed läto emellertid icke de tyske ifrarna nöja sig. H. utpekades tydligare såsom den, från hvilken förargelsen kom. Å nyo ställd till ansvar, lät han förmå sig att taga tillbaka det ställe i "Syntagma", som i synnerhet väckt anstöt (1576). Kort derefter utkom hans "Postilla" på danska, och denna, liksom hans öfriga skrifter, bl. a. en stor mängd disputationer och theser, befanns smittad af calvinism. Derom underrättades Jakob Andreae; och då nya klagomål inlupo, afskedade konungen H. utan dom och ransakning (1579). Detta skedde dock med mycket nådiga uttryck, och H. fick behålla det kanonikat i Roskilde, som han innehade. Konungen förstod troligen icke mycket af det hela, men han fruktade alla nyheter i religionen. Först efter Fredrik II:s död (1588) framträdde H. å nyo inom literaturen, dels som calvinisternas motståndare, i predestinationsläran, dels som förklarad calvinist, i synnerhet i fråga om nattvardsläran. Emellertid hade hans rykte alltjämt vuxit, såväl i Danmark som utomlands. Hans forna ämbetsbröder visade honom alltid den största vördnad och välvilja, och på en synod i Odense (1586) öfverenskommo landets biskopar, hvilka nästan alla voro hans lärjungar, att rekommendera hans postilla hos presterna. Hans skrifter trycktes och utgåfvos öfverallt i utlandet, bl. a. hans Opuscula i Genève (1586) och hans kommentar öfver Johannes' evangelium i Basel (1590). Utländske lärde och prester, i synnerhet calvinister, rådfrågade honom eller sände honom helsningar. Af Jakob VI i Skotland fick han besök, då denne var i Danmark i friareärenden. H. dog 1600 efter att i ett par år hafva varit blind. C. R. Hemodromograf (af Grek. haima, blod, dromos, lopp, och grafein skrifva), fysiol., ett af Chauveau konstrueradt instrument för uppmätande af blodets hastighet i kärlen, är af alla hittills för detta ändamål använda det fullkomligaste. Blodströmmens hastighet bestämmes genom det utslag en i blodkärlet insatt nål gör på en registreringsapparat. Genom empirisk gradering af instrumentet kan man erhålla absoluta värden för den hastighet, hvarmed blodet framdrifves. R. T-dt. Hemodromometer (jfr hemodromograf), fysiol., ett af A. W. Volkmann konstrueradt instrument för bestämningen af blodets hastighet i blodkärlen. Detta sker derigenom att blodet i ett graderadt rör tränger undan en vätska; af den tid, som dertill åtgår, kan blodets hastighet beräknas. En fullkomligare utbildning af samma grundtanke föreligger i Ludwigs ström-ur (se d. o.). R. T-dt. Hemodynamometer (af Grek. haima, blod, dynamis, kraft, och metron, mått), fysiol., kallade Poiseuille en qvicksilfvermanometer, som han omändrade så, att den lämpade sig till undersökningar af blodtrycket. R. T-dt. Hemofili (af Grek. haima, blod, och filia, vänskap, benägenhet), med. Se Blödaresjuka. Hemoftalmi (af Grek. haima, blod, och ofthalmos, öga), kir., blödning inne i ögat. Dennas orsak är vanligen, men icke alltid, ett yttre våld,