regentanlag, men hängaf sig åt nöjen och utsväfningar samt lät sig styras af gunstlingar och qvinnor, bland hvilka Diana af Poitiers är den mest bekanta. I förbindelse med hertig Moritz af Sachsen och andra protestantiska furstar bekämpade H. kejsar Karl V och vann af denne, genom stilleståndet i Vaucelles (Febr. 1556) Metz, Toul och Verdun. Påfven förmådde H. inom kort att bryta fördraget och börja krig med Karl V:s son Filip II af Spanien, som dock lyckades besegra fransmännen vid S:t Quentin (Aug. 1557) och Gravelingen (Juli 1558) samt nödgade dem att sluta fred i Cateau-Cambresis (April 1559), i hvilken H. fick åtnöja sig med de lothringska fästningarna och Calais, taget från Spaniens bundsförvandt, England. Medan H. med sina härar understödde de tyske protestanterna i deras strid mot katolicismen, utfärdade han mot de franske hugenotterna de stränga edikten i Chateaubriant (1551) oeh Ecouen (1553), genom hvilka de vid dödsstraff förbjödos att utöfva sin religion. H. dog d. 10 Juli 1559 af ett sår, som en grefve Montgomery af våda tillfogat honom under en tornering. Han var förmäld med Katarina af Medici och hade med henne 10 barn, af hvilka tre, Frans II, Karl IX och Henrik III, efter hvarandra uppstego på Frankrikes tron. Af hans döttrar blef Margareta förmäld med den franske konungen Henrik IV. 3. H. III, den föregåendes tredje son, konung af Polen och Frankrike, född d. 19 Sept. 1551 i Fontainebleau, förde till en början titeln hertig af Anjou. Han var ganska rikt utrustad, men hans goda anlag förderfvades i grund genom den dåliga uppfostran han erhöll af sin moder, Katarina af Medici, hvilkens älsklingsbarn han var. 1569 erhöll han befälet öfver den kungliga hären, som skulle kämpa mot hugenotterna, och vann sina första segrar vid Jarnac (Mars s. å.) och Montcontour (Okt. s. å.), men fläckade sin ära genom att deltaga i Bartholomeinattens våldsgerningar (1572). Den franske statsmannen Charles Dancay underhandlade 1572 med Charles de Mornay och några missnöjde svenskar om att uppsätta H. på Sveriges tron, men denna plan förföll, då det lyckats Katarina af Medici att genom sina intriger åt sin son förvärfva Polens krona (1573). Knappt hade H. (d. 15 Febr. 1574) blifvit krönt i Krakov, förrän han vid underrättelsen om sin broders, Karl IX:s, död d. 18 Juni s. å. i hemlighet öfvergaf sitt nyförvärfvade rike för att taga Frankrikes ledigblifna krona i besittning. H. blef en af Frankrikes ömkligaste regenter. Försjunken i laster och njutningar, hyste han intresse endast för sina apor och papegojor, sina gunstlingar ("mignons") och älskarinnor samt lemnade regeringen vind för våg, ehuru landet sönderslets af inbördes strider mellan ultrakatoliker å ena sidan, hugenotter och "politiker" eller moderate katoliker å den andra. Då H. genom fördraget i Beaulieu (Maj 1576) tillerkände hugenotterna fri religionsutöfning och vissa politiska friheter, bildade ärkekatolikerna med hertigarna af Guise i spetsen den s. k. ligan, hvars mål var protestantismens utrotande i Frankrike samt troligen äfven H:s störtande. Förgäfves sökte denne genom att förklara sig för ligans öfverhufvud försona sig med katolikerna; den eftergifvenhet, som han fortfarande visade hugenotterna, i förening med hans oduglighet och osedlighet, gaf näring åt hatet och oviljan. När H:s broder och presumtive arftagare, hertigen af Alençon 1584 afled, och hugenotternas ledare, konung Henrik af Navarra, blef den närmaste tronarfvingen, uppbjöd ligan hela sin styrka för att öfverflytta tronföljden på kardinal Karl af Bourbon. Den afslöt för detta ändamål fördrag med Spanien (Jan. 1585) samt började öppet krig. Saknande vilja eller mod att försvara sig mot ligans anfall, ingick H. i stället med henne fördraget i Nemours (Juli s. å.) och utfärdade ett strängt edikt mot hugenotterna, men framkallade derigenom ett nytt religionskrig, det efter anförarna kallade "tre Henrikarnas krig". Då emellertid konungen vägrade att helt och hållet omfatta ligans sak, tillställdes i Paris ett folkupplopp (La journée des barricades, "barrikadernas dag") d. 12 Maj 1588, hvarefter H. nödgades erkänna Karl af Bourbon såsom tronföljare samt utnämna Henrik af Guise till befälhafvare öfver armén. Nu fann dock H. måttet af sina förödmjukelser rågadt: genom lönmord befriade han sig från hertig Henrik och hans broder, kardinal Ludvig (Dec. s. å.). Långt ifrån att förbättra H:s ställning bragte dessa illgerningar hela det katolska Frankrike i uppror, och H. måste söka skydd och hjelp hos sin gamle fiende, konung Henrik af Navarra (April 1589), samt försona sig med hugenotterna. I spetsen för en hugenott-här ryckte H. mot Paris, ligans högqvarter, men blef under belägringen dödligt sårad, d. 1 Aug. 1589, af en fanatisk munk, Jacques Clément, och afled dagen derefter. Han var den siste konungen af huset Valois. 4. H. IV, konung af Frankrike och Navarra, den förste franske konungen af huset Bourbon, föddes d. 13 Dec. 1553 i Pau och var son till Anton af Bourbon och Johanna af Navarra samt egde såsom ättling i rätt nedstigande led af Ludvig den heliges sjette son, Robert af Clermont, efter huset Valois arfsrätt till franska tronen. Af sin utmärkta moder uppfostrades han i den protestantiska läran, och i sitt fäderneslands inbördes krig lärde han krigskonsten under sin farbroders, prinsens af Condé, ledning. Vid Condés död (1569) blef han de för sin tro kämpande hugenotternas öfverhufvud, och efter sin moder (d. 1572) fick han konungariket Navarra i arf. För att befästa den genom freden i S:t Germain en Laye 1570 verkställda försoningen mellan katoliker och hugenotter ingick han äktenskap med franske konungen Karl IX:s syster, Margareta af Valois (d. 18 Aug. 1572). Brölloppshögtidligheterna erhöllo en sorglig afslutning i den fasansfulla Bartolomeinatten (se d. o.) eller "parisiska blodsbrölloppet" (d. 23--24 Aug.), och H. sjelf kunde endast genom att afsvärja sin protestantiska tro rädda lifvet. De följande åren tillbragte han under allsköns utsväfningar vid det franska hofvet, der han var tvungen att vistas. I Febr. 1576 lyckades han