kallas nu Erekli l. Bender-Erekli. -- 4. En ö bland Sporaderna, mellan Naxos och Ios, hvilken nu kallas Raklia, och som bär spår af en grekisk stad med tempel åt Tyche och Zevs. -- 5. H. Perinthos. Se Perinthos. -- 6. H. Trahinia. Se Trahis. Herakleios (Lat. Heraclius), östromersk kejsare 610--641, var son af ståthållaren i Afrika med samma namn. Efter att hafva störtat tyrannen Fokas hade han att kämpa mot perserna, som under sin herskare Kosroes eröfrade nästan alla östromerska besittningar i Asien samt Egypten, medan avarerna grymt härjande framträngde ända till Konstantinopel. Förgäfves tiggde H. den persiske konungen om fred. "Jag skall aldrig skänka Roms kejsare fred, svarade Kosroes, innan han afsvärjer sin korsfäste Gud och tillbeder solen". Slutligen lät han dock beveka sig af löftet om en årlig skatt. Men småningom vaknade modet i H:s själ. Han beslöt att i stället för att betala skatten utrusta en krigshär, och år 622 ryckte han i fält mot perserna. Framgången följde hans fanor; de förlorade landskapen återtogos, och Kosroes blef mördad. År 628 återkom H. i triumf till sin hufvudstad, och följande året fick han till Jerusalem återställa den af perserna tagna, dyrbara reliken Kristi kors. Äfven avarerna hade under tiden blifvit tillbakadrifna. Genom de långa och blodiga krigen hade emellertid rikets krafter blifvit uttömda, och folket trycktes af tunga skatter. Omkring 4 år efter segern öfver perserna anföllos det östromerska rikets provinser af araberna, som bemäktigade sig den ena efter den andra. Vid slutet af sin lefnad hade således H. åter förlorat en stor del af det välde han lyckats återupprätta. R. Tdh. Herakleitos (Lat. Heraclitus), grekisk filosof från Efesos, lefde omkr. år 500 f. Kr. och tillhörde den ioniska skolan. Han skildras som en dyster och sluten man, som skydde umgänge och i allmänhet uppfattade lifvet från en mörk synpunkt, hvarför han af grekerna kallades "den gråtande", i motsats mot Demokritos, "den leende". Resultaten af sina forskningar nedlade han i ett verk om naturen, Peri fyseos, af hvilket endast fragment återstå. Af dessa finner man, att elden, enligt H:s åsigt, var alltings urämne, upplifvande och genomträngande allt. Hela skapelsen är stadd i ständigt vexlingstillstånd, det enas lif är tillika det andras död, eller, såsom H. uttryckte sig, "elden lefver jordens död, luften eldens, vattnet luftens och jorden vattnets". Tingens ordning är lika litet ett verk af en gud som af en menniska, utan den är den evigt lefvande elden, som efter en lika evig lag ständigt tändes, slocknar och åter tändes. Menniskors såväl som gudars själar äro eldutflöden. "Medan vi lefva, är vår själ död i oss och väckes till lif törst genom vår död". H:s framställningssätt är mycket dunkelt och svårfattligt, hvarför han ock blifvit af sina kommentatorer olika uppfattad och med skäl fått benämningen "den dunkle". Jfr Lassalle: "Die philosophie Herakleitos' des dunkeln" (1858). Herakles (Lat. Hercules), Grek. mytol., en son af Zevs och Alkmene, den argiviske konungen Amfitryons gemål och tvillingbroder till Ifikles, Amfitryons egen son med Alkmene. H. är Zevs' älsklingsson, hvilken himlafadern på allt sätt är angelägen att skydda och förhärliga. Men just derför är han äfven framför andra i olaglig förbindelse födda söner af Zevs ett föremål för den svartsjuka Heras oförsonliga hat och förföljelser. Hans tillvaro är sålunda från första stunden en anledning till split och söndring mellan Olympens högsta gudamakter och för honom sjelf en oaflåtlig, mödosam, men till slut dock segerrik kamp mot alla de otaliga faror och svårigheter, som af Hera ställas i hans väg. Dock är det just dessa vedermödor, som i högsta mening främja hans lycka. Ty genom dem utbildas han till det högsta idealet af den i det godas tjenst verkande, kämpande och alla hinder besegrande hjeltekraften. Denna betydelse inlade äfven det delfiska oraklet i det honom gifna namnet Herakles (af Hera och kleos, rykte), eller den, åt hvilken de af Hera pålagda pröfningarna skola förläna ett oförgängligt hjelterykte. -- Rörande den betydelse, som ursprungligen ligger till grund för Heraklessagan, hafva ganska olika förslagsmeningar blifvit framställda af såväl forntida som nyare mytologer. Sannolikt är H. från början en representant af solens gudakraft, hvilken under ständiga strider besegrar och skingrar de i hans väg trädande molnen och ovädren. I sådant fall har dock denna natursymbolik redan mycket tidigt fått träda tillbaka för en rent personlig och episk mytbildning. Argos, Tiryns och Thebe torde hafva varit Heraklessagans äldsta hemvist. Men likasom H. är de grekiska sagornas förnämste hjelte, så har äfven sagan om hans bragder framför andra haft att glädja sig åt en vidsträckt spridning, hvarvid den inom skilda trakter utvecklades i mycket olika riktningar, delvis med tillsatser ur beslägtade sagokretsar hos andra folk, lyder, fenicier m. fl. Följden deraf blef, att sägnen om H. förgrenat sig i en nästan oöfverskådlig mångfald af skiftande lokalsagor. Den gemensamma kärnan i dem alla är dock H:s väldiga personlighet, af sagodiktningen städse med förkärlek omfattad såsom det grekiska folkets nationalhjelte; och under en mera framskriden kulturperiod, då den poetiska folksagan blifvit en egen literaturgren, började man att i en viss kronologisk ordning samarbeta och systematisera lokalsagornas mångskiftande berättelser. På sådant sätt antog Heraklessagan den form, under hvilken vi finna den inom den yngre literaturen, hufvudsakligen hos Apollodoros och Diodoros. Dess innehåll är till sina hufvuddrag följande. Då Alkmene, som för tillfället med sin gemål vistades i Thebe, var nära att föda, förkunnade Zevs bland de församlade gudarna med en dyr ed, att denna dag skulle födas en ättling af honom, hvilken han ville göra till herskare öfver alla hans anhöriga. För att omintetgöra denna plan fördröjde Hera Alkmenes nedkomst, men lät i stället Sthenelos' gemål, förrän beräknadt var, föda sonen Eurystheus. På denne, hvilken, såsom tillhörande Perseidernas ätt, verkligen härstammade från Zevs,