bemärkelsen en objektiv betydelse, att de äro grundade i väsendena sjelfva, ej i vårt subjektiva och godtyckliga uppfattningssätt af dem. Då H. vidare söker att mer i detalj förklara naturens och menniskolifvets företeelser ur dessa ytterst abstrakta principer, förfaller han ej sällan till fantastisk och godtycklig konstruktion. Sin största uppmärksamhet egnade H. åt psykologien. Själen, så lärde han, är ett "reale" och såsom sådant enkel och oförstörbar, hvadan han antog en individuel odödlighet. Men hvad hon i öfrigt är, är oss lika obekant, som hvad realia i öfrigt äro. Det faktiskt förefintliga förnimmandet har sin grund i de relationer, i hvilka detta "reale" står till andra "realia", och hvarje förnimmelse är en i medvetandet qvarblifvande bild af en sådan relation. Som vi nu, enligt H., känna hvarken vårt "själsreale" eller det, hvartill detta står i relation, så måste den psykologiska analysen inskränka sig till en analys af sjelfva relationen såsom sådan. Detta har till följd att de psykologiska företeelserna af H. betraktas ur en synnerligen abstrakt och mekanisk synpunkt. Med tillhjelp af matematisk kalkyl söker han beräkna perceptionernas styrka, deras kombinationer med hvarandra, deras deraf beroende större eller mindre varaktighet, o. s. v. -- Bland de relationer menniskan förnimmer finnas, så lär H. vidare, vissa, som medföra behag eller obehag för henne. Stundom äro dessa blott ögonblickliga, såsom fallet är med de sinliga begären. I andra fall eger behaget eller obehaget konstans och allmängiltighet. De förnimmelser, vid hvilka det sistnämnda är fallet, göras af H. till föremål för betraktelse i en särskild vetenskap, estetiken, som jämväl innefattar hans praktiska filosofi. De förhållanden, som framkalla dylika förnimmelser, kunna dels vara våra förhållanden till ting, dels personliga eller viljeförhållanden. I förra fallet är välbehaget en förnimmelse af det sköna, obehaget af det fula. I sin etik, den enda delen af estetiken, som H. sjelf utfört, vänder han sig polemiskt emot den läran att sedligheten vore aktualiteten i och för den tillvarande menniskan af hennes sanna väsende. Detta kan, anmärker han, så mycket mindre vara händelsen, som detta väsende är något för oss alldeles obekant. Hvad som behagar eller misshagar oss är förhållanden fenomen emellan, i detta fall viljans förhållanden. H. redogör derefter för de viljeförhållanden, som ega ifrågavarande karakter. Dessa förhållanden, anmärker han, äro att hänföra till olika s. k. praktiska idéer, hvilka icke kunna återföras till en enda idé, sedlighetens (i hvilken de skulle utgöra organiska moment), utan äro att fatta såsom oberoende af hvarandra. Man kan t. ex. kränka en sedlig idé, under det att man på samma gång respekterar de andra. De sedliga idéerna äro till antalet fem: den inre frihetens, som kräfver harmoni emellan individens vilja och hans sedliga insigt, fullkomlighetens, som gifver den energiska och innehållsrika viljan företräde framför den vilja, som saknar dessa egenskaper, välviljans, som gillar det oegennyttiga sträfvandet för andras väl, rättens, som bjuder undvikandet af den strid, som är möjlig, då tvänne viljor oafsigtligt komma i beröring med hvarandra, samt slutligen billighetens eller vedergällningens, som kräfver belöning för det goda en vilja tillskyndat en annan vilja, straff för motsatsen. Rättens egentliga innehåll är enligt H. något rent konventionelt. Idén bjuder blott att undvika strid -- sättet, hvarpå detta skall ske, får bero på öfverenskommelse. I stort skall sedligheten förverkligas i och genom det menskliga samhället, särskildt staten, som visserligen har en naturlig sammanslutningstendens hos menniskan till sitt underlag, men som först blir en stat i sann mening, då den gör sedlighetens förverkligande i stort till sitt ändamål. H. vände sig i detta afseende polemiskt emot Kants och i synnerhet d. ä. Fichtes lära att statens ändamål vore blott rättssäkerheten. Hvarje sannskyldigt menskligt intresse, lärde han, skall staten i sitt ändamål upptaga. -- Hvad slutligen angår frågan om ett det högsta väsende, lärde H., att den i naturen och vårt sedliga lif förefintliga ändamålsenligheten leder oss fram till tanken på ett sådant väsende, hvars antagande ej häller strider mot principerna för hans ontologi. Men någon egentlig kunskap om detsamma eger icke menniskan. Hennes hufvudintresse i förevarande afseende är det praktisk-religiösa, och hon må derför göra det högsta väsendet till föremål för sin tro, ej för sitt vetande. -- Såsom pedagog är H. att betrakta som en af Pestalozzis efterföljare. Genom studiet af menniskan och lagarna för hennes själslif skola principerna vinnas till en metodiskt anlagd uppfostran. H:s mekaniska uppfattning af menniskans själslif inverkar emellertid menligt på utförandet af hans teorier i detta hänseende. -- H:s skola har varit och är ännu ganska talrik. I Sverige har hon egt få anhängare. Att H. inverkat på Boström i åtskilliga formella afseenden synes ej osannolikt. I Sveriges filosofiska literatur har herbartianismen behandlats hufvudsakligen af P. Leander: "Framställning och granskning af Herbarts filosofiska ståndpunkt" (i "Acta univ. Lund"., 1864, 1865), F. O. B. Swahn: "Om betydelsen af Herbarts philosophiska ståndpunkt" (1865), och J. J. Borelius: "Anmärkningar vid Herbarts filosofiska system" (1866). Bidrag till kännedomen om vissa sidor i densamma förefinnas äfven i skrifterna: "Historisk och kritisk öfversigt af Herbarts metafysik" (1857), af E. Widmark, "Om det absolutas begrepp", af S. Ribbing (i "Ups. univ:s årsskrift", 1861), och i senare uppl. af "Statsmaktens grund och väsende" (1864), af A. Nyblaeus. L. H. Å. Herbeck, Johann, tysk musiker, f. 1831, blef 1852--54 "regens chori" vid Piaristenkirche i Wien, 1856 kormästare vid "Wiener männergesangverein", 1858 kormästare vid "Gesellschaft der musikfreunde" och korsånglärare vid konservatoriet, 1866 förste hofkapellmästare för kyrkomusiken och 1869 för hofoperan samt 1870 direktör för nämnda opera, som han ryckte upp och riktade med flere noviteter. Utsatt för intriger fann han sig föranlåten att