fly från Paris, omfattade å nyo protestantismen och ställde sig i spetsen för hugenotterna. Vid Coutras vann han en lysande seger öfver den katolska ligan (1587). Då huset Valois 1589 utgick på svärdssidan med Henrik III, utropades H. af sina anhängare till Frankrikes konung, medan den katolska ligan hyllade hans farbroder, den gamle kardinal Karl af Bourbon, såsom konung ("Karl X"). I fem år måste H. strida för vinnandet af sitt rike. Trots segrarna vid Arques (1589) och Ivry (1590), hvilka förvärfvade honom namn såsom en af sin tids utmärktaste fältherrar, skulle han väl knappt hafva nått sitt mål, om han ej genom att öfvergå till katolska läran (1593) gjort det möjligt för de rojalistiske katolikerna att sluta sig till honom. En mängd städer och provinser underkastade sig nu, och sedan han d. 27 Febr. 1594 blifvit krönt i Chartres, öppnade Paris utan strid sina portar (d. 22 Mars s. å.). Påfven erkände honom (1595); ligans hufvudman, hertigen af Mayenne, försonade sig med honom (1596), och Spanien, som understödt ligan, slöt fred i Vervins (1598). Genom det s. k. Nantesiska ediktet (d. 15 April 1598) erhöllo hugenotterna nästan fullständig religionsfrihet och lika medborgerliga rättigheter med katolikerna. Med outtröttlig ifver och skickligt understödd af hertigen af Sully och af "franska åkerbrukets fader", Olivier de Serres, arbetade H. under den återstående delen af sitt lif på att läka de sår, som nära fyrtio års inbördes krig tillfogat landet, och att åter göra Frankrike enigt, rikt och mäktigt. Han återupprättade en stark konungamakt, höll den katolska kyrkan i beroende af kronan och inskränkte den gamla bördsadelns (la noblesse d'épée) makt, bl. a. genom att fråntaga den rätten att hålla trupper. Mot erläggandet af en viss årlig afgift (paulette) tillät han ämbetsmännen att göra sina ämbeten ärftliga samt lade derigenom grunden till en ärftlig tjenstemannaadel (la noblesse de robe). I finansförvaltningen införde han sträng kontroll och ökade derigenom statsinkomsterna. Skattebördan minskades och fördelades jämnare. Statsskulden reducerades, och en riksskatt samlades. Vägar och kanaler anlades. Jordbruk, industri och handel befordrades och nådde inom kort en hög grad af blomstring; konst och vetenskap uppmuntrades. Midt under denna omfattande verksamhet för förbättrandet af rikets inre tillstånd följde H. uppmärksamt den europeiska politiken. Målet för hans yttre politik var att motarbeta det habsburgska husets planer på en universalmonarki, och af denna orsak lofvade han vid den Kleve-jülichska arfstridens utbrott, 1609, den evangeliska unionen i Tyskland sitt understöd, ingick förbund med England och Holland samt underhandlade med Karl IX i Sverige. Den H. tillskrifna planen att upprätta en kristen republik, bestående af 15 lika stora stater med en gemensam centralregering, är en af Sully uppfunnen dikt. I början af år 1610 stod H. färdig att börja krig med habsburgska huset, då en fanatiker, Ravaillac, med ett knifstyng tillfogade honom döden, i Paris d. 14 Maj 1610. -- H. lade genom sin fältherre- och statsmannaförmåga grunden till Frankrikes senare storhet. Han var icke allenast den störste, utan ock den populäraste af Frankrikes regenter. Hans ridderliga uppträdande, hans kärlek till land och folk, hans deltagande för lidandet och nöden, hans vänfasthet, hjertlighet och glada lynne tillvunne honom folkets tillgifvenhet och förskaffade honom namnet "den gode H." (le bon Henri). I humanitet och fördragsamhet mot olika tänkande stod han öfver sin samtid. Fläckar på hans karakter voro spelsjuka och sinlighet. -- Sedan han 1599 blifvit skild från den lättfärdiga Margareta af Valois, förmälde han sig 1600 med Maria af Medici, med hvilken han hade sönerna Ludvig (sedermera konung Ludvig XIII) och Gaston af Orléans samt tre döttrar, af hvilka Elisabet blef förmäld med Filip IV af Spanien och Henriette Marie med Karl I af England. Den mest bekanta af hans älskarinnor är Gabrielle d'Estrées; genom sin förbindelse med henne blef han stamfader för huset Vendôme. -- H. är hjelten i Voltaires "Henriade". Jfr Philippson: "Heinrich IV und Philipp III" (1871--76). V. K-r. Henrik (Enrique), konungar af Kastilien: 1. H. I., Alfons VIII:s son, f. 1203, blef konung 1214, men dog redan 1217 (dödad af ett nedfallande taktegel). 2. H. II af Trastamara, den förste konungen af huset Trastamara, oäkta son till Alfons XI och hans älskarinna Eleonora de Guzman, f. 1333, måste 1350, vid sin faders död fly till Portugal, då hans halfbroder, Peter den grymme, uppsteg på tronen. Denne lät afrätta Eleonora och gjorde sig, genom sin despotiska regering, inom kort så hatad, att då H. 1354 återvände till Kastilien och höjde upprorsfanan, en stor del af adeln slöt sig till honom. Sedan H. 1365 till sitt bistånd erhållit en fransk här under Bertrand du Guesclin, lyckades han eröfra nästan hela riket och fördrifva Peter, men denne återkom 1367 med en engelsk här, anförd af Svarte prinsen, slog H. vid Navarrete och tvang honom att fly till Frankrike. 1369 företog H. med en fransk här ett nytt infall i Kastilien, slog och tillfångatog Peter vid Montiel d. 14 Mars s. å. och mördade honom den följande natten. H. hyllades i hela landet såsom konung. Med kraft styrde han sitt rike och höjde konungamakten på adelns bekostnad. Mot Ferdinand I af Portugal, som gjorde anspråk på Kastiliens krona samt i förbund med Aragonien och England 1309 började krig med H., försvarade han sig med framgång och tvang honom 1371 att sluta fred på för honom ofördelaktiga vilkor. Död d. 30 Maj 1379, troligen af gift. 3. H. III den sjuklige (Sp. El doliente), den föregåendes sonson, Johan I:s son, f. 1379, d. 1406, erhöll såsom tronföljare 1388 titeln prins af Asturien och blef 1390 konung. Då riket under hans förmyndare råkade i anarki, öfvertog han med riksständernas bifall sjelf vid 14 års ålder regeringen (1393). Med klokhet och energi återställde han konungamakten i det inre och rikets anseende hos främmande makter. H. var den förste, som använde Madrid