Herapathit. Se Herapath, W. B. Herat, hufvudstad i kanatet af samma namn i vestra Afganistan, i Heri-ruds genom storartad konstgjord bevattning fruktbara dal, omkr. 5 km. n. om floden. Staden bildar en något aflång fyrkant och försvaras af en 12--18 m. hög jordvall jämte en mur med omkr. 150 torn samt på norra sidan af tvänne citadell. Den har fem portar och fyra hufvudgator, hvilka utgå från midten af hvarje sida och sammanlöpa i en öppen fyrkant midt i staden. Nära denna midt ligger en ofantlig vattenreservoar, som uppgifves rymma ett vattenförråd tillräckligt för staden ett helt år. Den enda märkliga byggnaden för öfrigt är den stora, fordom praktfulla, nu förfallna moskén Mesjid-i-Juma, som uppfördes i slutet af 1400-talet. Med undantag af de nämnda fyra hufvudgatorna, der en liflig trafik råder, har staden ett dystert utseende, med i hög grad smutsiga gator och en mängd i ruiner fallande hus. H:s omnejd, med dess många storartade ruiner (bl. a. Mosellas moské, de kungliga palatsen Bagh-i-sjah och Takht-i-Sefer), vittnar dock om stadens forna storhet, då den enligt flere samtidas intyg skall hafva haft 1,5 mill. innev. Vid 1800-talets början hade H. omkr. 100,000 innev., men torde nu hafva endast 30,000. Dessa äro till största delen sjiiter och jämväl till språket mera beslägtade med perserna än med afganerna. Staden betraktas såsom nyckel till den enda vägen, som leder från Persien genom Afganistan till Indien, och är af stor vigt i såväl kommersielt som strategiskt hänseende. Såsom medelpunkt för karavanhandeln mellan Indien, Afganistan och vestra Asien har den af gammalt varit en oumbärlig stödjepunkt för alla eröfrare, som vester ifrån inträngt uti Indien. -- H. (Fornpers. Haroyu, l. Hariwa, Grek. Aria metropolis) spelade under medeltiden från Muhammeds tid en stor rol i de krig, som då upprörde Central-Asien. Vid Persiens eröfring genom kaliferna i 7:de årh. kom H. jämte hela Korassan Under kalifatet, genomgick sedan vexlande öden under många dynastier samt intogs 1220 af Djingis kan och 1398 af Timur, hvilka båda anställde grufliga blodbad i staden. Under Timurs efterföljare uppblomstrade H. åter samt blef ett hem för konst och vetenskap; under den tiden uppfördes de flesta af de praktbyggnader, hvilkas ruiner ännu qvarstå. 1510--1749 tillhörde H. Persien, eröfrades sistnämnda år af afganerna och blef 1823 jämte område ett sjelfständigt kanat. 1862 förenades detta åter med Afganistan. Under engelsmännens krig i Afganistan (1878--81) sökte emirens son Ejub kan, som våren 1879 blifvit insatt till guvernör i H., icke blott att göra sig oberoende, utan äfven att uttränga den af engelsmännen erkände emiren Abd-ur-Rahman samt uppsvinga sig till herre öfver hela Afganistan. Han tillfogade engelsmännen d. 27 Juli 1880 ett svårt nederlag vid Maiwand, v. om Kandahar, och besatte d. 30 Juli 1881 denna stad, Emiren Abd-ur-Rahmans segrar på hösten nödgade dock Ejub att fly till Persien. H. intogs och förenades åter med Afganistan. Heraud [herråd l. herrå], John Abraham, engelsk skald, f. 1799, uppfostrades för affärslifvet, men egnade sig, ehuru fullständig autodidakt, åt literaturen, lemnade bidrag till "Quarterly review" och andra tidskrifter samt var tre år medredaktör af "Fraser's magazine". Sedermera utgaf han "Monthly magazine" och "Christian's monthly magazine". Såsom epiker debuterade han 1820 med Tottenham och Legend of S:t Loy. Bäst lyckades han i de båda på skönheter rika, ehuru något tröttande episka dikterna The descent into hell (1830) och The judgment of the flood (1834), hvilka många år senare utgåfvos förändrade och tillökade. I tragedierna Videna (1854), The roman brother, Salvator, or the poor man of Naples m. fl. gaf han prof på sin dramatiska förmåga. Af hans prosaverk må nämnas The life and times of G. Savonarola samt Shakspere, his inner life as intimated in his works (1865). Hérault [erå]. 1. Flod i södra Frankrike, upprinner på Aigoual i Cevennerna, flyter i sydlig riktning och faller ut i Medelhafvet nedan om Agde. Straxt före sitt utlopp skär den Canal du Midi. Längd 164 km. -- 2. Departement i södra Frankrike, vid Medelhafvet. Areal 6,217 qvkm. 441,527 innev. (1881). Norra delen genomstrykes af Cevennernas förgreningar, af hvilka de s. k. Montagnes noires utgöras af ödsliga, med hedar klädda kalkberg; i v. höjer sig landet mot Monts Garrigues. I s. utbreda sig sandiga och träskfyllda slätter, hvilka genom talrika försteningar och musselbankar röja, att de fordom stått under Medelhafvets vatten. Strandbältet är på en sträcka af 60 km. uppfyldt af laguner ("étangs"), vid hvilka en omfattande saltberedning drifves. De förnämsta vattendragen äro floderna H., Vidourle, Orbe, Mosson och Livron samt Canal du Midi och Canal des étangs, hvilken senare förenar strandsjöarna mellan Aigues-Mortes och Cette. Sädesodlingen, mest hvete och hafre, sträcker sig öfver 16 proc. af arealen och lemnar i vanliga år något öfverskott. Med afseende på vinlandets relativa utbredning intager H. med 27 proc. första rummet bland departementen. Medelskörden har under en följd af år utgjort omkr. 3 mill. hl. År 1877 steg den till 6,8 mill. hl. De mest bekanta vinsorterna äro de röda S:t Georges och Viragues samt de hvita Frontignan och Lunel. Af råsilke uppgick afkastningen 1878 till 158,000 kg.; af vax och honung är den likaledes ganska betydlig. Mineralriket lemnar jern, koppar och något bly samt stenkol, marmor och gips. Industrien omfattar tillverkning af ylle- och sidenväfnader, glas, papper och parfymer samt likörer. Saltberedning och sardinfiske idkas vid kusten. Departementet indelas i 4 arrondissement. Hufvudstad: Montpellier. S. A. L. Hérault de Séchelles [erå dö sesjell], Marie Jean, fransk revolutionsman, f. omkr. 1760, tillhörde en gammal adlig familj samt gjorde sig tidigt bemärkt såsom advokat och literatör. Han omfattade med värme revolutionens grundsatser, inskref sig i nationalgardet och deltog i Bastiljens stormande. Vid domstolsväsendets