reorganisation blef han kommissarie i kassationsdomstolen, och 1791 valdes han till medlem af lagstiftande församlingen samt 1792 af konventet. I början hörde han till girondistpartiet, men slöt sig sedan till bergpartiet och understödde detsamma i striden mot girondisterna. Han var konventets president d. 2 Juni 1793, då girondisterna häktades, och fick derefter säte i välfärdsutskottet. Den nya författning, som antogs d. 25 Juni s. å., var förnämligast hans verk. Efter återkomsten från en resa till departementen vid öfre Rhen, som han företagit i ändamål att organisera skräcksystemet derstädes, slöt han sig till dantonisternas hofsamma parti. Några dagar före Danton häktades han och dömdes af revolutionstribunalet till döden. Den 5 April 1794 afrättades han. Han har bl. a. författat Éloge de Suger (1779), Visite à Buffon (1785; ny uppl. 1802, under titel Voyage à Montbard) och Théorie de l'ambition (1802). Herba, Lat., ört, betecknar inom farmakognosien den särskilda drogform, som består af det torkade örtståndet eller stjelkar, blad och blommor, mer eller mindre blandade med hvarandra. Åtskilliga sådana "herbae" äro upptagna i Phannacopoea suecica, t. ex. Herba absinthii (malört), Herba cerefolii (spansk körfvel), Herba conii (odört), Herba hyssopi (isop), Herba ledi (getpors), Herba melissae (citronmeliss), Herba menthae crispae och piperitae (krus- och pepparmynta) m. fl. Dessa herbae användas till beredning af tinkturer, teer, kryddor o. s. v. O. T. S. Herbarium (af Lat. herba, ört), en samling pressade och torkade växter, vanligen uppfästa på (eller liggande lösa mellan) papper och ordnade enligt något "naturligt" system eller efter Linnés s. k. "artificiella" sexualsystem. O. T. S. Herbart, Johann Friedrich, tysk filosof och pedagog, född i Oldenburg d. 4 Maj 1776, studerade i Jena under Fichte, blef 1805 e. o. professor i filosofi i Göttingen och 1809 ordinarie professor i Königsberg. Då hans önskan att efter Hegels död blifva kallad till Berlin ej uppfylldes, återvände han 1833 till Göttingen, der han dog d. 14 Aug. 1841. H. var en synnerligen produktiv skriftställare och egde en klar stil. De för kännedomen om hans allmänna verldsåsigt vigtigaste af hans arbeten äro: Lehrbuch zur einleitung in die philosophie (1815; 5:te uppl. 1850), Psychologie als wissenschaft, neu gegründet auf erfahung, metaphysik und mathematik (1824--25), Allgemeine metaphysik nebst den anfängen der philosophischen naturlehre (1828--29) och Encyklopädie der philosophie aus praktischen gesichtspunkten (1831; 2:dra uppl. 1841). Hans "Sämmtliche werke" utgåfvos af Hartenstein (1850--52) och af Kehrbach (1882) samt hans "Pädagogische schriften" af Willmann (1874--75). -- H. är grundläggare af en från den fichte-schelling-hegelska filosofien afvikande och mot densamma i bestämd opposition stående riktning inom den efter-kantiska spekulationen. Under det att målsmännen för denna förstnämnda riktning fattade det absoluta såsom en sida hos den sinliga verkligheten och ur denna sida sökte förklara denna, hvarvid man fortgick till ett alltmer idealistiskt resultat, blef deremot uppgiften för H. att, med anledning af den sinliga erfarenhetens motsägelser, gå tillbaka till ett osinligt såsom grund för denna erfarenhet, hvarvid han stannade vid ett i viss mån realistiskt resultat. Dessa den sinliga erfarenhetens motsägelser visa sig, så lärde H., först och främst deri att hvarje sinligt ting har en mångfald af qvaliteter, hvilka, redan derför att de äro flere, upphäfva hvarandra, och af hvilka ingen är identisk med tinget sjelf. Vidare, fortfar han, innebär äfven förändringen en hänvisning på en orsak, som i sin ordning hänvisar på en ny o. s. v. i oändlighet. Det försök Fichte d. ä. gjort, att fatta "jaget" såsom väsendet i allt, blir äfven otillfredsställande, ty det verkliga "jaget" är, äfven det, en summa af vexlande bestämningar, och det "rena" eller "abstrakta" jaget (d. ä. jaget såsom förnimmande sig sjelf) förutsätter just sig sjelf, såsom sin förnimmelses objekt. Men om sinneverlden sålunda upplöser sig i idel relationer, så är det gifvet, att hon, för sig tagen, eller fattad som en sann och sjelfständig verklighet, blir motsägande. Det tillkommer nu vetenskapen att lösa eller, som H. uttrycker sig, "bortskaffa" dessa motsägelser, ej att, med Hegel, låta dem qvarstå i sjelfva principen. I det relativas tillvaro ega vi en borgen för tillvaron af något, som är väsende i egentlig bemärkelse. Vore icke detta fallet, så vore sjelfva skenet omöjligt. Hvad vi hos tingen fatta är dock ett något, ett "das", och vetenskapens uppgift är att söka ett "was", som med detta "das" sammanfaller, m. a. o. något, som är väsentligt och nödvändigt bestämdt. Detta, det sannt varande, måste fattas såsom fritt från alla negativa och relativa bestämningar. Det kan till följd deraf ej häller betraktas såsom en sida hos ett annat, utan måste vara fullt individuelt (mot Hegel). Men vidare innebär ock hvarje mångfald af bestämningar hos ett föremål likasom hvarje dess qvantitativa bestämdhet relativitet. Rent enkelt och qvalitativt bestämdt måste följaktligen väsendet vara. Slutligen är det, för att förklara den i erfarenheten faktiskt förefintliga mångfalden, nödvändigt att antaga en flerhet af sådana väsenden eller, som H. kallar dem, "realia". Dessa få dock ej tänkas inverka på eller bestämma hvarandra. Mer än dessa allmänna bestämningar kunna vi emellertid om den sanna verkligheten ej veta. I öfrigt är vår synkrets inskränkt till den fenomenella och relativa verkligheten. Förklaringen af denna verklighet ur nu angifna principer kan, anmärker H., omöjligen tillgå så, att man fattar det fenomenella och relativa såsom något, som skulle tillkomma "realia" såsom sådana. Detta vore en uppenbar motsägelse. Endast ur dessa "realias" förhållanden till hvarandra, deras vara "zusammen", kan en sådan förklaring sökas. Mångfalden kan ej förklaras ur det enkla såsom enkelt, blott ur samvaron af flere enkla. De härigenom uppkomna företeelserna äro visserligen i den bemärkelsen skenbara, att de ej äro ett uttryck för hvad det varande i sig sjelf är. Men å andra sidan hafva de dock i den