öfvergick det utlofvade herraväldet, hvaremot H. måste blifva sin fege och i alla afseenden underlägsne frändes tjenare. Redan i vaggan röjde sig hos H. den gryende hjeltekraften, i det han med händerna qväfde två väldiga ormar, hvilka Hera utsändt till hans förderf. Skyddad och gynnad af Zevs och Athene, men hatad och förföljd af Hera, uppväxte H. till en härlig yngling, öfverlägsen alla i storlek och styrka. Hans fosterfader, Amfitryon, sörjde dels sjelf, dels genom utmärkta lärare för hans uppfostran, till dess H. med anledning af en erhållen tillrättavisning ihjälslog Linos, sin lärare i strängaspel. Förskräckt öfver ynglingens obändiga kraft, skickade honom Amfitryon då ut på landsbygden för att vakta hjordarna på Kithairon, hvilka hemsöktes af ett rofgirigt lejon. H. dödade detta och begagnade sedermera dess hud (enligt andra det nemeiska lejonets) såsom pansar. Till denna period förlägges äfven den af sofisten Prodikos i moraliserande syfte diktade fabeln om "H. vid skiljovägen", der han sammanträffade med dygdens och vällustens gudinnor och valde den förra till sin ledsagarinna. Vid 18 års ålder återvände han till sin födelsestad, Thebe, och befriade den från en skymflig tribut till det närbelägna Orchomenos. Den thebanske konungen Kreon gaf honom sin dotter Megara till äkta, men i ett anfall af vansinne dödade han sina barn med henne. Ej långt derefter trädde han på det delfiska oraklets maning i tjenst hos Eurystheus, numera konung i Mykenai, på hvars befallning han måste utföra tolf svåra och farliga arbeten, nämligen: 1. Dödandet af nemeiska lejonet (vid Nemea i Argolis), hvilket H. måste qväfva i sina armar, emedan det ej kunde såras med vapen. 2. Dödandet af lerneiska hydran l. vattenormen, ett ohyggligt, från Tyfon och Echidna härstammande vidunder, som hade sitt tillhåll i träsken vid Lerna, söder om Argos. Hvarje gång H. afhögg ett af dess många (9 l. 100 l. 10,000) hufvud, uppväxte två nya, till dess han påfann utvägen att omedelbart bränna såret med eld och på sådant sätt slutligen lyckades döda vidundret. Han understöddes dervid af sin trogne vän och vapendragare Iolaos, en son af Ifikles. 3. Betvingandet af det i Arkadien härjande erymantiska vildsvinet, som af H. fångades lefvande. 4. Fångandet af den guldhornade, Artemis tillhöriga kerynitiska hinden på berget Keryneia i norra Arkadien. 5. Rensandet af den eliske konungen Augeias' stall, hvilket verkställdes på en enda dag genom att derinleda en flod (Menios, Alpheios eller Peneios). 6. Dödandet eller förjagandet af de menniskoätande roffoglarna kring stymfaliska sjön i Arkadien. 7. Fångandet af den vilda tjuren på Kreta, hvilken Poseidon låtit uppstiga ur hafvet. 8. Fångandet af den traciske konungen Diomedes' vilda hästar, hvilka fodrades med menniskokött. 9. Eröfrandet af Amazondrottningen Hippolytes gördel. 10. Hemtandet af den tregestaltade jätten Geryones' boskapshjordar och 11. af de gyllene äplena från Hesperidernas trädgårdar. 12. Det sista och svåraste arbetet, upphemtandet af hunden Kerbros (Cerberus) från underjorden, hvars åsyn så förskräckte Eurystheus, att H. genast måste bära honom tillbaka. Utom dessa, af Eurystheus anbefallda arbeten utförde H. många andra storverk. Till dessa höra: striden med kentaurerna på berget Foloë i Arkadien; deltagandet i Argonavttåget och i gudarnas strid mot giganterna; räddandet af Hesione, som af sin fader, konung Laomedon i Troja, blifvit utsatt att förtäras af ett hafsvidunder; befriandet af den fjättrade Prometheus och den i underjorden fångne Theseus m. fl. I det tessaliska Oichalia täflade han i bågskjutning med konung Eurytos och hans söner för att till äkta erhålla dennes dotter Iole. Hon blef honom dock svikligen förvägrad, och under ett anfall af vansinne dödade H. sin vän Ifitos, Ioles broder. Till försoning för denna våldsbragd sålde han sig på det delfiska oraklets anvisning till slaf hos drottning Omfale i Lydien och måste der under tre års tid, förklädd till slafvinna, spinna ull, under det att Omfale stoltserade med hans klubba och lejonhud. Efter slutad tjenstetid drog han i härnad mot konung Laomedon i Troja, hvilken med lifvet fick plikta för sin vägran att utbetala den för Hesiones räddning betingade lönen. Med flodguden Acheloos i Aetolien kämpade han om Deianeira, konung Oinevs' dotter, hvilken han sedermera som sin maka medförde till Trachis, och dödade under vägen med en i den lerneiska hydrans blod doppad pil kentauren Nessos, som ville förgripa sig på Deianeiras person. Från Trachis företog han ett hämdekrig mot konung Eurytos, dödade honom och hans söner samt bortförde Iole. Deianeira, som fruktade att utträngas ur sin makes kärlek, sände honom vid hemkomsten en med Nessos' blod bestänkt klädnad, hvilken hon enligt den döende Nessos' försäkran trodde vara ett osvikligt kärleksmedel. Knappt hade H. påtagit den förgiftade klädnaden, förr än denna bet sig fast vid hans lemmar och vållade honom olidliga smärtor, hvilka förmådde honom att frivilligt bestiga ett på berget Oite uppfördt bål. Då

bålet antändes, sänkte sig ett moln, hvilket under åska och blixt förde honom upp till himlen, der han af Athene infördes i gudarnas krets och, omsider försonad med Hera, erhöll ungdomsgudinnan Hebe till gemål. -- Andra sagor hafva framställt H. från en mera skämtsam sida såsom storätare, drinkare och slagskämpe, eller i allmänhet med alla de olater, hvilka utmärkte beotierna. Denna groteska heraklestyp behandlades med förkärlek i det attiska satyrdramat. --