som träffat ögat, hvarvid likväl ögats yttre hinnor kunna vara fullkomligt oskadade, således efter kontusioner. Blödningen kan hafva sitt säte antingen i ögats främre, för vanlig undersökning tillgängliga del, d. v. s. mellan horn- och regnbågshinnorna (främre ögonkammaren), eller ock i den bakom linsen liggande, mycket större delen, som intages af glaskroppen. De förra hafva i och för sig ingen svårare betydelse; blodet absorberas lätt och ganska hastigt. Vid många operationer måste blödning inne i ögat inträffa, och man gör sig icke alltför mycket besvär med att till sista droppen bortskaffa blodet. Mycket mera svårartade äro blödningarna i glaskroppen, de som uppkomma efter yttre våld likasom de spontana. De förra förutsätta antingen en stark stöt eller ett sår, som genomträngt ögats skyddande hinnor (sclerotica och choroidea), de senare svårare sjukdomar i kärlhinnan och någon gång i näthinnan. Dessa inre blödningar kunna vanligen ej iakttagas utan med ögonspegeln. Synens totala och ohjelpliga förlust kan deraf vara en omedelbar följd. I lindrigare fall kan äfven här det utgjutna blodet småningom försvinna genom absorption, dock qvarstå i regeln en desorganisation af glaskroppen, flockar och simmande moln deri, hvilka i väsentlig grad störa seendet. Behandlingen har i dessa fall föga inverkan. Rsr. Hemoglobin (af Grek. haima, blod. och Lat. globus, kula) l. Hematokristallin, kem., blodets i blodkropparna förekommande färgämne, erhölls i kristalliseradt tillstånd första gången 1847 af Reichert. Man kan på flere sätt framställa hemoglobin i kristalliserad form, bäst genom att låta defibrineradt blod frysa och derefter långsamt tina upp. Den lackröda vätskan lemnas i ett tunnt lager på ett svalt ställe, då efter ungefär en half timme små kristaller hafva afsatt sig, hvilka hastigt upptagas, utpressas och torkas. Försöket lyckas bäst med blod af marsvin, ekorre, hund och katt, mindre lätt med menniskoblod. Hemoglobin af ekorreblod bildar hexagonala taflor, af annat blod rombiska kristaller. Hemoglobin bildar små, röda, i vatten lösliga kristaller, hvilka innehålla kristallvatten och lätt sönderdelas. De hafva ägghviteämnenas sammansättning, men innehålla nära 1/2 proc. jern. Lösningar af hemoglobin utmärkas af ett karakteristiskt absorptionsspektrum, som genom reduktionsmedels inverkan förändras. Menniskans och däggdjurens blod innehåller ungefär 12 proc. hemoglobin (i kolerablod är halten betydligt högre). Genom inverkan af syror eller alkalier sönderdelas hemoglobin i ett ägghviteartadt ämne och hematin, som med klorvätesyra ger ett olösligt salt, kristalliserande i små, brunröda kristaller. Hematin är ett amorft, rödbrunt, i vatten, alkohol och eter olösligt, i alkaliska vätskor lösligt pulver, C₃₄ H₃₅ N₄ Fe O₅, innehållande något öfver 8 proc. jern. Det ger liksom ägghvitekroppar med utspädd svafvelsyra leucin och tyrosin. En annan sönderdelningsprodukt af hemoglobin är hematoidin, som i form af mikroskopiska, orangeröda kristaller afsätter sig vid utgjutning af blod i omgifvande väfnader. Hematoidin synes vara samma ämne som gallans färgämne, bilirubin. Se Blod, Blodfläck. P. T. C. Hemopericardium (af Grek. haima, blod, peri, omkring, och kardia, hjerta). Se Hjertsjukdomar. Hemoptysis l. Hemoptoë (af Grek. haima, blod, och ptysis, spottning), blodspottning. Se Blodhostning. Hemorrhofili (af Grek. haima, blod, rhein, flyta, och filia, benägenhet), med. Se Blödaresjuka. Hemorrhoider (-råjder; Grek. haimorrhoïdes, af haima, blod, och rhoos, flöde) l. gyllenåder, kir., blodådrornas ansvällning i nedre delen af ändtarmen och dess yttre öppning, anus. De svulster, som deraf uppkomma, bestå verkligen till största delen af utvidgade blodkärl, ej sällan bildande hålor, fyllda med antingen flytande eller koaguleradt blod; de fastare delarna utgöras af slemhinnan och bindväf. Man indelar hemorrhoiderna i yttre och inre. Yttre hemorrhoider äro belägna utanför sjelfva analöppningen och tränga sig ej innanför densamma. De äro ej sällan flere, kunna bilda en hel krans omkring öppningen och besvära endast då, när de af en eller annan anledning svullna starkare eller inflammeras. Plågorna dervid kunna vara rätt betydliga, synnerligast vid öppning, men genom stillaliggande, användande af köld och lindriga laxermedel lägga sig dock dessa tumörer vanligen till ro -- för en tid åtminstone --, och man behöfver sällan borttaga dem genom operation. De kunna dock äfven blifva såriga (ulcerera) och fordra då behandling med ämnen, afseende att läka såren. Blödningar förekomma ock, men de blifva sällan så betydliga, som vid de inre hemorrhoiderna. Dessa hafva sitt säte innanför analöppningen; de kunna också förekomma enstaka eller i mängd, och för deras tillväxt finnes egentligen ingen gräns. Man har sett sådana uppnå storleken af hönsägg och mera. Deras anatomiska byggnad är densamma som de yttres. De kunna nå en försvarlig storlek, utan att mycket besvära patienterna, men de kunna också bli en källa till svåra lidanden och det på flere sätt. Först besvära de vid öppningar, synnerligast hos patienter, som lida af förstoppning. Vidare hafva de benägenhet, synnerligast i sistnämnda fall, att tränga sig ut genom analöppningen och deraf blifva tillstrypta. Smärtorna kunna dervid blifva utomordentliga, allrahälst om derjämte finnes kramp i slutmuskeln, hvilket mycket ofta är förhållandet. Slutligen kunna de gifva upphof åt blödningar. Om dessa äro sällan påkommande och lindriga, göra de, hos i öfrigt friska personer, föga skada, och man betraktar dem till och med såsom en "naturens välgerning". Men man har i detta hänseende gått alldeles för långt. Sällan hafva menniskor mycket blod till öfverflöd, och långt ifrån hvarje "öppen gyllenåder" är att betrakta som em fördel. Långt bättre vore att bekämpa hvarje sådan, och i de flesta fall är detta absolut nödvändigt. Enär hemorrhoiderna vanligen orsakas af ett alltför stillasittande lefnadssätt i förening med hög diet och trög matsmältning, är motarbetandet af blödningen och hemorrhoidernas