Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mottog i början af 1633 befälet öfver ett skotskt
regemente i fransk sold. Året derefter utnämndes
han till fransk fältmarskalk. Då hertig Bernhard
af Weimar 1635 efter sitt nederlag vid Nördlingen
(1634) kastade sig i Frankrikes armar, blef H. för
andra gången befälhafvare öfver den gröna brigaden,
hvilken utgjorde en del af hertigens armé. 1636
upphöjdes H. till marskalk af Frankrike; men innan han
mottagit marskalksstafven, hade han vid belägringen
af Saverne d. 21 Juli s. å. slutat sin skiftesrika
lefnad. H:s lif har James Grant, på ett icke fullt
tillfredsställande sätt, tecknat i "Memoirs and
adventures of Sir John H." ("Konung Gustaf Adolfs
skottska krigare", 1853). V. K-r.
Hephthalitai är den af bysantinska författare ur det
armeniska namnet hephthal (plur. hephthalq) bildade
benämningen på de österländska l. hvita "hunnerna".
H. A.
Heppe, Heinrich Ludwig Julius, tysk teologisk
skriftställare, f. 1820, d. 1879 som professor
i teologi i Marburg, författade ett stort antal
arbeten, af hvilka särskildt de, som behandla
reformationstiden, äro förtjenstfulla: Geschichte
der hessischen generalsynoden von 1568–82 (1847–48),
Geschichte des deutschen protestantismus (1856–59),
Dogmatik des deutschen protestantismus im 16
jahrhundert (1857), Geschichte des deutschen
volksschulwesens (1857–59), Entstehung und
fortbildung des Lutherthums und die kirchlichen
bekenntnisschriften desselben (1863) och Die
presbyteriale synodalverfassung der evangelischen
kirche in Norddeutschland (1868; 2:dra uppl. 1874)
m. fl.
Heppenheim, kretsstad i prov. Starkenburg,
storhertigdömet Hessen, med 4,413 innev. (1880), är
omgifven af gamla fästningsmurar, med torn, och har
en kyrka, hvartill grunden lades under Karl den store,
år 805. Cigarrfabriker, maskintillverkning, stenbrott,
granitsliperier och en icke obetydlig vinodling. I
närheten finnas ruiner af slottet Starkenburg,
uppbygdt 1064 och förstördt under sjuåriga kriget.
S. A. L.
Heptagynia L. (af Grek. hepta, sju, och gyne,
qvinna), bot., en ordning, som kan förekomma inom de
klasser i Linnés system, hvilka hafva fria och lika
långa ståndare. De blommor, som hafva sju pistiller,
höra till den ordningen inom den respektiva klassen.
O. T. S.
Heptandria l. -dria L. (af Gr. hepta, sju, och
aner, man), bot., sjumänningar l. den sjunde klassen i
Linnés system för växtriket, igenkänd genom 7 fria,
ungefär lika långa ståndare i blommorna. Endast
ett mindre antal växter höra till denna klass;
i den svenska floran endast Trientalis europaea L.
O. T. S.
Heptarki. Se England, sp. 538.
Hera. Se Juno.
Heracleum L., bot., ett slägte inom
nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria L.,
med femtandadt foderbräm; kronbladen hafva inböjd,
hvass spets; frukten är rundadt elliptisk, något
sammantryckt, glatt, med trådlika åsar, närmade
till hvarandra mot ryggsidans midt, men skilda från
fruktens vingade kanter; oljerummen mellan åsarna
äro klubbformiga, nående från åsdäldens spets till
dess midt. Slägtet har flere arter,
utbredda dels i hela Europa, dels i norra och
mellersta Asien samt i norra och södra Amerika
(Chile). I Sverige finnes vild H. sibiricum
(Sphondylium) L., björnloka l. björnfloka med ett
par afarter. Dess rot och yngre örtstånd voro fordom
använda i medicinen på grund af deras halt af flyktig
olja, socker och växtslem. Örten är en läckerhet för
kaniner. Såsom prydnad odlas H. giganteum L., som
blir mer än 2 m. hög, med stora, flikiga, vackra blad
och vidlyftiga blomflockar. En egendomlig sötaktigt
äcklig lukt tillhör de flesta Heracleumarter,
af hvilka flere i utlandet användas som läkemedel.
O. T. S.
Heraclius. Se Herakleios.
Heraeus, Karl Gustaf, numismatiker, föddes i
Stockholm 1671, idkade studier såväl i hemlandet
som i Stettin, i hvilken stad han från trycket
utgaf en Oratio in laudem Sueciae (1688) samt en
disputation. H. återvände sedan till Stockholm,
der han 1697 offentliggjorde en tysk lofdikt vid
Karl XI:s begrafning. Snart derefter synes han
hafva lemnat fäderneslandet, hvarifrån han begaf sig
till Wien. Der öfvergick han till katolska kyrkan,
kom i kejserlig tjenst samt blef föreståndare för
medaljkabinettet och kejserligt råd. Tessin säger,
att han var "skicklig dertill genom sina kunskaper i
antiqviteterna och historien, ehuru ganska distrait
och oordentlig". H. utgaf sedermera Inscriptiones
et symbola varii argumenti (1721) samt Gedichte und
lateinische inschriften (s. å.). Mot slutet skall
han råkat i onåd "för någon otrohet vid kabinettet",
såsom nyss uppgifne sagesman berättar. H. afled i
Wien d. 22 Okt. 1725. -rn.
Heraklea (Grek. Herakleia, Lat. Heraclea,
"Herkules-stad"), namn på flere grekiska städer
och orter i forntiden. – 1. H. i Lukanien,
i nedre Italien, mellan floderna Aciris (Agri)
och Siris (Sinno), nära den nuv. byn Policoro (i
prov. Basilicata). Det var en koloni från Tarent,
anlagd 432 f. Kr. I denna med tiden betydande sjö-
och handelsstad höllos de grekiska städernas i nedre
Italien kongresser. Der föddes den grekiske målaren
Zevxis. I dess granskap utkämpade Pyrrhos sin första
strid med romarna (280 f. Kr.). Ännu på Ciceros tid
var staden framstående. – 2. H. Minoa, stad på södra
kusten af Sicilien, vid floden Halykos (Platani),
sannolikt anlagd af kretenser under namnet Minoa,
men omkr. 500 f. Kr. besatt af spartanerna och kallad
H. Kartagerna förstörde staden omkr. år 460, men
återuppbyggde den. Under andra puniska kriget tjenade
den ofta som stödjepunkt för deras operationer. Sedan
133 f. Kr. var den romersk koloni. – 3. H. Pontica,
stad i Bitynien, vid Lykos’ (Kilidj-sus) utlopp i
Pontos (Svarta hafvet), anlagd af megarenser omkr. 550
f. Kr. Den underlade sig en stor del af kuststräckan,
som innehades af mariandynerna, och grundade sjelf
flere kolonier. En längre tid hade den aristokratisk
författning, styrdes från 364 af envåldsherskare,
kom sedermera under syriska herskare och slutligen
med hela Bitynien under Rom. Under Mithridates’
krig plundrades och förstördes staden af Aurelius
Cotta. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
